Ann Heberlein.
 
-Du är inte så ensam som du tror, säger Ann Heberlein, och det känns fint att höra det. Att faktiskt få höra de orden är befriande när ångesten river. Jag har Ann Heberleins sommarprat nedladdad i mobilen för att kunna lyssna på den när jag behöver få bekräftat att jag inte är så ensam som jag tror. Hennes sommarprat är vännen som jag kan ringa mitt i natten eller när jag vill, och prata om det som känns så svårt - utan att ens behöva säga ett ord - och bli förstådd. 
 
Här hittar du länken: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/80397?programid=2071

-Jag överlevde den här gången också, och helvetet gav vika, och lusten att leva kom tillbaka

Dåliga dagar 3 kommentarer
Ann Heberlein.
 
-Du är inte så ensam som du tror, säger Ann Heberlein, och det känns fint att höra det. Att faktiskt få höra de orden är befriande när ångesten river. Jag har Ann Heberleins sommarprat nedladdad i mobilen för att kunna lyssna på den när jag behöver få bekräftat att jag inte är så ensam som jag tror. Hennes sommarprat är vännen som jag kan ringa mitt i natten eller när jag vill, och prata om det som känns så svårt - utan att ens behöva säga ett ord - och bli förstådd. 
 
Här hittar du länken: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/80397?programid=2071
Jag är så trött på att vara trött. 


Denna trötthet, denna demon som bor inuti mig- det är svårt att förklara hur mycket den styr mitt liv. Jag kan inte med ord beskriva vad den gör med mig, dels för att jag inte själv vet riktigt exakt vad den gör och hur mycket den påverkar mig. Jag vet bara att det är mycket. Väldigt mycket. 

Det är svårt att säga exakt när det började, åren 2009-2011 är för mig otydliga i minnet, de flesta minnen är inte ens riktiga minnen, utan bara fragment som jag sedan fått koppla ihop med vad jag fått berättat för mig. Dessa år var präglade av svåra depressioner och mycket ångest, in och ut på psyk och en kamp om att klara skolan. Men jag vet att någonting hände- tröttheten började utmärka sig mer och mer. Till en början köpte jag läkarnas mening om att det berodde på depression, trötthet är nämligen det första symtom som visar sig när en depression utvecklas. I alla självskattningsformulär (där man skattar hur nedstämd man är) som jag fyllt i på psykitrin under alla dessa år är alltid första frågan formulerad ungefär såhär: 1. Har du känt dig mindre iniativslös eller haft svårare än vanligt att ta dig för annars enkla uppgifter i vardagen de senaste 2 veckorna? 

Det blev svårare och svårare att veta vad jag skulle kryssa i den frågan, vad som ansågs vara "normalt" blev alltmer otydligt. Det fanns inget alternativ att kryssa i att den känslan funnits i flera år. Jag fick ta massvis  med blodprover och prover sköldkörtlarna, men allting var fint och läkarna hänvisade till min väldigt utmärkande depression var troligaste orsaken. 

Sista veckan i januari 2011 upplevde jag för första gången tröttheten på ett sådant påtagligt sätt att jag var sängliggandes i en hel vecka. Jag ville bara sova, det hjälpte inte hur många gånger jag än försökte kliva upp så var jag snabbt tillbaka i sängen igen. I en vecka var jag så frutansvärt trött att jag inte förmådde mig att göra något alls. Jag minns det så tydligt för att det var veckan innan vintermarknaden i jokkmokk och jag ville så gärna dit. Jag minns att jag försökte motivera mig att kliva upp genom att tänka att jag skulle orka åka på marknad, försökte gång på gång finna någon slags energi för att ta mig dit. Men när marknadstorsdagen kom och den absoluta senaste dagen för avresa var kommen kunde jag ändå inte förmå mig att piggna till. Det här blogginlägget skrev jag natten innan torsdagen och då var jag ändå optimistisk och trodde att jag skulle ta mig iväg.  Den besvikelsen var stor, och skulle sedan visa sig att inte vara den enda, utan bara början på en rad besvikelser där jag insett att jag inte orkar. Efter den veckan återhämtade jag mig emellertid, periodvis har jag ändå varit hyfsat pigg, men ibland kommer dessa "attacker" tillbaka.

Efteråt började jag tvivla alltmer på att min trötthet var "normal", men att få¨gehör från vården var svårt. Att förklara hur trött man är för någon annan är svårt, ännu svårare är det att kunna sätta fingret på exakt vad det är som gör att det känns fel. När jag i peridoer mådde bättre psykiskt blev det tydligare hur trött jag faktiskt var. När jag kunde se framtiden med tillförsikt och ville jobba, utbilda mig, umgås med vänner och aktivera mig ytterligare men gång på gång tröttnade och det roliga fort blev betungande. Jag påtalade det för läkare och fick svaret att jag förmodligen blev för ivrig när jag kände mig mindre nedstämd och tog på mig för mycket för fort. 

Så mycket som jag har tvivlat på mig själv, min förmåga och mitt omdöme. Alla de gånger jag försökt bita ihop, intalat mig att det sitter i huvudet och förändrat tankesätt kan göra skillnad. Jag har försökt förneka tröttheten och jag har försökt leva med den, men utan något medicinskt underlag som styrker att min trötthet existerar är det svårt att inte låta bli att tvivla på sig själv. 

Just nu känner jag mig så deppig över det här med tröttheten, det är en sorg. Jag kan inte låta bli att undra om det kunde ha varit annorlunda om jag slapp vara trött. Vart skulle jag ha stått idag om jag haft den energi som jag har saknat så ofta? Skulle jag ha varit utbildad nu, haft jobb, behållit fler av mina vänner, varit mer berest och haft den stimuli som jag saknar nu?

Hur långt skulle jag ha kommit idag om jag inte hade tröttnat och sjukskrivits igen kort efter att jag känt att livet var påväg åt rätt håll igen? Många tankar snurrar, tårarna rinner för att det av och till känns så hopplöst, så meningslöst. All denna frustration, jag kan inte ens formulera mina tankar tillräckligt för att känna att jag ger andra en chans att förstå. Bara en sådan sak att inte ens orka sätta ord på hur trött man är och hur påverkad man blir. Så ofta som jag börjar på ett inlägg, skriver några stycken men sedan får radera allt för att jag minster koncetrationen och inte längre orkar sätta ord på mitt resonemang. (Närapå att jag raderade detta inlägg också, eftersom jag är missnöjd över att jag inte lyckas vara skarpare i mitt skrivande). 

Nu ska jag berätta för er att det har tagit mig två timmar att skriva det här inlägget, jag är totalt utmattad och missnöjd över resultatet. Jag kan bättre än såhär, men hjärnan är helt slut. Nej, jag tycker inte att jag har nått fram med mig budskap. Jag lyckades inte utveckla mina tankegångar för att ge en mer nyanserad bild. När jag läser igenom texten igen känns det bara som en lång klagovisa och inte som den målande beskrivning som jag önskade att ge. Egentligen ville jag utveckla vad det är som gör att min trötthet utmärker sig från det vanliga. Men jag lyckades bara åstakomma ett meningslöst inlägg som kan tolkas som en spya av negativa tankar, uppfattas som gnälligt och mest troligt kommer den som orkar läsa allt tänka att jag fokuserar alltför mycket på att vara trött och därmed förblir trött. Kan så vara, det kanske sitter i huvudet ändå. Kanske får jag skylla mig själv och kanske är jag själv som är orsaken, är jag blind som inte inser att tröttheten beror på mig själv. Är jag en tjockis som ständigt försöker banta men aldrig lyckas för att jag inte inser att jag småäter hela tiden utan att reflektera över det. Är jag en tjockis som skyller mina misslyckade försök till att gå ner i vikt på yttre faktorer? Är jag en tjockis som tycker att det jag gör för att gå ner i vikt är tillräckligt men när jag ändå inte lyckas rycker jag bara på axlarna och trycker i mig en B&J som tröst och belöning för att jag i alla fall försöke?








Se vad det blev av mig

Dåliga dagar En kommentar
Jag är så trött på att vara trött. 


Denna trötthet, denna demon som bor inuti mig- det är svårt att förklara hur mycket den styr mitt liv. Jag kan inte med ord beskriva vad den gör med mig, dels för att jag inte själv vet riktigt exakt vad den gör och hur mycket den påverkar mig. Jag vet bara att det är mycket. Väldigt mycket. 

Det är svårt att säga exakt när det började, åren 2009-2011 är för mig otydliga i minnet, de flesta minnen är inte ens riktiga minnen, utan bara fragment som jag sedan fått koppla ihop med vad jag fått berättat för mig. Dessa år var präglade av svåra depressioner och mycket ångest, in och ut på psyk och en kamp om att klara skolan. Men jag vet att någonting hände- tröttheten började utmärka sig mer och mer. Till en början köpte jag läkarnas mening om att det berodde på depression, trötthet är nämligen det första symtom som visar sig när en depression utvecklas. I alla självskattningsformulär (där man skattar hur nedstämd man är) som jag fyllt i på psykitrin under alla dessa år är alltid första frågan formulerad ungefär såhär: 1. Har du känt dig mindre iniativslös eller haft svårare än vanligt att ta dig för annars enkla uppgifter i vardagen de senaste 2 veckorna? 

Det blev svårare och svårare att veta vad jag skulle kryssa i den frågan, vad som ansågs vara "normalt" blev alltmer otydligt. Det fanns inget alternativ att kryssa i att den känslan funnits i flera år. Jag fick ta massvis  med blodprover och prover sköldkörtlarna, men allting var fint och läkarna hänvisade till min väldigt utmärkande depression var troligaste orsaken. 

Sista veckan i januari 2011 upplevde jag för första gången tröttheten på ett sådant påtagligt sätt att jag var sängliggandes i en hel vecka. Jag ville bara sova, det hjälpte inte hur många gånger jag än försökte kliva upp så var jag snabbt tillbaka i sängen igen. I en vecka var jag så frutansvärt trött att jag inte förmådde mig att göra något alls. Jag minns det så tydligt för att det var veckan innan vintermarknaden i jokkmokk och jag ville så gärna dit. Jag minns att jag försökte motivera mig att kliva upp genom att tänka att jag skulle orka åka på marknad, försökte gång på gång finna någon slags energi för att ta mig dit. Men när marknadstorsdagen kom och den absoluta senaste dagen för avresa var kommen kunde jag ändå inte förmå mig att piggna till. Det här blogginlägget skrev jag natten innan torsdagen och då var jag ändå optimistisk och trodde att jag skulle ta mig iväg.  Den besvikelsen var stor, och skulle sedan visa sig att inte vara den enda, utan bara början på en rad besvikelser där jag insett att jag inte orkar. Efter den veckan återhämtade jag mig emellertid, periodvis har jag ändå varit hyfsat pigg, men ibland kommer dessa "attacker" tillbaka.

Efteråt började jag tvivla alltmer på att min trötthet var "normal", men att få¨gehör från vården var svårt. Att förklara hur trött man är för någon annan är svårt, ännu svårare är det att kunna sätta fingret på exakt vad det är som gör att det känns fel. När jag i peridoer mådde bättre psykiskt blev det tydligare hur trött jag faktiskt var. När jag kunde se framtiden med tillförsikt och ville jobba, utbilda mig, umgås med vänner och aktivera mig ytterligare men gång på gång tröttnade och det roliga fort blev betungande. Jag påtalade det för läkare och fick svaret att jag förmodligen blev för ivrig när jag kände mig mindre nedstämd och tog på mig för mycket för fort. 

Så mycket som jag har tvivlat på mig själv, min förmåga och mitt omdöme. Alla de gånger jag försökt bita ihop, intalat mig att det sitter i huvudet och förändrat tankesätt kan göra skillnad. Jag har försökt förneka tröttheten och jag har försökt leva med den, men utan något medicinskt underlag som styrker att min trötthet existerar är det svårt att inte låta bli att tvivla på sig själv. 

Just nu känner jag mig så deppig över det här med tröttheten, det är en sorg. Jag kan inte låta bli att undra om det kunde ha varit annorlunda om jag slapp vara trött. Vart skulle jag ha stått idag om jag haft den energi som jag har saknat så ofta? Skulle jag ha varit utbildad nu, haft jobb, behållit fler av mina vänner, varit mer berest och haft den stimuli som jag saknar nu?

Hur långt skulle jag ha kommit idag om jag inte hade tröttnat och sjukskrivits igen kort efter att jag känt att livet var påväg åt rätt håll igen? Många tankar snurrar, tårarna rinner för att det av och till känns så hopplöst, så meningslöst. All denna frustration, jag kan inte ens formulera mina tankar tillräckligt för att känna att jag ger andra en chans att förstå. Bara en sådan sak att inte ens orka sätta ord på hur trött man är och hur påverkad man blir. Så ofta som jag börjar på ett inlägg, skriver några stycken men sedan får radera allt för att jag minster koncetrationen och inte längre orkar sätta ord på mitt resonemang. (Närapå att jag raderade detta inlägg också, eftersom jag är missnöjd över att jag inte lyckas vara skarpare i mitt skrivande). 

Nu ska jag berätta för er att det har tagit mig två timmar att skriva det här inlägget, jag är totalt utmattad och missnöjd över resultatet. Jag kan bättre än såhär, men hjärnan är helt slut. Nej, jag tycker inte att jag har nått fram med mig budskap. Jag lyckades inte utveckla mina tankegångar för att ge en mer nyanserad bild. När jag läser igenom texten igen känns det bara som en lång klagovisa och inte som den målande beskrivning som jag önskade att ge. Egentligen ville jag utveckla vad det är som gör att min trötthet utmärker sig från det vanliga. Men jag lyckades bara åstakomma ett meningslöst inlägg som kan tolkas som en spya av negativa tankar, uppfattas som gnälligt och mest troligt kommer den som orkar läsa allt tänka att jag fokuserar alltför mycket på att vara trött och därmed förblir trött. Kan så vara, det kanske sitter i huvudet ändå. Kanske får jag skylla mig själv och kanske är jag själv som är orsaken, är jag blind som inte inser att tröttheten beror på mig själv. Är jag en tjockis som ständigt försöker banta men aldrig lyckas för att jag inte inser att jag småäter hela tiden utan att reflektera över det. Är jag en tjockis som skyller mina misslyckade försök till att gå ner i vikt på yttre faktorer? Är jag en tjockis som tycker att det jag gör för att gå ner i vikt är tillräckligt men när jag ändå inte lyckas rycker jag bara på axlarna och trycker i mig en B&J som tröst och belöning för att jag i alla fall försöke?








Dagen-efter-ångestattack-ångest är nog den värsta dagen-efter-ångest man kan ha. För andra gången på en vecka ´har jag haft ångestattack. Dessförinnan har jag nog inte haft någon attack på flera månader. Före jul var det nog sist...
 
Jag ligger i sängen och gråter, kan inte sova för att jag har glömt mina insomningstabletter hemma (är nere på vinterlandet hos mor och far). Jag är ledsen och mina självmordstankar är starka, känns som att döden är den enda utvägen. Tänker en massa på min familj och alla saker som jag vill göra/uppleva innan jag dör. Det blir svårare att andas sedan kan jag inte andas alls. Ligger bara och kippar efter luft och kroppen börjar skaka och darra. Det gör så fruktansvärt ont i bröstet och tårarna slutar rinna. Jag vill inte dö, men har självmordstankar varje dag och ibland känner jag så starka impulser att göra något åt det, att ta livet av sig, att det blir outhärdligt. Det kryper i benen och armarna, vill fäktas, sparkas och slåss för att bli av med den obehagliga känslan. Har ingen kontroll över kroppen, och bröstet gör så himla ont och syrebristen börjar kännas i huvudet också.

Tillslut, efter- jag vet inte hur lång tid, lyckas jag pressa ner lite luft i lungorna. Ett andetag. Det gör om möjligare ännu ondare att andas igen. Det svider i bröstet för varje andetag som jag tvingar mig att ta. Kroppen vill inte andas av sig själv. En ny våg av ångest sköljer över mig och jag börjar skaka ytterligare och kippa efter luft utan att ´lyckas andas. När vågen är förbi och jag har fått till att andas igen, lite ryckigt till början- men sen alltmer djupa och långa andetag. Ångestattacken är över och jag ligger på rygg i sängen. Blöt av svett och alldeles tom. Borta är självmordstankarna, ångesten och tårarna. Det känns som en del av mig precis har dött. Men jag är inte ledsen. Jag ligger bara och tittar upp i taket. Kroppen är tung och det gör fortfarande lite ont i bröstet när jag andas.   
 
   
 

Dagen-efter-ångestattack-ångest

Dåliga dagar Kommentera
Dagen-efter-ångestattack-ångest är nog den värsta dagen-efter-ångest man kan ha. För andra gången på en vecka ´har jag haft ångestattack. Dessförinnan har jag nog inte haft någon attack på flera månader. Före jul var det nog sist...
 
Jag ligger i sängen och gråter, kan inte sova för att jag har glömt mina insomningstabletter hemma (är nere på vinterlandet hos mor och far). Jag är ledsen och mina självmordstankar är starka, känns som att döden är den enda utvägen. Tänker en massa på min familj och alla saker som jag vill göra/uppleva innan jag dör. Det blir svårare att andas sedan kan jag inte andas alls. Ligger bara och kippar efter luft och kroppen börjar skaka och darra. Det gör så fruktansvärt ont i bröstet och tårarna slutar rinna. Jag vill inte dö, men har självmordstankar varje dag och ibland känner jag så starka impulser att göra något åt det, att ta livet av sig, att det blir outhärdligt. Det kryper i benen och armarna, vill fäktas, sparkas och slåss för att bli av med den obehagliga känslan. Har ingen kontroll över kroppen, och bröstet gör så himla ont och syrebristen börjar kännas i huvudet också.

Tillslut, efter- jag vet inte hur lång tid, lyckas jag pressa ner lite luft i lungorna. Ett andetag. Det gör om möjligare ännu ondare att andas igen. Det svider i bröstet för varje andetag som jag tvingar mig att ta. Kroppen vill inte andas av sig själv. En ny våg av ångest sköljer över mig och jag börjar skaka ytterligare och kippa efter luft utan att ´lyckas andas. När vågen är förbi och jag har fått till att andas igen, lite ryckigt till början- men sen alltmer djupa och långa andetag. Ångestattacken är över och jag ligger på rygg i sängen. Blöt av svett och alldeles tom. Borta är självmordstankarna, ångesten och tårarna. Det känns som en del av mig precis har dött. Men jag är inte ledsen. Jag ligger bara och tittar upp i taket. Kroppen är tung och det gör fortfarande lite ont i bröstet när jag andas.