Låt mig vara, lite till
Jag tror mitt maniska tillstånd tog slut någongång under fredagen. jJag hade tänkt att stanna i stan för att fira min kusins student till fullo, men när skivan var slut, var även jag det. Skulle bara hämta mina grejer hos J innan jag skulle köra hem. Jag hann bara till J's soffa, där jag sedan slocknade i en timme.
Mend det var en rolig vecka ändå! Full rulle och ståhej. Mycket för en som tillbringat våren i obygden i princip. Jag var som sagt på bal, tänkte ge ut bildbevis på det här nere.
Igår var jag helt död. Vaknade halv tio och åt frukost, sen lade jag mig igen och somnade. Mor väckte mig kl två och sa att jag inte fick vända dygnet. Klev upp och fikade och sen la jag mig och sov igen tillm kl sex. Men inte vände jag på dygnet för det. Imorse var jag uppe i försvarbar tid igen. Skönt att komma hem och landa emellanåt också.
Så typiskt mig att inte kunna vara seriös & vuxen på en bal!
Mend det var en rolig vecka ändå! Full rulle och ståhej. Mycket för en som tillbringat våren i obygden i princip. Jag var som sagt på bal, tänkte ge ut bildbevis på det här nere.
Igår var jag helt död. Vaknade halv tio och åt frukost, sen lade jag mig igen och somnade. Mor väckte mig kl två och sa att jag inte fick vända dygnet. Klev upp och fikade och sen la jag mig och sov igen tillm kl sex. Men inte vände jag på dygnet för det. Imorse var jag uppe i försvarbar tid igen. Skönt att komma hem och landa emellanåt också.
Så typiskt mig att inte kunna vara seriös & vuxen på en bal!
Haha, mitt lilla maniska monster. Ibland älskar jag dig!
Maria Frykman
I veckan när jag var i stan träffade Maria en snabbis. Hon var min kurator under de ca 2,5 år som jag faktiskt försökte gå gymnasiet. Hon fick mig att gå till skolan många gånger bara för att träffa henne, hon har hjälpt mig att ta mig igenom många jobbiga perioder. Men hon lärde mig också att vända på eländet och skratta åt det istället. Så jag har nog skrattat mer med henne än vad jag har gråtit. Och hennes kännedom om samer har varit oväderlig!
När vi sågs sista gången inne på hennes rum rann tårarna på oss båda, under den tid vi setts hade inte bara hon lärt känna mig. Jag hade lärt känna henne också, och hon var inte bara min kurator som jag kunde berätta allt för, hon blev också en god vän till mig. Därför kändes det så tråkigt att sluta skolan, och därmed avsluta kontakten med henne.
Men där inne på skolans kuratorrum lovade vi varandra att inte tappa kontakten. I onsdags tog vi en snabb fika på skolans elevfik, och det var så kul att återses igen! Jag gick med ett stort leende resten av dagen.
När vi sågs sista gången inne på hennes rum rann tårarna på oss båda, under den tid vi setts hade inte bara hon lärt känna mig. Jag hade lärt känna henne också, och hon var inte bara min kurator som jag kunde berätta allt för, hon blev också en god vän till mig. Därför kändes det så tråkigt att sluta skolan, och därmed avsluta kontakten med henne.
Men där inne på skolans kuratorrum lovade vi varandra att inte tappa kontakten. I onsdags tog vi en snabb fika på skolans elevfik, och det var så kul att återses igen! Jag gick med ett stort leende resten av dagen.
Oh. Happy days
Sjuttonde maj 2011. Jag är om möjligt ännu lyckligare än vad bilden visar.
Bjöd in mina vänner på fest för att fira norges nationaldag.
När festen var slut fick jag äntligen mig överraskning från hem från stavanger.
Det var den stora lyckan den natten.
Det var början på en massa lyckliga dagar tillsammans med EA.
I år firar vi tillsammas, utan att behöva smyga så som för ett år sedan :)
Walk of life
Efter en lång jobbig vårvinter kände jag att det var dags för mig att göra något som jag tyckte var kul, något som jag inte gjort på länge och saknat. Jag kände att jag behövde ny energi och dessutom saknade jag en vän alldeles extra. Så jag ringde Jennie, min trogne vapendragare, som samma morgon var hemkommen från en vecka på Kreta.
Det slutade med två roliga kvällar på krogen. Jag fick äntligen dra på mig mina killer heels, känna mig snygg, farlig och riktigt awsome tillsammans med en vän som jag delat så otroligt mycket med under de 19 år som hon har varit min tvillingsjäl. Så mycket skratt, så mycket lycka!
Så nu sitter jag här och kan inte sluta le, jag har fått mersmak av livet den här helgen. Framför mig väntar en fin vår, det är jag övertygad om.
Helgens soundtrack, Dire Straits - walk of life
Det slutade med två roliga kvällar på krogen. Jag fick äntligen dra på mig mina killer heels, känna mig snygg, farlig och riktigt awsome tillsammans med en vän som jag delat så otroligt mycket med under de 19 år som hon har varit min tvillingsjäl. Så mycket skratt, så mycket lycka!
Så nu sitter jag här och kan inte sluta le, jag har fått mersmak av livet den här helgen. Framför mig väntar en fin vår, det är jag övertygad om.
Helgens soundtrack, Dire Straits - walk of life
jävla psyk
i onsdags var jag till min läkare på psyk.
jag bad om något för min ångest, något starkare än det jag har nu.
Olanzapine ger ingen effekt mot min ångest, den gör mig bara dödstrött och får mig att känna mig bakis i flera dagar efter en tablett. Bakfylla och ångest vet ju många hur det känns, fast det här är sju resor värre.
Lisa, min läkare svarade att nästa steg är benzodiazepine, men det är för beroendeframkallande och jag är för ung. För ung för vad då?
För ung för min ångest?
För ung för att få hjälp av psyk?
I princip menade hon att jag bör bita ihop. Hon skrev ut nya olanzapine med i lägre dos, det skulle ge mindre bakfylla. Hon missade dock poängen att jag fortfarande inte känner någon hjälp från de tabletterna.
Idag fick jag nog efter en massa ångest.
Jag är nedgrävd långt under ytan och jordmassan tynger mitt bröst så jag knappt kan andas. Jag känner mig levande begravd. Bara en liten, liten springa ger mig syre, men när den rasar igen är det klippt för mig. Jag kan inte leva med ett sådant tungt bröst och så lite syre.
Fick nog och ringde psykakuten,
de är bemannade dygnet runt och har två läkare. Jag hamnade hos en sjuksköterska, bad om att få prata med en läkare. Nej, läkarna är upptagna, ring igen i morgon.
Är det sant att psykakuten har längre väntetid än akuten?
Om jag hade kommit in på akuten med bröstsmärtor hade de tagit in mig direkt. Men på psyk, där dödsantalet i självmord är tre gånger högre än dödssiffran i trafiken per år är, där får man gott vänta. Trots att man lever med en livshotande sjukdom.
Vänta,
på vad då?
Vänta,
Olanzapine ger ingen effekt mot min ångest, den gör mig bara dödstrött och får mig att känna mig bakis i flera dagar efter en tablett. Bakfylla och ångest vet ju många hur det känns, fast det här är sju resor värre.
Lisa, min läkare svarade att nästa steg är benzodiazepine, men det är för beroendeframkallande och jag är för ung. För ung för vad då?
För ung för min ångest?
För ung för att få hjälp av psyk?
I princip menade hon att jag bör bita ihop. Hon skrev ut nya olanzapine med i lägre dos, det skulle ge mindre bakfylla. Hon missade dock poängen att jag fortfarande inte känner någon hjälp från de tabletterna.
Idag fick jag nog efter en massa ångest.
Jag är nedgrävd långt under ytan och jordmassan tynger mitt bröst så jag knappt kan andas. Jag känner mig levande begravd. Bara en liten, liten springa ger mig syre, men när den rasar igen är det klippt för mig. Jag kan inte leva med ett sådant tungt bröst och så lite syre.
Fick nog och ringde psykakuten,
de är bemannade dygnet runt och har två läkare. Jag hamnade hos en sjuksköterska, bad om att få prata med en läkare. Nej, läkarna är upptagna, ring igen i morgon.
Är det sant att psykakuten har längre väntetid än akuten?
Om jag hade kommit in på akuten med bröstsmärtor hade de tagit in mig direkt. Men på psyk, där dödsantalet i självmord är tre gånger högre än dödssiffran i trafiken per år är, där får man gott vänta. Trots att man lever med en livshotande sjukdom.
Vänta,
på vad då?
Vänta,
på en läkare som ändå inte tänker skriva ut det man behöver.
Vänta,
på att smärtan ska gå över.
Men det gör den först när man botar den på egen hand, med metoder som inte alltid är alltför livsfrämjande.
Vänta,
på att smärtan ska gå över.
Men det gör den först när man botar den på egen hand, med metoder som inte alltid är alltför livsfrämjande.
En sång för vår elit
Min släkt är full av hjältar
Decennier av slit
Brustna hjärtan, trötta leder
Deras stolthet bar mig hit
Nu är dom gömda bakom stjärnor
Vid vintergatans kant
Dom är glömda men dom talar
Genom pennan i min hand
Och dom bar mig ända hit
Jag ska besvara elden
Om jag kan ta dig dit
Jag ska bevara elden
i en sång för vår elit
Elite - Kent, kan vara en av världens finaste låtar. Lyssna på texten- den är som skriven för oss unga samer. Jag är övertygad om att de sjunger om våra förfäder som borde anses som hjältar, för visst har de slitit för att vi ska stå här idag. De kämpade för rätten till kultur och har överlevt förtryck, tvångskristning, tvångsförflyttning, kåtaskolan, sameskoleinternaten och förbjudandet av vårt språk. För att inte tala om allt slit inom renskötseln som har bedrivts sedan tidernas begynnelse. Jag behöver bara se på mina far- och morföräldrar för att hänföras över deras liv. De bedrev renskötsel i en dimmension som jag bara kan drömma om, och det är ändå bara två generationer bort.
Brustna hjärtan och trötta leder, det hade de nog många gånger om. Men i vår kultur är det allmänt känt att man biter ihop. Att prata om känslor är något samer har börjat med bara de senaste 15-20 åren. Visst är det bra att det börjar bli mer accepterat att "känna efter", men det var nog inte för inte att man tabu-belade känslor. Det fanns inte tid för sådant i ett liv där renen var i centrum mycket mer än idag. När man levde med renskötsel var det renens bästa som kom i första hand, sedan människan. Vad det gällde kärleken valde man en parter som fanns nära till hands, kanske inte alltid det lyckligaste. Men jag vill tro att det ändå slutade lyckligt för de flesta.
Den här låten får mig alltid att tänka på mitt ursprung. Mitt fantastiska arv. Mina otroligt starka förfäder. All den stolthet som gjorde att de aldrig gav vika. All den stolthet som de i generationer fört vidare och som nu finns i mitt bröst och brinner som en reslig eld som värmer i ovädersdagar.
Guktie tjilkestidh
mov vaajmoe lea mov veasoe
mij mov aktine jåahta
Guktie tjilkestidh
jijnjebh aaj desnie årroeh
viellh jih åabpah
jag ska besvara elden
Vårvinter,
det nalkas vårvinter.
solen som värmer
skiner på vinterbleka ansikten
värmer frusna själar.
Väcker hopp?
det nalkas vårvinter.
solen som värmer
skiner på vinterbleka ansikten
värmer frusna själar.
Väcker hopp?
Idag tog jag min sista lithiumtablett. Tillsammans med min läkare på psyk har jag beslutat att trappa ut lithiumet efter ett år och fyra månaders medicinering. Anledningen är att varken jag eller läkaren har sett någon större förändring i mitt mående under det gångna året. Lithium är ett väldigt omdiskuterat läkemedel eftersom man inte riktigt säkert vet hur det påverkar hjärnan. Man vet bara att det kan ha positiv effekt på bipolära eftersom både topparna och dalarna i måendet minskar. Man blir alltså både mindre manisk och mindre deprimerad av samma tablett. Risken finns dock att man slutar att känna, varken glädje eller nedstämdhet.
På grund av dessa två skäl finns det många som är skeptiska till lithium. Men jag gav det en chans- och har inte uppnått det resultat som jag önskat, och valde då att trappa ut det.
Med det så önskar jag att jag nu framöver får känna mer utav positiva känslor. Jag hoppas att den nya medicineringen tillsammans med vårsolens strålar och min fina omgiving ska ge min mörka sida en rejäl törn. De senaste veckorna har jag tänkt mycket, kanske inte mer än vanligt- men jag har analyserat mina tankar mer. Sakta har insikten kommit över mig.
här var det meningen att jag skulle förklara min insikt. men känslorna blev för starka, och även om jag må verka väldigt öppen i min blogg så finns det saker som är för jobbiga för att kunna sättas ord för.
kanske jag en dag berättar.
På grund av dessa två skäl finns det många som är skeptiska till lithium. Men jag gav det en chans- och har inte uppnått det resultat som jag önskat, och valde då att trappa ut det.
Med det så önskar jag att jag nu framöver får känna mer utav positiva känslor. Jag hoppas att den nya medicineringen tillsammans med vårsolens strålar och min fina omgiving ska ge min mörka sida en rejäl törn. De senaste veckorna har jag tänkt mycket, kanske inte mer än vanligt- men jag har analyserat mina tankar mer. Sakta har insikten kommit över mig.
här var det meningen att jag skulle förklara min insikt. men känslorna blev för starka, och även om jag må verka väldigt öppen i min blogg så finns det saker som är för jobbiga för att kunna sättas ord för.
kanske jag en dag berättar.
Skisser för sommaren.
Skriva.
Ett tomt papper. Ett tomt dokument. Fingrarna som sveper över tagnentbordet. Blyertspennans väsande över pappret. Orden som flödar. Fastnar, suger lite på meningen. Byter ut ord, ändrar, raderar. Skriver nytt. Läser högt för mig själv. Går tillbaka och ändrar igen.
Jag älskar skrivandets skapandeprocess. Det jag skapar, är mer än vad jag lyckas säga med ord.
Och ja, jag njöt av att skriva det här stycket.
Hjärta
Vaajmoe.
Tidlöst nu
Slöjda.
Designa, skaparprocessen, resultatet- en boost för självkänslan!
Have I told you lately that I love you?
Muahran smaave båatskah.
Dessa två kan verkligen lysa upp mörkret, testa tålamodet och få en att känna sig älskad!
What's the point of doing anything?
Jag har varit stabil i två dagar nu. Och nära-döden-känslan har lyst med sin frånvaro, hoppas den är borta för gott. Tänkte hylla mina stabila dagar med att köra en veckas bildinlägg med sånt som får mig att må bra. Gör det mest för min egna skull, för att kunna reflektera och påminna mig om vad som faktiskt får mig att må bra.
Kör igång redan nu:
Skidåkning.
Turskidor som längdskidor, jag älskar det!
Känslan av att kroppen arbetar i samspel, ljudet av skidorna som glider fram i snön och rensa tankarna!
Kör igång redan nu:
Skidåkning.
Turskidor som längdskidor, jag älskar det!
Känslan av att kroppen arbetar i samspel, ljudet av skidorna som glider fram i snön och rensa tankarna!
Har vart på resande fot sen begynelsen -mentalt är jag ständigt på väg
Varje jul köper jag en julklapp åt mig själv, som plåster på såren för att jag måste bränna tusenlappar på andra. Haha
Förresten fick jag ett par skor av mig själv, ett par helt onödvändiga, men ack så snygga pumps.
Sen så fick jag en kamera av EA, därav bilderna :)
Det fick bli en kalender i år, här framsida och baksida
Om mig.
Inuti kalendern.
Bara 2,5 vecka kvar!
Förresten fick jag ett par skor av mig själv, ett par helt onödvändiga, men ack så snygga pumps.
Sen så fick jag en kamera av EA, därav bilderna :)
weak in the world
Älskling, jag är hemma nu. Hemma som en hemmafru
Egentligen är jag för trött för att skriva. Men tankarna snurrar ikväll likt karusellerna på nöjesfälten. Ikväll kom jag hem efter fyra veckors flackade. Den här gången kommer jag hem för att stanna. I en vecka åtminstonde...
Jag fick en släng ångest någon gång i mitten av juli, efter kalvmärkningarna och det kuggade körkortet. Istället för att följa med mina föräldrar upp till paradiset som jag älskar så högt och vet är balsam för min själ tog jag det orationella beslutet, stred mot mina egna drömmar och rafsade ihop lite ägodelar i en säck. Jag drog min kos, hamnade på ställen som jag aldrig trott och försökte finna ro i mitt inre. Jag vet att jag lovade mig själv förra sommaren att nästa sommar skulle jag minsann vara hela sommaren i loupekken! Då hade jag tillbringat 5 dagar där, och tyckt det var för lite... Den här sommaren blev dagarna tre... Löftet kvarstår till nästa sommar.
Tanken på att emigrera till en koja gav mig konstigt nog klaustrofobi men tanken på att dra med en säck till ett okänt öde kändes mycket bättre. Jag följde mitt hjärta även om jag misstänkte att jag försökte fly från något jag inte kunde sätta fingret på. Oftast, när jag har ångest och flyktkänslor, hjälper det inte att rymma någon annanstans. Men denna gång måste varit ett undantag. Flyktkänslan försvann ganska så snabbt när jag satt mig till ro i sätet, satt igång ipoden och såg norrlands inland svischa förbi utanför rutan. Början på fyra veckor utav lycka.
Jag fick en släng ångest någon gång i mitten av juli, efter kalvmärkningarna och det kuggade körkortet. Istället för att följa med mina föräldrar upp till paradiset som jag älskar så högt och vet är balsam för min själ tog jag det orationella beslutet, stred mot mina egna drömmar och rafsade ihop lite ägodelar i en säck. Jag drog min kos, hamnade på ställen som jag aldrig trott och försökte finna ro i mitt inre. Jag vet att jag lovade mig själv förra sommaren att nästa sommar skulle jag minsann vara hela sommaren i loupekken! Då hade jag tillbringat 5 dagar där, och tyckt det var för lite... Den här sommaren blev dagarna tre... Löftet kvarstår till nästa sommar.
Tanken på att emigrera till en koja gav mig konstigt nog klaustrofobi men tanken på att dra med en säck till ett okänt öde kändes mycket bättre. Jag följde mitt hjärta även om jag misstänkte att jag försökte fly från något jag inte kunde sätta fingret på. Oftast, när jag har ångest och flyktkänslor, hjälper det inte att rymma någon annanstans. Men denna gång måste varit ett undantag. Flyktkänslan försvann ganska så snabbt när jag satt mig till ro i sätet, satt igång ipoden och såg norrlands inland svischa förbi utanför rutan. Början på fyra veckor utav lycka.
Min mest stabila sommar på åratal. Inga ångestattacker. Inga vakar nätter med gråt. Inga spårade maniska snefyllor. Jag vågar knappt tro det, men det är sant! Det är sådan kontrast till förra sommarens kaos och året dessförinnans nattsvarta depressioner. Jag misstänker starkt att rätt diagnos och lithiumet har gjort sitt, gjort mig till en mer fungerande människa. Fantastiskt!
Okej, nu var det ju inte bara en diagnos och en medicin som gjorde min sommar... Mitt luffande var nog det bästa jag kunnat gjort. Så otroligt många minnen jag samlat på mig dessa veckor, alla människor som jag mött, platser jag besökt och sakerna jag gjort. Det blir fina guldkorn att plocka fram i höstmörkret.
En fin morgon på kalvmärkning i Vallisen, Ranbyn.
- "Åh Saila, vad glad jag är att du kom hit och hälsade på mig!" Han är för go, min lillkusin Markus!
En tidig morgon i Mo i Rana, en tur som gav träningsvärk i magen av allt skratt.
Tog med mig kören Vaajmoe och drog på Márkomeannu, det blev så lyckat!
ROlfFa väckte sextonåringen inom mig och gjorde kvällen.
Misslyckad mingelbild på mig och larsa från MM. Den bjuder vi på!
Direkt från festival i nordnorge till mitt paradis. Begav mig på fiske, ett lyckat beslut. Sju fiskar fick jag minsann, jag som inte fiskat med kastspö de senaste tre åren.
Det känns trist att det håller på ta slut nu, mellan mig och sommaren, vi som verkligen jobbat på vårat förhållande den senaste tiden. Vemodigt att den ändå lämnar mig nu, när det äntligen blivit bra mellan oss efter alla år. Hösten smyger sig på, det inser jag med skräckblandad förtjusning. Jag ser fram emot den, samtidigt är jag rädd för den... Tänker tillbaka på förra hösten, den som jag hade sådan god tro på. Den failade. Började med hjärnhinneinflammation och sjukskrivning, sedan ett maniskt skov, diagnos och ännu en sjukskrivning. Jag är rädd för att en liknande höst är på väg. Försöker intala mig att jag är starkare nu. Även om det sker, så borde jag kunna ta det bättre den här gången, jag har ju bättre förutsättningar nu. Eller?
Okej, nu var det ju inte bara en diagnos och en medicin som gjorde min sommar... Mitt luffande var nog det bästa jag kunnat gjort. Så otroligt många minnen jag samlat på mig dessa veckor, alla människor som jag mött, platser jag besökt och sakerna jag gjort. Det blir fina guldkorn att plocka fram i höstmörkret.
En fin morgon på kalvmärkning i Vallisen, Ranbyn.
- "Åh Saila, vad glad jag är att du kom hit och hälsade på mig!" Han är för go, min lillkusin Markus!
En tidig morgon i Mo i Rana, en tur som gav träningsvärk i magen av allt skratt.
Tog med mig kören Vaajmoe och drog på Márkomeannu, det blev så lyckat!
ROlfFa väckte sextonåringen inom mig och gjorde kvällen.
Misslyckad mingelbild på mig och larsa från MM. Den bjuder vi på!
Direkt från festival i nordnorge till mitt paradis. Begav mig på fiske, ett lyckat beslut. Sju fiskar fick jag minsann, jag som inte fiskat med kastspö de senaste tre åren.
Det känns trist att det håller på ta slut nu, mellan mig och sommaren, vi som verkligen jobbat på vårat förhållande den senaste tiden. Vemodigt att den ändå lämnar mig nu, när det äntligen blivit bra mellan oss efter alla år. Hösten smyger sig på, det inser jag med skräckblandad förtjusning. Jag ser fram emot den, samtidigt är jag rädd för den... Tänker tillbaka på förra hösten, den som jag hade sådan god tro på. Den failade. Började med hjärnhinneinflammation och sjukskrivning, sedan ett maniskt skov, diagnos och ännu en sjukskrivning. Jag är rädd för att en liknande höst är på väg. Försöker intala mig att jag är starkare nu. Även om det sker, så borde jag kunna ta det bättre den här gången, jag har ju bättre förutsättningar nu. Eller?
åh gud, må du vara med mig idag?
Imorse vaknade jag klockan kvart i fyra.
Sedan dess har jag legat och vridit mig i sängen, ätit upp Jennies räk & kesoröra, lyssnat på musik och druckit vatten hundra gånger.
Jag är nervös. Så jävla nervös!
Ungefär såhär känner jag mig nu.
- Vad om det inte går bra?
Försöker intala mig att det SKA gå bra!
Positiva tankar, solen skiner, det här blir bra, la lala la laaa...
Sedan dess har jag legat och vridit mig i sängen, ätit upp Jennies räk & kesoröra, lyssnat på musik och druckit vatten hundra gånger.
Jag är nervös. Så jävla nervös!
Ungefär såhär känner jag mig nu.
- Vad om det inte går bra?
Försöker intala mig att det SKA gå bra!
Positiva tankar, solen skiner, det här blir bra, la lala la laaa...
En sång för vår elit
Min släkt är full av hjältar
Decennier av slit
Brustna hjärtan, trötta leder
Deras stolthet bar mig hit
this is how we do it
Nu är vi igång igen! Och jag kan inte sova mer idag.
Jätteviktiga notiser från mitt liv:
Fram med anteckningsblocket och notera följande:
- Barbordet som jag slet med att få fastskruvat för inte så längesen hänger numer bara på en enda skruv. (Jag minns hur jag tänkte: undra hur många fester det här håller? svar: EN fest.)
- Ungefär hälften av min kama sutra-kortlek som jag fick när jag fyllde 18, är borta. Förmodligen försvann de i samband med att ett gäng killar gick igenom och diskuterade kortens olika ställningar...
- Samma kväll försvann alla mina saminuorra-kondomer... Jaja, de var ju ändå inte ägnade åt mig, utan som reklam. Så det var väl ändå lyckat?
- Skriver just nu på en självbiografi, en textkommunikationsuppgift vi har fått. Word's ordbehandlare gillar inte orden samebarn och renvaktarstuga. Istället föreslås sorgebarn och sommarstuga... Verkligen likt, Microsoft Word!
- Fel! Jag skriver inte alls någon skoluppgift... Jag bloggar! Suck, dålig disiplin här va?!
Det är fest hos mig i kväll och hela världen är min
17 MAI! Finns ju miljoner anledningar till att fira! Visserligen blir det trist utan norrmannen himself, men som kompensation kommer överraskning med flyget direkt från Stavanger ikväll. Kan inte bli bättre!
Livet är inte så tokigt ibland!
