Jag har problem med min bloggdesign, därför har bloggen varit lösenordsskyddad en tid. Nu har jag en design som är ok, men jag är inte helt nöjd... Försöker få tillbaka filtret som jag hade på min förra design, som gjorde att bakgrunden lös igenom texten (och gjorde det omöjligt att stjäla mina bilder). Nu vågar jag inte lägga ut vilka bilder som helst. Men kan bjuda på några från våren och sommaren som plåster på såret för att jag har varit en kass bloggerska:



Sista flyttetappen på vårflytten


Överraskade GS och PM med glass en varm flyttardag
 Efter vårflytten följde jag med till Ältsvattnet och där fick jag fina fiskar på kroken

Efter en lång vår borta var det skönt att komma hem och mysa med mina muahreles 


Onne-vielle tog studenten och jag grät glädjetårar
Andra turen till Karasjok, psykologen sa att hon såg skillnad på mig sedan besöket 2 veckor tidigare
 
 
 Här blev jag lämnad ensam med kranbilen för att utfodra, vad nöjd jag var sedan när jag fixat utmaningen!
 

Kalvmärkning i Vinklumpen, juli 

När jag blev  för trött/hade för ont för att orka vara delaktig under kalvmärkningen gick jag till Axel som satt på en pall mitt i kalvmärningshagen och pratade med honom en stund, fick höra både historier från förr och gamla kunskaper om renen och renskötsel. Det piggade upp mig och efter en pratstund med honom kunde jag fortsätta med nya krafter sedan.

Sista natten på kalvmärningen, stänger hagen efter att ha tagit in renarna i skymningen.

 

#miesiefie - selfie med sin miesie

Veckan innan midsommar i Kautokeino, syr för fullt och muahrelen hänger i arbetet och surar för att mauhra inte har tid att leka

Typ den enda bilden från midsommar, på parkeringen i Ankarede med JS.
 
 
 
 
 

Bilder från vår och sommar

Allmänt En kommentar
Jag har problem med min bloggdesign, därför har bloggen varit lösenordsskyddad en tid. Nu har jag en design som är ok, men jag är inte helt nöjd... Försöker få tillbaka filtret som jag hade på min förra design, som gjorde att bakgrunden lös igenom texten (och gjorde det omöjligt att stjäla mina bilder). Nu vågar jag inte lägga ut vilka bilder som helst. Men kan bjuda på några från våren och sommaren som plåster på såret för att jag har varit en kass bloggerska:



Sista flyttetappen på vårflytten


Överraskade GS och PM med glass en varm flyttardag
 Efter vårflytten följde jag med till Ältsvattnet och där fick jag fina fiskar på kroken

Efter en lång vår borta var det skönt att komma hem och mysa med mina muahreles 


Onne-vielle tog studenten och jag grät glädjetårar
Andra turen till Karasjok, psykologen sa att hon såg skillnad på mig sedan besöket 2 veckor tidigare
 
 
 Här blev jag lämnad ensam med kranbilen för att utfodra, vad nöjd jag var sedan när jag fixat utmaningen!
 

Kalvmärkning i Vinklumpen, juli 

När jag blev  för trött/hade för ont för att orka vara delaktig under kalvmärkningen gick jag till Axel som satt på en pall mitt i kalvmärningshagen och pratade med honom en stund, fick höra både historier från förr och gamla kunskaper om renen och renskötsel. Det piggade upp mig och efter en pratstund med honom kunde jag fortsätta med nya krafter sedan.

Sista natten på kalvmärningen, stänger hagen efter att ha tagit in renarna i skymningen.

 

#miesiefie - selfie med sin miesie

Veckan innan midsommar i Kautokeino, syr för fullt och muahrelen hänger i arbetet och surar för att mauhra inte har tid att leka

Typ den enda bilden från midsommar, på parkeringen i Ankarede med JS.
 
 
 
 
 
Ibland har jag skeptiskt frågat mig själv den senaste tiden vad jag egentligen håller på med. Svaret är alltid undvikande, svävande och egentligen inget svar alls. Helt ärligt vet jag inte vad jag håller på med, för det mesta nöjer jag mig med att försöka vara i nuet och njuta så gott jag kan av tillvaron här.

Men ibland kommer den där sidan av mig fram som vill analysera vad det egentligen är jag håller på med. Den delen av mig som inte kan slappna av och nöja sig med att det är som det är. Jag har haft helt fantastiska veckor i Västerbotten, jag har varit sprudlande lycklig, tillfredsställd, lugn och levt i nuet- verkligen! Men lika högt som jag har varit, har jag också varit lågt. Fasansfullt och smärtsamt nere, kravlat i ångestträsket sena nätter, tidiga morgnar och plågsamt långa dagar. Många och långa stunder har jag fått släppa allt vad jag har i världen för att bara fokusera på att andas, ett enda andetag i taget. Jag måste verkligen begränsa mig till ett enda andetag, om jag skulle börja tänka på att jag ska orka nästa andetag skenar smärtan i bröstet i väg direkt. Nu har den värsta ångesten släppt, kvar är bara en tråkig melankoli.

I minnet är lyckan fortfarande en blomma som ännu inte vissnat. Men framtiden ser ut som en blomkruka med torr jord där ingenting tycks vilja växa fram. Jag ser inte ens en liten grodd. Jag har försökt vattna min torra jord, hittills förjäves. Efter att vårflytten var färdig fick jag en back-to-reallity-chock, plötsligt insåg jag att det är redan är Maj, i mina flöden på sociala medier börjar bilder från soliga vårdagar till fjälls med färsk fisk och barfläckar, vajor med nyfödda kalvar (ja, redan) dyka upp. Och jag är här, i Västerbotten!

Varför är jag inte hemma nu, den bästa tiden... Det är redan Maj, känns som jag har varit i ett vakuum sedan jag for hemifrån i slutet av Mars. Inte förrän nu tycks jag fatta att tiden ändå haft sin gång även hemma medan jag varit här. Men fastän jag insett att det är Maj, att åarna snart går upp och att skoterföret till fjälls snart försvinner har jag ändå inte pallrat mig hem än. Det tar liksom emot på något vis, För tusan, det är Maj!

Allt som kändes så avlägset i vintras står nu för dörren... Egentligen har jag flera saker att ta itu med just nu för att lösa pusselbitarna till framtiden. Just ja, framtiden känns just nu som en torr jordskorpa och de frön jag sådde i vintras i hopp om att få se det grönska till våren har inte velat gro, Och nej, jag har inga gröna fingrar direkt och glömmer att vattna emellanåt. Och inombords skriker en liten flicka i panik att hon inte vill ha varken vår eller grönska. Hon vill att det ska bli mörkt tidigt på kvällen så hon får sova.

 
Lite vemodig, sorgsen och glad - lyckades tillslut pallra mig hem och få ett dygn i mina hemmafjäll

 

Från ingenstans: Texten som försvann medan den skrevs någon gång i maj dök plötsligt upp igen:

Allmänt Kommentera
Ibland har jag skeptiskt frågat mig själv den senaste tiden vad jag egentligen håller på med. Svaret är alltid undvikande, svävande och egentligen inget svar alls. Helt ärligt vet jag inte vad jag håller på med, för det mesta nöjer jag mig med att försöka vara i nuet och njuta så gott jag kan av tillvaron här.

Men ibland kommer den där sidan av mig fram som vill analysera vad det egentligen är jag håller på med. Den delen av mig som inte kan slappna av och nöja sig med att det är som det är. Jag har haft helt fantastiska veckor i Västerbotten, jag har varit sprudlande lycklig, tillfredsställd, lugn och levt i nuet- verkligen! Men lika högt som jag har varit, har jag också varit lågt. Fasansfullt och smärtsamt nere, kravlat i ångestträsket sena nätter, tidiga morgnar och plågsamt långa dagar. Många och långa stunder har jag fått släppa allt vad jag har i världen för att bara fokusera på att andas, ett enda andetag i taget. Jag måste verkligen begränsa mig till ett enda andetag, om jag skulle börja tänka på att jag ska orka nästa andetag skenar smärtan i bröstet i väg direkt. Nu har den värsta ångesten släppt, kvar är bara en tråkig melankoli.

I minnet är lyckan fortfarande en blomma som ännu inte vissnat. Men framtiden ser ut som en blomkruka med torr jord där ingenting tycks vilja växa fram. Jag ser inte ens en liten grodd. Jag har försökt vattna min torra jord, hittills förjäves. Efter att vårflytten var färdig fick jag en back-to-reallity-chock, plötsligt insåg jag att det är redan är Maj, i mina flöden på sociala medier börjar bilder från soliga vårdagar till fjälls med färsk fisk och barfläckar, vajor med nyfödda kalvar (ja, redan) dyka upp. Och jag är här, i Västerbotten!

Varför är jag inte hemma nu, den bästa tiden... Det är redan Maj, känns som jag har varit i ett vakuum sedan jag for hemifrån i slutet av Mars. Inte förrän nu tycks jag fatta att tiden ändå haft sin gång även hemma medan jag varit här. Men fastän jag insett att det är Maj, att åarna snart går upp och att skoterföret till fjälls snart försvinner har jag ändå inte pallrat mig hem än. Det tar liksom emot på något vis, För tusan, det är Maj!

Allt som kändes så avlägset i vintras står nu för dörren... Egentligen har jag flera saker att ta itu med just nu för att lösa pusselbitarna till framtiden. Just ja, framtiden känns just nu som en torr jordskorpa och de frön jag sådde i vintras i hopp om att få se det grönska till våren har inte velat gro, Och nej, jag har inga gröna fingrar direkt och glömmer att vattna emellanåt. Och inombords skriker en liten flicka i panik att hon inte vill ha varken vår eller grönska. Hon vill att det ska bli mörkt tidigt på kvällen så hon får sova.

 
Lite vemodig, sorgsen och glad - lyckades tillslut pallra mig hem och få ett dygn i mina hemmafjäll

 
Augustikväll och regnet smattrar mot rutan, himmelen är grå. Helljuset är på, det blir mörkt tidigt nu. Lyssnar på ångest-kent-låtar på hög volym och basen vibrerar i min kropp och känslorna löper amok i bröstet. Ångesten är rädsla över vad som komma skall, vissheten om att sommaren håller på att ta slut och hösten närmar sig med hotfulla steg. Jag är alltid spänd av förväntan,  fasansfullt pirrig fylld av skräckblandad förtjusning denna här tiden på året. September bjuder som oftast på förändringar och livsomställningar som jag aldrig på förhandlingar kan veta om de blir bra i slutändan. Jag har slutat tro att magkänslan som försöker lugna mig har rätt. Alla mina misslyckanden, livskriser och magplask kommer på hösten - som ett resultat på mina försök att bli något mer eller annat än vad jag varit innan. 
 
I år är jag nog extra rädd. Denna sommar och vår har varit  sagolikt bra. Jag har inte vågat tro på det själv nästan, men närstående har vittnat om att jag har gett sken av mig vara ovanligt (för att vara mig) stabil, glad och till och med lugn. Många  som säger sig se en ändring som de inte tidigare sett. Därför känner jag mig extra rädd för hösten nu. Rädd för att falla igen, jag som lyckats resa mig så bra! Jag vill inte att sommaren ska ta slut,  jag är rädd för att ta steget ut från tryggheten och jag är rädd för mörkret. Tänk om ångesten kommer tillbaka? 
 
En enda gång i sommar kände jag av ångesten såpass att hjärtat börjades rusa, andningen blev svår - en kort stund gjorde det ont att andas och jag hann tänka att jag inte klarade av att leva innan jag förstod vid som höll på att hända. Jag fick panik för att jag trodde att jag skulle ramla ner i ett stort svart hål innan jag förstod att jag skulle klara mig igenom situationen. En enda gång på hela sommaren kände jag stark ångest och sedan dess har rädslan för att falla igen ökat. Jag vågar inte lita på att jag klarar mig, fastän jag har klarat mig så fantastiskt bra så länge nu. 
 
 

Men jag ser på din ängsliga hållning, din jagande blick att de känns att det är långt hem

Allmänt Kommentera
Augustikväll och regnet smattrar mot rutan, himmelen är grå. Helljuset är på, det blir mörkt tidigt nu. Lyssnar på ångest-kent-låtar på hög volym och basen vibrerar i min kropp och känslorna löper amok i bröstet. Ångesten är rädsla över vad som komma skall, vissheten om att sommaren håller på att ta slut och hösten närmar sig med hotfulla steg. Jag är alltid spänd av förväntan,  fasansfullt pirrig fylld av skräckblandad förtjusning denna här tiden på året. September bjuder som oftast på förändringar och livsomställningar som jag aldrig på förhandlingar kan veta om de blir bra i slutändan. Jag har slutat tro att magkänslan som försöker lugna mig har rätt. Alla mina misslyckanden, livskriser och magplask kommer på hösten - som ett resultat på mina försök att bli något mer eller annat än vad jag varit innan. 
 
I år är jag nog extra rädd. Denna sommar och vår har varit  sagolikt bra. Jag har inte vågat tro på det själv nästan, men närstående har vittnat om att jag har gett sken av mig vara ovanligt (för att vara mig) stabil, glad och till och med lugn. Många  som säger sig se en ändring som de inte tidigare sett. Därför känner jag mig extra rädd för hösten nu. Rädd för att falla igen, jag som lyckats resa mig så bra! Jag vill inte att sommaren ska ta slut,  jag är rädd för att ta steget ut från tryggheten och jag är rädd för mörkret. Tänk om ångesten kommer tillbaka? 
 
En enda gång i sommar kände jag av ångesten såpass att hjärtat börjades rusa, andningen blev svår - en kort stund gjorde det ont att andas och jag hann tänka att jag inte klarade av att leva innan jag förstod vid som höll på att hända. Jag fick panik för att jag trodde att jag skulle ramla ner i ett stort svart hål innan jag förstod att jag skulle klara mig igenom situationen. En enda gång på hela sommaren kände jag stark ångest och sedan dess har rädslan för att falla igen ökat. Jag vågar inte lita på att jag klarar mig, fastän jag har klarat mig så fantastiskt bra så länge nu.