Ibland får jag känslan utav att vara nära kanten utan att veta hur nära jag är. Det känns som att jag befinner mig i tjock dimma på fjället när det är vinter och allting är vitt/grått och det går inte bedömma om det lutar uppåt eller nedåt. Som att vara i en mjölpåse och varje trevande steg framåt gör en illamående. Att inte veta exakt var man är medan man anar att man kan befinna sig nära ett stup men omöjligt kan stanna upp för att invänta bättre väder. Tvingas treva sig frammåt trots rädslan och osäkerheten, med stupet som största farhåga.

Mearkha

Sailas tankar En kommentar
Ibland får jag känslan utav att vara nära kanten utan att veta hur nära jag är. Det känns som att jag befinner mig i tjock dimma på fjället när det är vinter och allting är vitt/grått och det går inte bedömma om det lutar uppåt eller nedåt. Som att vara i en mjölpåse och varje trevande steg framåt gör en illamående. Att inte veta exakt var man är medan man anar att man kan befinna sig nära ett stup men omöjligt kan stanna upp för att invänta bättre väder. Tvingas treva sig frammåt trots rädslan och osäkerheten, med stupet som största farhåga.