Jag vill inte dö längre

2 kommentarer
Jag minns inte vilken där  det var, eller vilket datum, men det var i november för snart ett år sedan. Jag kände redan när jag vaknade den morgonen att "nu går det inte längre", jag orkar inte med min ångest eller mig själv en endaste dag till.  Jag var så söndertrasad av ångesten som länge varit alldeles för stor för min lilla kropp att orka bära. Jag hade gått  sönder så många gånger och försökt förmå  mig att hålla ihop mina spillror utan att lyckas särskilt bra. I en lång tid hade jag vaknat varje morgon och tänkt att det är meningslöst att kliva upp den dagen, varit ångestfylld redan innan jag ens vaknat ordentligt och sett dagen som ett stort berg omöjligt att  bestiga och sedan lagt mig på kvällarna  och önskat att aldrig mer behöva vakna upp igen. 
 
 
Men den där morgonen i mitten av november vaknade jag med en märklig känsla av beslutsamhet. Vilket kändes lustigt eftersom ångestfyllda människor har extremt svårt för att fatta beslut även i de mest banala valen. Men jag kände direkt när jag vaknade att "nej, nu orkar jag inte med det här längre". Jag hade haft  självmordstankar ett tag, men mest för att slippa ångesten. Jag sa till min mor vid frukosten att jag inte orkade med ångesten mer. Sedan rasade jag ihop på köksgolvet och gick sönder av smärtan ångest en sista gång. 
 
Men när jag lyckats ta mig från köksgolvet och dit där jag skulle göra mig  fri ifrån den fick jag ett infall och ringde den enda  person jag kunde komma på. Det måste ha varit ödet att hon svarade. Hon var handlingskraftig och hjälpte mig därifrån. 
 
Den där beslutsamheten jag kände när jag vaknade den där morgonen som jag trodde var till  för att göra slut på mitt liv var istället en mycket starkare kraft  som ville få mig att  börja leva igen.  Det var tufft i början, men jag blev av med min dödslängtan! Jag har sedan dess kunnat se framåt, se ljuset och nu uppskattar jag livet. Jag är glad och stolt över hur jag reste mig, kröp och kravlade mig fram till att börja med, men nu står jag här. Och jag gjorde det alldeles själv, för min egen skull. 
 
Jag tänker ofta på hur skönt det är att inte ha ångest och sucidtankar som styr längre, jag har blivit så mycket friare utan dem! Livet är så mycket finare när man tar för sig av dess skönhet och låter döden finnas  där i bakgrunden, men inte som en nödutgång. 
 
 
 
1 Risten-Marja:

skriven

<3 <3 <3

2 ML:

skriven

Önskar det håller i sig!
Kent(a): http://youtu.be/okEbiIayePg