they said put your tricks aside and for once believe

2 kommentarer
Jag har äntligen skrivit färdigt religionsuppgiften, nu ska den bara rättas och jag ska ha muntlig examen på onsdag morgon, sedan är kursen överstökad. Det känns bra! 

Större delen av oktober har redan passerat, och det känns fortfarande bra. Jag vet inte om jag ska kalla det att jag är förvånad, eller lättad, eller vad... Det känns bara så ovant och främmande att inte bära ångesten längre. Nu har jag trots allt kännt mig okej sedan i våras, och jag möter fortfarande på människor som utbrister att jag ger uttryck av att må bra nu på ett sätt som de inte sett tidigare. Och jag kan bara hålla med dem faktiskt, jag har landat på en stabil väg nu, och jag ser den vägen klart framför mig. Ändå var jag orolig i slutet av augusti, rädd för vad som skulle hända med mig när sommarens solbränna började blekna och kylan trängde på.

Inte så konstigt att jag var rädd, jag kan helt ärligt inte säga att jag minns en bra höst. Denna årstid är för mig så starkt förknippad med ångest och ensamhet, att det nästan känns som ett synonym till hösten. Förra hösten kulminerade det till en helt ny nivå som hela kroppen minns och reagerar på av blotta tanken på hur det var. De senaste dagarna har jag flera gånger besökt mitt bloggarkiv och läst inläggen från september-december de senaste åren. Ångesten har varit oumbärlig varje höst, därför känns det rentav lustigt att jag inte ens har en klump i magen vid det här laget. Det känns ovant och jag vet nästan inte ens hur jag ska bete mig när jag inser att det mörknar strax efter middagstid och termometern har visat minusgrader dygnet runt senaste dagarna utan att jag ens reagerar. Det känns inte som att livet håller på rinna ur mig eller ens jobbigt att det är ett halvår innan solen börjar värma igen. Det känns okej.

Jag tycker till och med att det är fint! Jag ser hur naturen byter skepnad och ändrar sin skönhet, och jag upplever det inte alls lika grått och trist som jag annars minns att det brukar vara. Jag känner mig nästan nykär i hösten, för att det känns som jag för första gången i mitt liv får se den i sitt rätta jag och fått chansen att lära känna den. Antrar att de som läser det här förmodligen tänker att jag har blivit helt vrickad i skallen, men den risken tar jag. Jag vill bara försöka förmedla hopp om ljusare tider för dem som ser hösten som ett hot för sin egen existens. Kan hända att det är jag själv som trillar dit igen och behöver påminnas om hur jag hittills har upplevt denna höst, som har varit så radikalt olik alla andra tidigare höstar jag kan minnas. 

Jag bär på känslan av att om det har gått såhär bra för mig att tackla hösten hittills, så har jag i princip rott utmaningen i land. Även om jag inte kommer känna mig såhär positivt inställd resten av hösten är jag ändå inte orolig för de kommande månaderna. Även om jag riskerar att hamna i en dipp längre fram, tänker jag att jag omöjligt kommer falla så djupt att jag behöver vara rädd för det nu redan. 

 
 

 
 



 
 
 
1 Risten-Marja:

skriven

Hej Saila!
Jag blir så otroligt glad av att läsa vad du skriver och hoppas verkligen att att du mår bra. Jag känner dig ju inte så alltför bra, men du ska veta att du är i mina tankar frk. Persson! :)

2 ML:

skriven

Blir jätteglad att höra att det går så bra!