åh

Kommentera
Frågar mig själv åter igen vad jag håller på med, utan att kunna ge den undrande Saila något vettigt svar. Det verkar stressa kontrollfreaket inom mig väldigt mycket att jag jag har legat på soffan hela eftermiddagen och kvällen och i princip hela förra dagen också, för att se på dåliga komediserier via netflix eller viaplay. Att jag dessutom samtidigt slet med ett ganska stort projekt som jag är väldigt ivrig med just nu att färdigställa - kommer liksom i skymmundan på grund av tv-tittandet. Jag ser det liksom som en varningsklocka som ringer, får flashbacks från hösten för 2 år sedan, då jag låg i samma soffa, utan projekt eller stess. Då låg jag där helt omotiverad till vad som helst som livet försökte locka mig med. Livet var bara ett stort jobbigt krav som jag ville bli av med. 

Nu känner jag inte så om livet längre, men får kalla kårar av att vara tillbaka i soffan igen. Inte för att jag tror att jag håller på närma mig soffan på det sättet igen, jag har bara svårt att slappna av och acceptera att jag kanske inte har så mycket ork just nu. Jag tänker bara på att jag har två inlämningsuppgifter, varav den ena som jag redan har skjutit upp flera gånger redan, att lämna in. När jag tänker att jag ska ta itu med åtminstonde den mest akuta och den som suger mest energi av mig så blir det inget av. Istället hamnar jag i soffan med en humorserie som jag skäms över att säga att jag gillar, filandes på mitt projekt som jag är så ivrig över att få färdigställa. Det känns bra där i stunden, men sedan när jag tittar på klockan och ser att hela kvällen har passerat försvinner den behagliga känslan och ersätts av ångest. Mild ångest, ska jag tillägga - inte på långa vägar i närheten av den förtvivlande  ångest som jag så många gånger har försökt sätta ord på här tidigare. Utan bara ångest, grubbel, klandrande tankar... Jag har en stenhård jury som bor i min hjärna, i den domstolen har jag blivit piskad och pinad, spottad på och trampad på. Domaren där har inte mycket till övers för mig, trots att den juryn och domstolen bor i min hjärna. Den borde ju samarbeta med mig.

Men nej,de vill bara sätta dit mig. Ikväll gör dem det med att fråga mig vad jag håller på med, när jag inte gör inlämningsuppgiften som jag måste göra. Den anklagade delen av mig försöker försvara mina handlingar med att jag egentligen är trött, jag har jobbat idag, jag har skrivkramp, svårt att formulera mig i min inlämningsuppgift, jag prioriterar sådant som jag mår bra av,jag har ett kreativt projekt som jag vill bli färdig med...

Juryn lyssnar inte till mig. Hårda ord haglar över mig: Hur kan jag rycka på axlarna så när jag  är så nära att slutföra en kurs, det är så lite kvar och det lilla som är kvar är inget att falla på målsnöret för! Jag ligger i soffan istället för att ta tag i de få ting som fodras utav mig. Jag har själv valt att studera! Allting hänger på mig och att jag hänger i soffan ikväll kan vara början på en sprial nedåt. När jag inte tar tag i mina studier får jag skuldkänslor och klandrar mig själv för att inte anstränga mig tillräckligt. Sedan kommer utlåtandet om hur jag är som person, som inte tar ansvar över sina studier, som inte är utbildad än, som varit sjukskriven den mesta tiden alltsedan jag hoppade av gymnasiet...

Snälla Saila, jag behöver inte höra detta av mig själv nu... Jag behöver en klapp på axeln av mig själv och ett "kom igen, det här fixar jag!" Jag behöver bara ordbajsa några rader om varför jag tror ondska finns och fantisera ihop en dialog mellan en jude, kristen och muslin som diskuterar kring varför staden Jerusalem är så viktig för deras religioner. I can do it, och gör jag det kan jag andas ut om en vecka och känna: Yes, jag fixade det! Eller nej, det kommer mer kännas som: "FY FARAO VAD JAG ÄR BRA SOM ÄR KLAR MED ÄNNU EN KURS!!!" typ...