Så odlar jag min rädsla, jag sår ständigt nya frön

Kommentera
Jag ligger på kökssoffan hos Akka och gråter tyst. Tårarna rinner stilla nedför kinderna och jag kan inte hjälpa det. Det är så tungt i bröstet så att det bara rinner tårar hejdlöst. Det är smärtan som rinner över. På andra sidan köksbordet sitter Akka och sprättar en kolt, det är alldeles tyst i köket sånär på köksklockan som tickar högt. Det känns som att klockans tickande är hånfulla och overkligt höga, bara för att jag gråter utan att jag kan hjälpa det och alldeles intill sitter Akka. Hon hör inte att jag gråter och hon kan inte se mitt ansikte för att jag ligger ned och köksbordet är emellan oss. Ibland frågar hon något, småpratar lite och jag svarar så gott jag kan. Men jag är fåordig, det är svårt att dölja gråten i rösten. Köksklockan tickar och i flera minuter är det det enda som hörs i köket, men i mitt huvud säger jag gång på gång: - Akka, jag mår inte bra... Akka jag mår inte bra... Och så analyserar jag vilka olika inriktningar samtalet som följer kan tänkas få. Hur hon ska reagera när jag bekänner mig. Det är den där osäkerheten jag känner över hur jag ska bli bemött som lägger rädslan. Jag är så rädd att det öppna mig och bli avvisad eller avfärdad. Men jag är också rädd för att oroa dem omkring mig eller känna mig till besvär för att jag är nedstämd... Och till viss del tar det emot att erkänna att jag är så deprimerad igen, som så många gånger förr - att jag aldrig lär mig! Folk ledsnar säkert på att jag inte kan hantera livet, tänker jag. Jag skäms faktiskt! Fastän jag så innerligt vill lätta mitt hjärta litegrann och vet att Akka är en bra person att göra det till lyckas jag ändå inte säga det högt på eget initiativ, även om jag tar sats flera gånger fiser jag av innan ljud kommer från mina läppar. Det blir ett snörvel från min snoriga näsa som bryter tystnaden. Akka frågar om jag inte blivit frisk från förkylningen än. - jo, svarar jag och så sätter jag mig upp i kökssoffan så att hon kan se mitt söndergråtna ansikte och när hon ser mig frågar hon hur det är. Då äntligen kan jag säga att det inte är bra. Att jag är så nedstämd och trött... Och det är så skönt att tystnaden är bruten. Fastän jag vet så väl att det lättar när man får säga det högt tar det emot så mycket, det är så svårt varje gång.