Ibland vill jag inte somna för att det är så underbart att vara vaken. Att vara så levande, känna varje känsla så tydligt- både de bra och det mindre bra känslorna. Det är faktiskt ganska skönt att känna de svåraste sakerna när man kan känna dem tydligt och förstå varför dem är där. Det är skönt att kunna sörja samtidigt som man kan glädjas åt det fina. Det är så stora kontraster och samtidigt tusenvis med nyanser därimellan, och jag älskar det! Jag känner sådan tacksamhet för att jag kan se var som är vad och släppa fram de känslor som jag känner i stunden. 
 
Jag tänker på podden jag brukar lyssna på av Ann Heberlein, hannes sommarprat i, P1 där hon pratar till dem som inte orkar leva längre - en sådan podd borde jag göra för mig själv, för min egen skull. Tänker på de där riktigt jobbiga veckorna i månadsskiftet april/maj då jag sist var så djupt nere att jag inte kunde glädjas av sånt som livet har att erbjuda. När tankarna om livet och döden blev alltmer påträngande kände jag en sådan ångest över en jag inte vill tänka så. Jag förstod att det var en deprimerads tankar och inte mina, men greps av lite panik av rädsla att det tillslut skulle bli min sanning att jag inte orkade mer. 
 
Jag borde ha en podd för mig själv där jag kan påminna mig om hur underbart jag tycker att livet är när orken kommer tillbaka lite. Påminna mig om någon riktigt fin stund, eller om något som jag har gjort riktigt bra. Berätta för mig själv att jag har gjort en j otrolig resa hittills och påminna mig om hur nyfiken jag egentligen är över att veta vart denna spännande resa som livet är på krokiga vägar kommer leda till i slutändan. 
 
Jag önskar jag kunde konservera all positiv energi och den eufori jag kännar efter att ha kommit upp ur ett svart hål och inser att sommaren är i fullt antågande. Jag skulle vilja spara det i små burkar märkta med prydliga etiketter: Lycka, Energi, Styrka, Framtidstro så skulle jag kunna ta fram dessa burkar vid behov och ta några skedar ur varje burk och göra en supersmoothie av det. Som en dunderhonung för det tillfällen man behöver extra boost. 
 
 
Det är så hiskeligt fint, livet. Det har så mycket att ge. Jag har fått tillbaka lite ork, och en väldigt mycket vila. Det finns så mycket jag vill! Livet bjuder på så mycket som jag vill ta vara på. Bara det att sofa med sovrumsfönstret öppet och andras in dofter av regn och grönska som lever upp och fåglarna som kvittar är som rus i mig. Det här måste jag ta till vara på. Konserverad inom mig. 

Jag såg barnen , jag såg skratten

Sailas tankar En kommentar
Ibland vill jag inte somna för att det är så underbart att vara vaken. Att vara så levande, känna varje känsla så tydligt- både de bra och det mindre bra känslorna. Det är faktiskt ganska skönt att känna de svåraste sakerna när man kan känna dem tydligt och förstå varför dem är där. Det är skönt att kunna sörja samtidigt som man kan glädjas åt det fina. Det är så stora kontraster och samtidigt tusenvis med nyanser därimellan, och jag älskar det! Jag känner sådan tacksamhet för att jag kan se var som är vad och släppa fram de känslor som jag känner i stunden. 
 
Jag tänker på podden jag brukar lyssna på av Ann Heberlein, hannes sommarprat i, P1 där hon pratar till dem som inte orkar leva längre - en sådan podd borde jag göra för mig själv, för min egen skull. Tänker på de där riktigt jobbiga veckorna i månadsskiftet april/maj då jag sist var så djupt nere att jag inte kunde glädjas av sånt som livet har att erbjuda. När tankarna om livet och döden blev alltmer påträngande kände jag en sådan ångest över en jag inte vill tänka så. Jag förstod att det var en deprimerads tankar och inte mina, men greps av lite panik av rädsla att det tillslut skulle bli min sanning att jag inte orkade mer. 
 
Jag borde ha en podd för mig själv där jag kan påminna mig om hur underbart jag tycker att livet är när orken kommer tillbaka lite. Påminna mig om någon riktigt fin stund, eller om något som jag har gjort riktigt bra. Berätta för mig själv att jag har gjort en j otrolig resa hittills och påminna mig om hur nyfiken jag egentligen är över att veta vart denna spännande resa som livet är på krokiga vägar kommer leda till i slutändan. 
 
Jag önskar jag kunde konservera all positiv energi och den eufori jag kännar efter att ha kommit upp ur ett svart hål och inser att sommaren är i fullt antågande. Jag skulle vilja spara det i små burkar märkta med prydliga etiketter: Lycka, Energi, Styrka, Framtidstro så skulle jag kunna ta fram dessa burkar vid behov och ta några skedar ur varje burk och göra en supersmoothie av det. Som en dunderhonung för det tillfällen man behöver extra boost. 
 
 
Det är så hiskeligt fint, livet. Det har så mycket att ge. Jag har fått tillbaka lite ork, och en väldigt mycket vila. Det finns så mycket jag vill! Livet bjuder på så mycket som jag vill ta vara på. Bara det att sofa med sovrumsfönstret öppet och andras in dofter av regn och grönska som lever upp och fåglarna som kvittar är som rus i mig. Det här måste jag ta till vara på. Konserverad inom mig. 
Jag ligger på kökssoffan hos Akka och gråter tyst. Tårarna rinner stilla nedför kinderna och jag kan inte hjälpa det. Det är så tungt i bröstet så att det bara rinner tårar hejdlöst. Det är smärtan som rinner över. På andra sidan köksbordet sitter Akka och sprättar en kolt, det är alldeles tyst i köket sånär på köksklockan som tickar högt. Det känns som att klockans tickande är hånfulla och overkligt höga, bara för att jag gråter utan att jag kan hjälpa det och alldeles intill sitter Akka. Hon hör inte att jag gråter och hon kan inte se mitt ansikte för att jag ligger ned och köksbordet är emellan oss. Ibland frågar hon något, småpratar lite och jag svarar så gott jag kan. Men jag är fåordig, det är svårt att dölja gråten i rösten. Köksklockan tickar och i flera minuter är det det enda som hörs i köket, men i mitt huvud säger jag gång på gång: - Akka, jag mår inte bra... Akka jag mår inte bra... Och så analyserar jag vilka olika inriktningar samtalet som följer kan tänkas få. Hur hon ska reagera när jag bekänner mig. Det är den där osäkerheten jag känner över hur jag ska bli bemött som lägger rädslan. Jag är så rädd att det öppna mig och bli avvisad eller avfärdad. Men jag är också rädd för att oroa dem omkring mig eller känna mig till besvär för att jag är nedstämd... Och till viss del tar det emot att erkänna att jag är så deprimerad igen, som så många gånger förr - att jag aldrig lär mig! Folk ledsnar säkert på att jag inte kan hantera livet, tänker jag. Jag skäms faktiskt! Fastän jag så innerligt vill lätta mitt hjärta litegrann och vet att Akka är en bra person att göra det till lyckas jag ändå inte säga det högt på eget initiativ, även om jag tar sats flera gånger fiser jag av innan ljud kommer från mina läppar. Det blir ett snörvel från min snoriga näsa som bryter tystnaden. Akka frågar om jag inte blivit frisk från förkylningen än. - jo, svarar jag och så sätter jag mig upp i kökssoffan så att hon kan se mitt söndergråtna ansikte och när hon ser mig frågar hon hur det är. Då äntligen kan jag säga att det inte är bra. Att jag är så nedstämd och trött... Och det är så skönt att tystnaden är bruten. Fastän jag vet så väl att det lättar när man får säga det högt tar det emot så mycket, det är så svårt varje gång.

Så odlar jag min rädsla, jag sår ständigt nya frön

Sailas tankar Kommentera
Jag ligger på kökssoffan hos Akka och gråter tyst. Tårarna rinner stilla nedför kinderna och jag kan inte hjälpa det. Det är så tungt i bröstet så att det bara rinner tårar hejdlöst. Det är smärtan som rinner över. På andra sidan köksbordet sitter Akka och sprättar en kolt, det är alldeles tyst i köket sånär på köksklockan som tickar högt. Det känns som att klockans tickande är hånfulla och overkligt höga, bara för att jag gråter utan att jag kan hjälpa det och alldeles intill sitter Akka. Hon hör inte att jag gråter och hon kan inte se mitt ansikte för att jag ligger ned och köksbordet är emellan oss. Ibland frågar hon något, småpratar lite och jag svarar så gott jag kan. Men jag är fåordig, det är svårt att dölja gråten i rösten. Köksklockan tickar och i flera minuter är det det enda som hörs i köket, men i mitt huvud säger jag gång på gång: - Akka, jag mår inte bra... Akka jag mår inte bra... Och så analyserar jag vilka olika inriktningar samtalet som följer kan tänkas få. Hur hon ska reagera när jag bekänner mig. Det är den där osäkerheten jag känner över hur jag ska bli bemött som lägger rädslan. Jag är så rädd att det öppna mig och bli avvisad eller avfärdad. Men jag är också rädd för att oroa dem omkring mig eller känna mig till besvär för att jag är nedstämd... Och till viss del tar det emot att erkänna att jag är så deprimerad igen, som så många gånger förr - att jag aldrig lär mig! Folk ledsnar säkert på att jag inte kan hantera livet, tänker jag. Jag skäms faktiskt! Fastän jag så innerligt vill lätta mitt hjärta litegrann och vet att Akka är en bra person att göra det till lyckas jag ändå inte säga det högt på eget initiativ, även om jag tar sats flera gånger fiser jag av innan ljud kommer från mina läppar. Det blir ett snörvel från min snoriga näsa som bryter tystnaden. Akka frågar om jag inte blivit frisk från förkylningen än. - jo, svarar jag och så sätter jag mig upp i kökssoffan så att hon kan se mitt söndergråtna ansikte och när hon ser mig frågar hon hur det är. Då äntligen kan jag säga att det inte är bra. Att jag är så nedstämd och trött... Och det är så skönt att tystnaden är bruten. Fastän jag vet så väl att det lättar när man får säga det högt tar det emot så mycket, det är så svårt varje gång.
 
Ack låt mig leva riktigt
och riktigt dö en gång,
så att jag rör vid verklighet
i ont som i gott.
Och låt  mig vara stilla
och vörda vad jag ser,
så detta får bli detta
och inget mer.

Om av det långa livet
en enda dag var kvar,
då sökte jag det vackraste
som jordlivet har.
Det vackraste på jorden
är bara redlighet,
men det gör ensamt liv till liv
och verklighet.

Så är den vida världen
ett daggkåpeblad
och ini skålen vilar
en vattendroppe klar.
Den enda stilla droppen
är livets ögonsten.
Ack gör mig värd att se i den!
Ack gör mig ren!

Önskan av Karin Boye ur diktsamlingen Gömda Land

Önskan

Allmänt Kommentera
 
Ack låt mig leva riktigt
och riktigt dö en gång,
så att jag rör vid verklighet
i ont som i gott.
Och låt  mig vara stilla
och vörda vad jag ser,
så detta får bli detta
och inget mer.

Om av det långa livet
en enda dag var kvar,
då sökte jag det vackraste
som jordlivet har.
Det vackraste på jorden
är bara redlighet,
men det gör ensamt liv till liv
och verklighet.

Så är den vida världen
ett daggkåpeblad
och ini skålen vilar
en vattendroppe klar.
Den enda stilla droppen
är livets ögonsten.
Ack gör mig värd att se i den!
Ack gör mig ren!

Önskan av Karin Boye ur diktsamlingen Gömda Land