Se vad det blev av mig

En kommentar
Jag är så trött på att vara trött. 


Denna trötthet, denna demon som bor inuti mig- det är svårt att förklara hur mycket den styr mitt liv. Jag kan inte med ord beskriva vad den gör med mig, dels för att jag inte själv vet riktigt exakt vad den gör och hur mycket den påverkar mig. Jag vet bara att det är mycket. Väldigt mycket. 

Det är svårt att säga exakt när det började, åren 2009-2011 är för mig otydliga i minnet, de flesta minnen är inte ens riktiga minnen, utan bara fragment som jag sedan fått koppla ihop med vad jag fått berättat för mig. Dessa år var präglade av svåra depressioner och mycket ångest, in och ut på psyk och en kamp om att klara skolan. Men jag vet att någonting hände- tröttheten började utmärka sig mer och mer. Till en början köpte jag läkarnas mening om att det berodde på depression, trötthet är nämligen det första symtom som visar sig när en depression utvecklas. I alla självskattningsformulär (där man skattar hur nedstämd man är) som jag fyllt i på psykitrin under alla dessa år är alltid första frågan formulerad ungefär såhär: 1. Har du känt dig mindre iniativslös eller haft svårare än vanligt att ta dig för annars enkla uppgifter i vardagen de senaste 2 veckorna? 

Det blev svårare och svårare att veta vad jag skulle kryssa i den frågan, vad som ansågs vara "normalt" blev alltmer otydligt. Det fanns inget alternativ att kryssa i att den känslan funnits i flera år. Jag fick ta massvis  med blodprover och prover sköldkörtlarna, men allting var fint och läkarna hänvisade till min väldigt utmärkande depression var troligaste orsaken. 

Sista veckan i januari 2011 upplevde jag för första gången tröttheten på ett sådant påtagligt sätt att jag var sängliggandes i en hel vecka. Jag ville bara sova, det hjälpte inte hur många gånger jag än försökte kliva upp så var jag snabbt tillbaka i sängen igen. I en vecka var jag så frutansvärt trött att jag inte förmådde mig att göra något alls. Jag minns det så tydligt för att det var veckan innan vintermarknaden i jokkmokk och jag ville så gärna dit. Jag minns att jag försökte motivera mig att kliva upp genom att tänka att jag skulle orka åka på marknad, försökte gång på gång finna någon slags energi för att ta mig dit. Men när marknadstorsdagen kom och den absoluta senaste dagen för avresa var kommen kunde jag ändå inte förmå mig att piggna till. Det här blogginlägget skrev jag natten innan torsdagen och då var jag ändå optimistisk och trodde att jag skulle ta mig iväg.  Den besvikelsen var stor, och skulle sedan visa sig att inte vara den enda, utan bara början på en rad besvikelser där jag insett att jag inte orkar. Efter den veckan återhämtade jag mig emellertid, periodvis har jag ändå varit hyfsat pigg, men ibland kommer dessa "attacker" tillbaka.

Efteråt började jag tvivla alltmer på att min trötthet var "normal", men att få¨gehör från vården var svårt. Att förklara hur trött man är för någon annan är svårt, ännu svårare är det att kunna sätta fingret på exakt vad det är som gör att det känns fel. När jag i peridoer mådde bättre psykiskt blev det tydligare hur trött jag faktiskt var. När jag kunde se framtiden med tillförsikt och ville jobba, utbilda mig, umgås med vänner och aktivera mig ytterligare men gång på gång tröttnade och det roliga fort blev betungande. Jag påtalade det för läkare och fick svaret att jag förmodligen blev för ivrig när jag kände mig mindre nedstämd och tog på mig för mycket för fort. 

Så mycket som jag har tvivlat på mig själv, min förmåga och mitt omdöme. Alla de gånger jag försökt bita ihop, intalat mig att det sitter i huvudet och förändrat tankesätt kan göra skillnad. Jag har försökt förneka tröttheten och jag har försökt leva med den, men utan något medicinskt underlag som styrker att min trötthet existerar är det svårt att inte låta bli att tvivla på sig själv. 

Just nu känner jag mig så deppig över det här med tröttheten, det är en sorg. Jag kan inte låta bli att undra om det kunde ha varit annorlunda om jag slapp vara trött. Vart skulle jag ha stått idag om jag haft den energi som jag har saknat så ofta? Skulle jag ha varit utbildad nu, haft jobb, behållit fler av mina vänner, varit mer berest och haft den stimuli som jag saknar nu?

Hur långt skulle jag ha kommit idag om jag inte hade tröttnat och sjukskrivits igen kort efter att jag känt att livet var påväg åt rätt håll igen? Många tankar snurrar, tårarna rinner för att det av och till känns så hopplöst, så meningslöst. All denna frustration, jag kan inte ens formulera mina tankar tillräckligt för att känna att jag ger andra en chans att förstå. Bara en sådan sak att inte ens orka sätta ord på hur trött man är och hur påverkad man blir. Så ofta som jag börjar på ett inlägg, skriver några stycken men sedan får radera allt för att jag minster koncetrationen och inte längre orkar sätta ord på mitt resonemang. (Närapå att jag raderade detta inlägg också, eftersom jag är missnöjd över att jag inte lyckas vara skarpare i mitt skrivande). 

Nu ska jag berätta för er att det har tagit mig två timmar att skriva det här inlägget, jag är totalt utmattad och missnöjd över resultatet. Jag kan bättre än såhär, men hjärnan är helt slut. Nej, jag tycker inte att jag har nått fram med mig budskap. Jag lyckades inte utveckla mina tankegångar för att ge en mer nyanserad bild. När jag läser igenom texten igen känns det bara som en lång klagovisa och inte som den målande beskrivning som jag önskade att ge. Egentligen ville jag utveckla vad det är som gör att min trötthet utmärker sig från det vanliga. Men jag lyckades bara åstakomma ett meningslöst inlägg som kan tolkas som en spya av negativa tankar, uppfattas som gnälligt och mest troligt kommer den som orkar läsa allt tänka att jag fokuserar alltför mycket på att vara trött och därmed förblir trött. Kan så vara, det kanske sitter i huvudet ändå. Kanske får jag skylla mig själv och kanske är jag själv som är orsaken, är jag blind som inte inser att tröttheten beror på mig själv. Är jag en tjockis som ständigt försöker banta men aldrig lyckas för att jag inte inser att jag småäter hela tiden utan att reflektera över det. Är jag en tjockis som skyller mina misslyckade försök till att gå ner i vikt på yttre faktorer? Är jag en tjockis som tycker att det jag gör för att gå ner i vikt är tillräckligt men när jag ändå inte lyckas rycker jag bara på axlarna och trycker i mig en B&J som tröst och belöning för att jag i alla fall försöke?








 
1 MarjaLisa:

skriven

Jag er glad för at bloggen er tilbake. :)