jag ska vara som färger

Kommentera
Ibland känner jag av klumpen i bröstet lite extra, men ikväll vet jag att det beror på att jag är trött. Jag behöver inte bli rädd längre när jag känner trycket över bröstet, den där oron är inte farlig. Det är naturligt att det svänger, vissa dagar är sämre men de flesta dagar är faktiskt bättre numer. Även om jag funderar mycket på vad det är att "må bra", och känner mig osäker på om man verkligen kan säga att man "mår bra" när det fortfarande är så mycket som inte är "bra" än, men kanske på god väg? Jo, jag funderar en hel del på det faktiskt... När "mår man bra"?

Det är som att jag ibland tror att jag försöker intala mig själv att det är bättre än vad det egentligen är, och ibland blir jag orolig om min optimism kanske rentav kan få negativa konsekvenser i långa loppet. Det är faktiskt svårt, att tro på att det är på riktigt, känslan av att det är bra. Det känns konstigt att ha kontroll och lita på att det är bra när det är "bra". Det är en ny känsla, ett nytt lugn, att det är bra, och njuta av det utan att oroa sig - eller rentav vänta på - att man ska falla ner i mörkret igen.

Nej, jag väntar inte, och jag oroar mig inte, men det är nytt för mig att inte göra det. Klumpen i bröstet, som känns lite extra ikväll, den är inte farlig. Den finns där och jag låter den vara där utan att gå händelserna i förväg och börja tänka på hur stor den kan bli. Just nu är jag större och starkare. Helt ärligt så känns det som en lättnad att känna att den är där, känna att den växer och krymper och den gör det allteftersom omständigheterna. Det känns som ett friskhetstecken, jag möter uppgångar och nedgångar - och klumpen i bröstet följer med mig i dessa svängar numer. Det är inte som förr längre, då den sällan ändrade riktning tillsammans med mig, utan snarare var den som styrde färden. När det väl hade börjat luta nedåt så bar det bara av, och sedan blev det tungt uppför...