Hårt mot hårt mot ensamheten

Kommentera
Måndag och ny vecka. Jag har hamnat i en viss dygnsförskjutning, somnar sent och vaknar sent. Jag är väl medveten om att det är viktigt med fasta sovtider och att jag bör se till att somna före 24.00 åtminstonde. För mitt eget bästa. Men de senaste veckorna har jag slarvat och somnat sent, inatt så sent som 02.30... Jag försöker att ha klockan elva som hållpunkt, då ska jag ligga i sängen, helst släckt ljuset. Så långt går det oftast bra, men en förteelse som blivit allt vanligare är att jag sedan ligger med mobilen och surfar, ibland flera timmar. Jag googlar för det mesta, allt möjligt söker jag svar på. Kanske framförallt söker jag efter mer kunskap och förståelse för det som har med min egna kropp att göra. Min egentliga mening är att det i regel är en dålig idé att vända sig till Dr. Google, man ska hellre vända sig till sjukvården- vilket jag faktiskt gjort och där undersöker de mig efter  bästa förmåga. Egentligen är det jag söker en mer inåtgående förklaring till sjukvårdens teorier jag söker. Jag vill veta vad jag själv kan påverka för att förbättra min situation, finna alternativa lösningar. Framförallt läser jag om andra i liknande situationer. 

Oftast hamnar jag på olika forum där människor uttrycker sin frustration, det mesta är negativt och känslan man får är att det är hopplöst. Sammanfattningsvis kan man läsa i dessa forum att det inte går leva ett normalt liv när: man är så fruktansvärt trött att man inte orkar vara vaken en hel dag/har endometrios och smärtorna är så kraftiga att vardagliga livet påverkas, man orkar inte jobba osv. Sammanfattningsvis så tar sjukvården inte en på allvar och i bägge fallen så hänvisas man ofta till att det psykiska måendet har stor inverkan på hur man hanterar smärta/trötthet.

Ja, det är ingen munter läsning men just nu är det mitt sätt att få utlopp för den ensamhetskänsla som jag ibland slås av. Ett utlopp för den sorg jag bearbetar över att acceptera att det är två faktorer som har inverkan i mitt liv och min vardag- just nu ganska hög inverkan (men jag lever på hoppet och strävar aktivt för att den inverkan ska minskas med tiden). Det är en klen tröst att läsa om andra i liknande situation, och jag kan trösta mig med att det finns så många som har det mycket värre än mig. Och litegrann sätter jag mig lite på sidan av dessa människor och tänker att är lite starkare än dem som spyr ut sin galla på olika forum då jag istället aktivt gör vad jag kan för att förbättra min situation. Jag tänker positivt, jag har kortsiktiga och långsiktiga mål, jag har drömmar.

Okej, jag vet att det inte är särskilt bra att ligga uppe om nätterna och googla bort sin ensamhet, det klingar inte så bra med att aktivt förbättra sin situation. Det är en verklighetsflykt samtidigt som det är invaliderande mot min trötthet och det är att medvetet framkalla ångest. Men det har varit några veckor nu då jag har genomlevt en känslomässig berg- och dalbana som jag inte orkar gå närmare in på, och jag har under den tiden gett mig några "frikort" för att godkänna vissa av mina tankar och beteenden för tillfället. Dock har det värsta lagt sig nu och jag känner mer för att återgå till "vardagen". 

Det är måndag idag och ny vecka och dags för nya tag. Ikväll måste jag komma i säng före elva, och direkt efter att jag har ställt alarm för imorgon ska jag lägga undan mobilen. Går man hemma ensam mest hela dagarna är det viktigt med disiplin. Jag övar massvis på saker som kan tänkas banala, men jag glömmer så lätt när jag är i en egen bubbla. Kliva upp på morgonen, ta nödvändig medicin, äta frukost och lunch trots bristen på aptit och illamående. Ta sig ut varje dag för frisk luft, träna om jag inte har alldeles för ont. (Det är en enorm träning att lära sig bedömma om man ska träna eller inte/hur mycket man ska träna, lyssna till ens egen kropp vad den klarar av och skilja på rädsla och smärta. Lära sig att vara rättvis mot kroppen och acceptera, ha rimliga mål för sig själv och inte ge utrymme för sin lathet att utnyttja läget.) 

Tillsist pluggar jag, folkhögskolan gav jag upp när frånvaron blev för mycket. Med sänkt studietakt och studier på distans känns det som jag har ökat mina förutsättningar för ett gott studieresultat. Med tydliga mål och delmål kan jag disponera min tid hur jag vill. Vissa dagar har jag inte förmåga att studera alls, medan jag andra dagar kan vara så pigg att jag ägnar timmar åt böckerna. Det är en lättnad att inte behöva känna stress över studier när jag har en dålig dag. Så många gånger som jag har känt ångest över att jag är för trött för att orka gå på en lektion eller invaliderat mina smärtor och suttit på långa lektioner med smärta så stark att jag sedan gått hem och stupat. Nu kan jag tillåta mig att låta böckerna vara en dag eller två då jag av olika skäl inte kan plugga för att ge mig tid till att finna ny kraft. Sedan kan jag bli så uppslukad av böckerna att jag glömmer både mat och medicinering. Trots att jag blir ivrig och tycker det är kul måste jag påminna mig själv om att inte glömma små pauser, toabesök, träning, mat och andra viktiga ting- missar jag dem påverkas även studierna negativt. Man får inte glömma sambandet.

Ja, det är måndag idag. Jag har gjort mitt första delprov i distanskursen i religion, alla rätt! Än ligger jag i fas där och jag känner mig så glad och positiv till studierna. De får mig att känna att jag ändå gör något här hemma, jag är inte helt värdelös. Det yr snö där ute, men jag lyckades mana mig ut på en promenad den korta stund då solen faktiskt sken. Jag gick lagomt långt, i distans kan det tyckas varit en kort sträcka, men jag försökte vara rättvis när jag balanserade dilemmat att jag å ena sidan har väldigt ont och att smärtan stålar ut i benet. Varje steg gör ont och om jag är för tjurig kan smärtan eskalera efter promenaden. Å andra sidan är frisk luft och motion det bästa universalmedlet för bättre hälsa och effektivt mot trötthet. 

Imorgon ska jag till sjukgymnasten och på onsdag är det som vanligt DBT. På torsdag har jag tagit på mig att vikariera som lärare här på byskolan. Sedan hoppas jag på att jag får det där telefonsamtalet som är sagt ska komma den här veckan. Då kanske jag får svar på de frågor som orsakat den senaste tidens känslomässiga berg- och dalbana. Ja, jag är nervös- oavsett vad svaret blir. Och lite rädd är jag också, mest för att jag inte vet riktigt hur jag kommer reagera- vad det nu än blir... Jag vill ha ett resultat nu, helst redan i telefonsamtalet. Jag är trött på att vänta och att inte veta, det har krävt så otroligt mycket energi. Dessa veckor har jag satt i en parantes, i ett vakum. Jag har ursäktat mina olika beteenden med att omständigheterna gör det legitimt. Jag har medvetet dragit mig undan för att jag är rädd att stöta på någon som frågar för mycket, jag har ju inga svar! Samtidigt har jag kännt mig så fruktansvärt ensam och saknat att ha någon att dela mina innersta tankar och rädslor med. Där är nog svaret på varför jag plötsligt börjat blogga igen, jag känner mig ensam. Men jag är inte tillräckligt modig för att berätta vad som pågår egentligen. Jag vill komma ur mitt vakum, få ett resultat och avsluta parantesen innan jag fastnar i självömkan. Snälla, ge mig det där telefonsamtalet och ge mig ett svar.