Ann Heberlein.
 
-Du är inte så ensam som du tror, säger Ann Heberlein, och det känns fint att höra det. Att faktiskt få höra de orden är befriande när ångesten river. Jag har Ann Heberleins sommarprat nedladdad i mobilen för att kunna lyssna på den när jag behöver få bekräftat att jag inte är så ensam som jag tror. Hennes sommarprat är vännen som jag kan ringa mitt i natten eller när jag vill, och prata om det som känns så svårt - utan att ens behöva säga ett ord - och bli förstådd. 
 
Här hittar du länken: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/80397?programid=2071

-Jag överlevde den här gången också, och helvetet gav vika, och lusten att leva kom tillbaka

Dåliga dagar 3 kommentarer
Ann Heberlein.
 
-Du är inte så ensam som du tror, säger Ann Heberlein, och det känns fint att höra det. Att faktiskt få höra de orden är befriande när ångesten river. Jag har Ann Heberleins sommarprat nedladdad i mobilen för att kunna lyssna på den när jag behöver få bekräftat att jag inte är så ensam som jag tror. Hennes sommarprat är vännen som jag kan ringa mitt i natten eller när jag vill, och prata om det som känns så svårt - utan att ens behöva säga ett ord - och bli förstådd. 
 
Här hittar du länken: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/80397?programid=2071
Efter en vinter som bara susat förbi mig som en dimma, har jag nu intagit våren med nya krafter. Månader har bara flygt iväg utan att ge mig särskilt mycket att minnas. Jag har inte haft så mycket ork för att ta för mig mer än det som varit nödvändigt. Men senaste veckorna har jag varit less på att vara så isolerad i vinklumpen, så när turen ändå gick till Västerbotten såg jag min chans att få byta miljö. Nu har 10 dagar redan gått! Även om jag är trött, så är det uppfriskande och uppiggande att hänga här. Det är dock svårare att hålla disciplinen här, med en muahrele och renar i hage som jag hellre lägger min tid på istället för studier. Till veckan måste jag skärpa mig så det inte blir ett stressmoment som drar ner njutningen av min vistelse här... 
 
Bild från en solig dag då jag var med och utfodrade. 

En sång för vår elit

Allmänt Kommentera
Efter en vinter som bara susat förbi mig som en dimma, har jag nu intagit våren med nya krafter. Månader har bara flygt iväg utan att ge mig särskilt mycket att minnas. Jag har inte haft så mycket ork för att ta för mig mer än det som varit nödvändigt. Men senaste veckorna har jag varit less på att vara så isolerad i vinklumpen, så när turen ändå gick till Västerbotten såg jag min chans att få byta miljö. Nu har 10 dagar redan gått! Även om jag är trött, så är det uppfriskande och uppiggande att hänga här. Det är dock svårare att hålla disciplinen här, med en muahrele och renar i hage som jag hellre lägger min tid på istället för studier. Till veckan måste jag skärpa mig så det inte blir ett stressmoment som drar ner njutningen av min vistelse här... 
 
Bild från en solig dag då jag var med och utfodrade. 
Ibland känner jag av klumpen i bröstet lite extra, men ikväll vet jag att det beror på att jag är trött. Jag behöver inte bli rädd längre när jag känner trycket över bröstet, den där oron är inte farlig. Det är naturligt att det svänger, vissa dagar är sämre men de flesta dagar är faktiskt bättre numer. Även om jag funderar mycket på vad det är att "må bra", och känner mig osäker på om man verkligen kan säga att man "mår bra" när det fortfarande är så mycket som inte är "bra" än, men kanske på god väg? Jo, jag funderar en hel del på det faktiskt... När "mår man bra"?

Det är som att jag ibland tror att jag försöker intala mig själv att det är bättre än vad det egentligen är, och ibland blir jag orolig om min optimism kanske rentav kan få negativa konsekvenser i långa loppet. Det är faktiskt svårt, att tro på att det är på riktigt, känslan av att det är bra. Det känns konstigt att ha kontroll och lita på att det är bra när det är "bra". Det är en ny känsla, ett nytt lugn, att det är bra, och njuta av det utan att oroa sig - eller rentav vänta på - att man ska falla ner i mörkret igen.

Nej, jag väntar inte, och jag oroar mig inte, men det är nytt för mig att inte göra det. Klumpen i bröstet, som känns lite extra ikväll, den är inte farlig. Den finns där och jag låter den vara där utan att gå händelserna i förväg och börja tänka på hur stor den kan bli. Just nu är jag större och starkare. Helt ärligt så känns det som en lättnad att känna att den är där, känna att den växer och krymper och den gör det allteftersom omständigheterna. Det känns som ett friskhetstecken, jag möter uppgångar och nedgångar - och klumpen i bröstet följer med mig i dessa svängar numer. Det är inte som förr längre, då den sällan ändrade riktning tillsammans med mig, utan snarare var den som styrde färden. När det väl hade börjat luta nedåt så bar det bara av, och sedan blev det tungt uppför...

jag ska vara som färger

Allmänt Kommentera
Ibland känner jag av klumpen i bröstet lite extra, men ikväll vet jag att det beror på att jag är trött. Jag behöver inte bli rädd längre när jag känner trycket över bröstet, den där oron är inte farlig. Det är naturligt att det svänger, vissa dagar är sämre men de flesta dagar är faktiskt bättre numer. Även om jag funderar mycket på vad det är att "må bra", och känner mig osäker på om man verkligen kan säga att man "mår bra" när det fortfarande är så mycket som inte är "bra" än, men kanske på god väg? Jo, jag funderar en hel del på det faktiskt... När "mår man bra"?

Det är som att jag ibland tror att jag försöker intala mig själv att det är bättre än vad det egentligen är, och ibland blir jag orolig om min optimism kanske rentav kan få negativa konsekvenser i långa loppet. Det är faktiskt svårt, att tro på att det är på riktigt, känslan av att det är bra. Det känns konstigt att ha kontroll och lita på att det är bra när det är "bra". Det är en ny känsla, ett nytt lugn, att det är bra, och njuta av det utan att oroa sig - eller rentav vänta på - att man ska falla ner i mörkret igen.

Nej, jag väntar inte, och jag oroar mig inte, men det är nytt för mig att inte göra det. Klumpen i bröstet, som känns lite extra ikväll, den är inte farlig. Den finns där och jag låter den vara där utan att gå händelserna i förväg och börja tänka på hur stor den kan bli. Just nu är jag större och starkare. Helt ärligt så känns det som en lättnad att känna att den är där, känna att den växer och krymper och den gör det allteftersom omständigheterna. Det känns som ett friskhetstecken, jag möter uppgångar och nedgångar - och klumpen i bröstet följer med mig i dessa svängar numer. Det är inte som förr längre, då den sällan ändrade riktning tillsammans med mig, utan snarare var den som styrde färden. När det väl hade börjat luta nedåt så bar det bara av, och sedan blev det tungt uppför...