Aldrig mer

En kommentar
Jag kan inte minnas sist jag låg vaken med ett tryck över bröstet som nu. Jag vet att det inte är längesen, det är bara min hjärna som har valt att låta det hamna i skymundan för allt det bra'a (heter det ens så?), allt det roliga och lättsamma som varit den senaste tiden. Det har varit några ruskigt fina veckor alltsedan jag kom hem för andra gången denna vår. Jag besökte karasjok och min psykolog på Sanks i mitten av maj och det var som att lyfta en sten från bröstet. Under stenen fanns det mycket som legat dolt i mörker alldeles för länge och denna del hade ett stort behov av att få se solsken och glädje. Så jag har levt i nuet, gjort saker som jag inte vågat tro att jag skulle fixa. Jag har utmanat mig själv och gått utanför min komfortzoner för att låta mig växa. 
 
Även om jag känner mig stolt över vad jag har lyckats förmå under denna korta tid kan jag ändå inte känna mig trygg i att det verkligen är bra gjort. Har jag inte varit lite oansvarig ändå? Ryckt på axlarna åt framtiden som skrämmer mig för enkelt. En vass tagg inifrån mig säger att jag inte kan flyta med bara sådär hur länge som helst. Någon gång måste jag ju skapa den där stabila tillvaron jag drömmer och längtar efter. Inte går det att bara göra det man känner för i stunden och flacka runt hur länge som helst med motiveringen att man gör det för att tänker att man ska göra sånt men mår bra la utav.
 
 
Jag har kört 110mil bil och imorgon ska jag köra femton mil till innan jag är framme i karasjok. Det här är det andra besöket på Sanks på kort tid för mig. Tvärtom mot för vad man skulle kunna tro så mår jag inte sämre igen - jag har samlat kraft till att gå igenom det som jag sett dyker upp gång på gång i mitt liv och utlöser ångest som jag blir sjuk av. Det är skönt, som en befrielse! 
 
Trots det ligger jag vaken nu, känner stress över att jag ska köra bil och prata med psykologen om det som är jobbigt. Jag borde sova, men midnattssolen och en person som jag lät dra energi utav mig tidigare ikväll gör att tankarna bara rusar. Jag tänker att allt som är bra eller har vart bra är en illusion som snart kommer spricka. 
 
1 Anna-Maria:

skriven

Kom plötsligt på att det är allt för länge sedan vi pratade nu så jag tittade in här på din blogg. Hoppas att det känns bra även denna gång att vara uppe i Karasjok och att det känns bättre när du väl landat där efter den långa resan upp. Saknar dig och hoppas vi hinner ses i sommar, inbjudan till Kittelfjäll står fast vare sig babyn har kommit när du får tid över eller inte:-) Kramar