Fan ta endometrios.
Jag är så liten och ensam när smärtorna tar över... När det tar över mitt liv och gör mig sömnlös, benlös och kanske till och med barnlös?... Jag tycker synd om mig nu, det gör så fruktansvärt ont, bränner, svider vrider i magen. Korsryggen, äggstockarna, urinblåsan, urinröret och livmodern: jag önskar jag kunde slita alltihop ur min kropp! Det känns så orättvist, meningslöst och hopplöst. Det här kommer jag få bära så länge jag lever... Det finns inget bot.

Kom nu, jag är kroniskt låg

Allmänt Kommentera
Fan ta endometrios.
Jag är så liten och ensam när smärtorna tar över... När det tar över mitt liv och gör mig sömnlös, benlös och kanske till och med barnlös?... Jag tycker synd om mig nu, det gör så fruktansvärt ont, bränner, svider vrider i magen. Korsryggen, äggstockarna, urinblåsan, urinröret och livmodern: jag önskar jag kunde slita alltihop ur min kropp! Det känns så orättvist, meningslöst och hopplöst. Det här kommer jag få bära så länge jag lever... Det finns inget bot.

Jag har varit helt uppslukad av att försöka få mina koltar idag ordning innan helgen, och nu det är onsdagsnatt och mina batterier är slut. Tveksamt om jag kommer hinna färdigt innan dansen på fredag... Helt från att jag kom hem från finnmark har jag sytt och stressat upp mig till ett Marathontempo och nu ikväll när tröttheten också underströk tidspressen inför helgen blev det för mycket. 
 
Jag gråter medan jag syr. Plötsligt spelar det ingen roll att jag har två snygga koltar att färdigställa för jag har tappat lusten och ens fara. I all stress och systress så har jag inte haft tid att tänka på annat. Men medans jag satt och handsydde kom saker ifatt mig.
Så mycket livet ändrats sedan förra årets midsommar. Jag undrar om jag ens vill åka till ankarede i år. Efter min väldigt speciella midsommar ifjol känns det verkligt tungt att åka ensam i år. Och så känns det meningslöst att sy, för den jag har önskat skulle se mig när jag känner min som allra vackrast ska inte heller dit. 
 
Så ids jag ens åka? 
 

Midsommarångesten

Allmänt 2 kommentarer
Jag har varit helt uppslukad av att försöka få mina koltar idag ordning innan helgen, och nu det är onsdagsnatt och mina batterier är slut. Tveksamt om jag kommer hinna färdigt innan dansen på fredag... Helt från att jag kom hem från finnmark har jag sytt och stressat upp mig till ett Marathontempo och nu ikväll när tröttheten också underströk tidspressen inför helgen blev det för mycket. 
 
Jag gråter medan jag syr. Plötsligt spelar det ingen roll att jag har två snygga koltar att färdigställa för jag har tappat lusten och ens fara. I all stress och systress så har jag inte haft tid att tänka på annat. Men medans jag satt och handsydde kom saker ifatt mig.
Så mycket livet ändrats sedan förra årets midsommar. Jag undrar om jag ens vill åka till ankarede i år. Efter min väldigt speciella midsommar ifjol känns det verkligt tungt att åka ensam i år. Och så känns det meningslöst att sy, för den jag har önskat skulle se mig när jag känner min som allra vackrast ska inte heller dit. 
 
Så ids jag ens åka? 
 
Jag ligger min säng i vinklumpen, försöker landa och få ner smilbanden från hårfästet - förgäves tror jag... Det är helt galet att jag ligger här, och inte någon annanstans i norra Sverige! Även om jag önskade väldigt innerligt i morse när jag startade från Kautokeino att jag skulle orka köra hela vägen hem på 107 mil på en dag så trodde jag att sannolikheten var större att jag skulle hamna i Sorsele över natten. Jag som hatar att köra bil för att det kräver så mycket koncentration och energi som jag oftast har stor brist av, bävar mig alltid inför även korta resor. Periodvis har jag knappt kunnat köra alls eller bara korta sträckor men idag har jag svept hundrasju mil! Men resan hit har varit mycket, mycket längre än så - att jag överhuvudtaget vågade ta bilen istället för flyget till finnmark är i sig en grej bara det. 
 
Jag blir alldeles bubblig inom mig när jag tänker på alla mina framsteg som jag gjort och faktisk sett själv att jag har gjort den senaste tiden. Listan kan göras lång om jag skulle försöka summera mina stora och små segrar. Men det är den där underbara känslan som de tillsammans skapar som gör det verkliga lyckoruset: känslan av att jag äntligen håller på få kontrollen över mitt liv,  att tröttheten fått mindre makt. Jag har hittat en väg som passar mig, i alla fall för just nu. Allt det jag har fått lära mig genom åren om att lyssna till sig själv och sin kropp, ta vara på den, KBT, DBT, EMDR - Och allt som hör till personlig utveckling i kombination med att jag nyligt börjat med en ny variant av centralstimulerande medicin som förbättrar koncentrationen och minskar trötthet som verkat har god effekt på mig. Jag är levande, jag är fylld av liv, drömmar och framtidstro. 
 
Så ringde åabpa mig idag strax efter vi just hade avslutat ett långt samtal där vi redan sammanfattat våra big happenings sedan sist vi hördes av. Hon ringde alltså upp igen bra för att säga att hon märkt att det var längesen jag har halt en bra period som varat så här länge. Att hon hade lagt märke till det och dessutom berättade det för mig gjorde mig så innerligt glad! 
 
 

Nu är jag vaken jag är fri

Bra dagar En kommentar
Jag ligger min säng i vinklumpen, försöker landa och få ner smilbanden från hårfästet - förgäves tror jag... Det är helt galet att jag ligger här, och inte någon annanstans i norra Sverige! Även om jag önskade väldigt innerligt i morse när jag startade från Kautokeino att jag skulle orka köra hela vägen hem på 107 mil på en dag så trodde jag att sannolikheten var större att jag skulle hamna i Sorsele över natten. Jag som hatar att köra bil för att det kräver så mycket koncentration och energi som jag oftast har stor brist av, bävar mig alltid inför även korta resor. Periodvis har jag knappt kunnat köra alls eller bara korta sträckor men idag har jag svept hundrasju mil! Men resan hit har varit mycket, mycket längre än så - att jag överhuvudtaget vågade ta bilen istället för flyget till finnmark är i sig en grej bara det. 
 
Jag blir alldeles bubblig inom mig när jag tänker på alla mina framsteg som jag gjort och faktisk sett själv att jag har gjort den senaste tiden. Listan kan göras lång om jag skulle försöka summera mina stora och små segrar. Men det är den där underbara känslan som de tillsammans skapar som gör det verkliga lyckoruset: känslan av att jag äntligen håller på få kontrollen över mitt liv,  att tröttheten fått mindre makt. Jag har hittat en väg som passar mig, i alla fall för just nu. Allt det jag har fått lära mig genom åren om att lyssna till sig själv och sin kropp, ta vara på den, KBT, DBT, EMDR - Och allt som hör till personlig utveckling i kombination med att jag nyligt börjat med en ny variant av centralstimulerande medicin som förbättrar koncentrationen och minskar trötthet som verkat har god effekt på mig. Jag är levande, jag är fylld av liv, drömmar och framtidstro. 
 
Så ringde åabpa mig idag strax efter vi just hade avslutat ett långt samtal där vi redan sammanfattat våra big happenings sedan sist vi hördes av. Hon ringde alltså upp igen bra för att säga att hon märkt att det var längesen jag har halt en bra period som varat så här länge. Att hon hade lagt märke till det och dessutom berättade det för mig gjorde mig så innerligt glad!