Deras stolthet bar mig ända hit

Kommentera
Vi är inne på fjärde natten med kalvmärkningen, och just nu har vi paus medan natten är som mörkast. Det har gått väldigt bra hittills, jag har klarat mig över förväntan faktiskt. Jag tror det är första året på väldiga länge som jag har varit ångestfri! Ifjol kom ångesten redan flera veckor innan, jag började oroa mig redan efter midsommar för hur det skulle gå och sedan när det väl var dags stod jag i giedtien och kände mig mest oduglig som inte såg några märken, inte träffade några kalvar, inte orkade någonting, och så hade jag fruktansvärt ont i benhinnorna. Det var hemskt jobbigt att känna så när kalvmärkningen är en sådan stor grej, det är då man får veta hur bra/dålig vintern och våren har varit. De nya kalvarna är ett kvitto, ett resultat och en sorts belöning för allt jobb man har gjort. Kalvmärkningen är som en julafton. 
 
I år har jag för första gången på flera år kunnat njuta av och glädjas av denna högtid. Jag har känt mig bra och stark och till och med blivit imponerad utav mig själv. Jag kanske inte är någon bättre lassokasterska än ifjol, men jag har inte varit dömande för det. När jag bommat gång på gång har jag tålmodigt tänkt att övning ger färdighet. Jag har precis vänt en spiral som varit nedåtgående i flera år, klart att jag inte är på topp nu. Jag måste bara ge det tid och tålamod, och komma ihåg att inte vara så hård mot mig själv. 
 
Istället för att klandra mig för att jag är dålig på att kasta tänker jag istället att jag är tacksam över att jag har så stor och hjälpsam familj som tillsammans ser till att jag får tag i mina kalvar, peppar mig och ser hur jag kämpar, uppmuntrar mig och stöttar. Och de påminner mig om att jag inte alls är värdelös och att jag också behövs i samspelet. Det är fint med en stor familj och känna sig som en i gänget. Jag är med. 
 
Men jag är fruktansvärt trött nu. Tårarna bränner i ögonen och klumpen i halsen av gråt är där hela tiden idag. Jag är  helt utsliten och då blir jag gråtig av minsta lilla. Det är sorgen som kommer fram. Sorgen över att inte orka med det jag så innerligt vill orka. Kroppen skriker och säger ifrån, den vill inte längre bli tvingad att hållas igång utav socker, koffein, nikotin och morfin. Den vill bara sova, vila och pusta ut. Stressen över att vilja orka gör mig ur balans och nedanför trosliningen bränner smärtan från endon. Jag ska bara in i hagen en kort stund, märkas kalvarna jag inte hann få tag i innan pausen, sedan ska jag gå och lägga mig, så att jag hinner få igen lite energi innan morgondagens omgång. Så jag får fortsätta njuta trots att jag inte är på topp.