Jag undrar, har jag någon bloggläsare som kan det här med att göra bloggdesign? Efter 4 år är jag mer än less på min design! Jag har inga stora krav, och betalar gladeligen en liten summa pengar för jobbet bara för att jag själv har glömt allt jag lärde mig om kodning och är för trött för att sätta mig in i det igen. Dock vill jag ju ha något personligt, så Blogg.se's färdiga mallar duger inte :) Ta kontakt med mig om du är intresserad, har du egen blogg eller hemsida länkar jag såklart till dig. Lämna en kommentar, eller maila mig saila-marie@hotmail.com



Jag känner mening i livet!
 

Efterlysning:

Allmänt En kommentar
Jag undrar, har jag någon bloggläsare som kan det här med att göra bloggdesign? Efter 4 år är jag mer än less på min design! Jag har inga stora krav, och betalar gladeligen en liten summa pengar för jobbet bara för att jag själv har glömt allt jag lärde mig om kodning och är för trött för att sätta mig in i det igen. Dock vill jag ju ha något personligt, så Blogg.se's färdiga mallar duger inte :) Ta kontakt med mig om du är intresserad, har du egen blogg eller hemsida länkar jag såklart till dig. Lämna en kommentar, eller maila mig saila-marie@hotmail.com



Jag känner mening i livet!
 
Jag affirmerar:

Jag känner mening i livet


Det ska bli sanning. Jag lyssnar på psalmer, inte ens Kent verkar fungera nu. Jag läser gamla blogginlägg om min ångest och trötthet och inser att det har ändrats under åren. Jag fångas utav mina egna texter, och känner sorg över att jag inte orkar skriva mera. Det är sällan jag låter fingrarna dansa över ett tagnentbord numer. Jag vet att det är för att jag är för trött för att orka sitta med ett inlägg i timmar och väva in ord och meningar i ett vackert flöde. Skrivandet är min konst. Skrivandet har varit min ventil och nu känns det som att det håller på slamma igen helt. Just nu finns det en massa att skriva om, men jag vet inte vart jag ska börja.

Jag lyssnar på psalmer, inte Kent.
Jag borde sova men är rädd att livet ska ta slut medan jag sover.
Det kan kännas som att jag har hamnat i en återvändsgränd, och en viss panik finns över hur jag ska orka. Men nyligen upplevde jag något nytt. Det var häftigt, nåt stort- säkert svårt att förstå hur stort om man aldrig någonsin själv upplevt att man på riktigt vill dö. Jag menar på riktigt. Jag sa åt mig själv på skarpen att jag inte alls får dö. Och jag lyssnade på mig själv. 


 



Blott en dag...

Sailas tankar En kommentar
Jag affirmerar:

Jag känner mening i livet


Det ska bli sanning. Jag lyssnar på psalmer, inte ens Kent verkar fungera nu. Jag läser gamla blogginlägg om min ångest och trötthet och inser att det har ändrats under åren. Jag fångas utav mina egna texter, och känner sorg över att jag inte orkar skriva mera. Det är sällan jag låter fingrarna dansa över ett tagnentbord numer. Jag vet att det är för att jag är för trött för att orka sitta med ett inlägg i timmar och väva in ord och meningar i ett vackert flöde. Skrivandet är min konst. Skrivandet har varit min ventil och nu känns det som att det håller på slamma igen helt. Just nu finns det en massa att skriva om, men jag vet inte vart jag ska börja.

Jag lyssnar på psalmer, inte Kent.
Jag borde sova men är rädd att livet ska ta slut medan jag sover.
Det kan kännas som att jag har hamnat i en återvändsgränd, och en viss panik finns över hur jag ska orka. Men nyligen upplevde jag något nytt. Det var häftigt, nåt stort- säkert svårt att förstå hur stort om man aldrig någonsin själv upplevt att man på riktigt vill dö. Jag menar på riktigt. Jag sa åt mig själv på skarpen att jag inte alls får dö. Och jag lyssnade på mig själv. 


 



En sak jag tänkte på  när jag låg och plågades av smärtor i magen på ett militärsjukhus i nordnorgei början av december var- Vilken tur att man inte vet hur framtiden blir!


Medan jag väntade på att smärtstillandet skulle ge verkan i min kropp flög minnesbilder från det senaste året förbi på min hjärnhinna. Tårarna rann nedför mina kinder av smärtan från själen när jag tänkte på hur mitt senaste år sett ut. Jag grät av lättnad för att jag inte för ett år sedan visste vad året 2013 skulle göra med mig. Jag grät lite över att jag klarat det också. Jag överlevde, och lovade mig själv att: Det kommer en vår till.


Nog ville jag ge upp många gånger, kasta in handduken och säga tack och hej till allt vad livet innebär. Ja, nog ville jag göra det många gånger under 2013. Men samtidigt har en inre styrka drivit mig framåt så att jag själv förvånats, jag har tillochmed varit arg på den där styrkan. Förbannad över att jag ge upp i allra högsta grad medan en kraft inom mig som jag inte kan kontrollera driver mig framåt och vägrar släppa taget om mig ens under min värsta ångest. Jag har oftast sett mig som en vekling, som inte klarar av vardagens sysslor som mina jämnåriga. Sådant som jag har en känsla av att jag ska förväntas klara av. Min känsla som jag har fått av de normer vi lever i.

Mitt nyår 2013 var hemskt, ångesten slet sönder mig för att jag inte hade orken till att fira med mina vänner, på det sättet de önskade. Hade jag vågat och varit stark, hade jag stannat hemma och dragit täcket över huvudet och accepterat att jag inte orkade. Istället slet jag för att hålla humöret uppe till tolvslaget för att skåla och gå hem. Det kostade mer än det gav. I år gjorde jag inte om misstaget, det kändes förvisso lite ensamt men jag insåg ändå att jag gjort rätt som medvetet inte planerat något nyårsfirande. Jag lät det komma, kände av humöret, pejlade av mina möjligheter till att fira- festen fanns där men jag valde ändå att stanna hemma. Nyårsdagen sov jag helt bort- för att jag behövde det. 

Ett nytt år är ingen ny början, därför känns inte nyårsnatten så viktig för mig. Jag kan förstå vänner som vill festa, det skulle jag också vilja göra- men då vill jag ha något personligt att fira. Som mina framgångar jag gjort under detta år. Framgångar som jag faktiskt kan se! (Bara det i sig, insikten att jag kan se min utveckling gör mig stolt.) Just idag känner jag mig stark, trygg och lättad över att jag orkat mig igenom senaste årets utmaningar, motgångar, besvikelser, tragedier och sorger.

Jag har fått jobba mycket med självkänslan, ensamheten och att acceptera. Sådant som man faktiskt måste underhålla hela livet, men jag har tidigare varit dålig på det, slarvat och inte haft rätt verktyg för att hjälpa mig själv. Nu har jag lärt mig massor om mig själv tack vare DBT'n jag går i. Borderline eller inte (jag har aldrig tyckt att det stämt in på mig särskilt bra) men DBT har varJag viit hjälpsamt. 

Nyårslöften är självbedrägeri tycker jag. Lura sig själv att man under en natt ska förändras och lova sig själv orealistiska saker (börja gymma 2ggr/veckan, sluta röka, gå ner massa i vikt), sånt som bara sätter en i press då målen oftast är höga och man satsar för stort i början och sedan faller platt. Nej tack.

Trots det har jag nu gett mig själv ett löfte, inte för 2014 utan för en mycket längre tid framöver. Det har sakta vuxit fram inom mig och känns mest som en belöning faktiskt. Under många, många år har jag levt för stunden. När min dödslängtan har varit som störst har jag satt kortsiktiga mål för att överleva. Som tex: Jag får inte dö nu för då missar jag min systers bröllop, jag kan inte ta livet mig förrän vi har flyttat renarna klart. osv osv. Det har varit hjälpsamt, verkligen! 

Men all ångest och alla depressioner har gjort att jag har släppt mina drömmar alleftersom. Utbytet till USA blev aldrig av, jag tappade tron på mig själv som au pair i ett främmande land. Jag tog aldrig studenten. Drömmen om journalist dog. Jag slutade skriva. Började tänka att jag är alldeles för svag för renskötsel. Vågade inte satsa på det som jag vet är mitt liv- det som mitt hjärta trots allt slår för. Tidigt bestämde jag mig för att aldrig bli 25. Där var gränsen. Tills nu.

Snart ska jag fylla 22 år. Det kunde jag aldrig tro, inte ens för ett år sedan. Men nu vill jag ge mig själv gåvan att tro på att det ska bli många år till. Jag vill börja drömma om en egen framtid och ett långt innehållsrikt liv som ska ge mig mycket. Jag vill tro på mig själv att jag ska orka igenom kommande utmaningar (tack och lov vet jag inte än vilka det blir!) Jag vill skapa långsiktiga mål som ska driva mig framåt, tillåta mig bli besviken när det inte blir som jag tänkt men ändå finna kraft att fortsätta tro på mig själv. Jag vill börja drömma igen.



And I had a talk with the shadow and the light, fighting for me

Sailas tankar 3 kommentarer
En sak jag tänkte på  när jag låg och plågades av smärtor i magen på ett militärsjukhus i nordnorgei början av december var- Vilken tur att man inte vet hur framtiden blir!


Medan jag väntade på att smärtstillandet skulle ge verkan i min kropp flög minnesbilder från det senaste året förbi på min hjärnhinna. Tårarna rann nedför mina kinder av smärtan från själen när jag tänkte på hur mitt senaste år sett ut. Jag grät av lättnad för att jag inte för ett år sedan visste vad året 2013 skulle göra med mig. Jag grät lite över att jag klarat det också. Jag överlevde, och lovade mig själv att: Det kommer en vår till.


Nog ville jag ge upp många gånger, kasta in handduken och säga tack och hej till allt vad livet innebär. Ja, nog ville jag göra det många gånger under 2013. Men samtidigt har en inre styrka drivit mig framåt så att jag själv förvånats, jag har tillochmed varit arg på den där styrkan. Förbannad över att jag ge upp i allra högsta grad medan en kraft inom mig som jag inte kan kontrollera driver mig framåt och vägrar släppa taget om mig ens under min värsta ångest. Jag har oftast sett mig som en vekling, som inte klarar av vardagens sysslor som mina jämnåriga. Sådant som jag har en känsla av att jag ska förväntas klara av. Min känsla som jag har fått av de normer vi lever i.

Mitt nyår 2013 var hemskt, ångesten slet sönder mig för att jag inte hade orken till att fira med mina vänner, på det sättet de önskade. Hade jag vågat och varit stark, hade jag stannat hemma och dragit täcket över huvudet och accepterat att jag inte orkade. Istället slet jag för att hålla humöret uppe till tolvslaget för att skåla och gå hem. Det kostade mer än det gav. I år gjorde jag inte om misstaget, det kändes förvisso lite ensamt men jag insåg ändå att jag gjort rätt som medvetet inte planerat något nyårsfirande. Jag lät det komma, kände av humöret, pejlade av mina möjligheter till att fira- festen fanns där men jag valde ändå att stanna hemma. Nyårsdagen sov jag helt bort- för att jag behövde det. 

Ett nytt år är ingen ny början, därför känns inte nyårsnatten så viktig för mig. Jag kan förstå vänner som vill festa, det skulle jag också vilja göra- men då vill jag ha något personligt att fira. Som mina framgångar jag gjort under detta år. Framgångar som jag faktiskt kan se! (Bara det i sig, insikten att jag kan se min utveckling gör mig stolt.) Just idag känner jag mig stark, trygg och lättad över att jag orkat mig igenom senaste årets utmaningar, motgångar, besvikelser, tragedier och sorger.

Jag har fått jobba mycket med självkänslan, ensamheten och att acceptera. Sådant som man faktiskt måste underhålla hela livet, men jag har tidigare varit dålig på det, slarvat och inte haft rätt verktyg för att hjälpa mig själv. Nu har jag lärt mig massor om mig själv tack vare DBT'n jag går i. Borderline eller inte (jag har aldrig tyckt att det stämt in på mig särskilt bra) men DBT har varJag viit hjälpsamt. 

Nyårslöften är självbedrägeri tycker jag. Lura sig själv att man under en natt ska förändras och lova sig själv orealistiska saker (börja gymma 2ggr/veckan, sluta röka, gå ner massa i vikt), sånt som bara sätter en i press då målen oftast är höga och man satsar för stort i början och sedan faller platt. Nej tack.

Trots det har jag nu gett mig själv ett löfte, inte för 2014 utan för en mycket längre tid framöver. Det har sakta vuxit fram inom mig och känns mest som en belöning faktiskt. Under många, många år har jag levt för stunden. När min dödslängtan har varit som störst har jag satt kortsiktiga mål för att överleva. Som tex: Jag får inte dö nu för då missar jag min systers bröllop, jag kan inte ta livet mig förrän vi har flyttat renarna klart. osv osv. Det har varit hjälpsamt, verkligen! 

Men all ångest och alla depressioner har gjort att jag har släppt mina drömmar alleftersom. Utbytet till USA blev aldrig av, jag tappade tron på mig själv som au pair i ett främmande land. Jag tog aldrig studenten. Drömmen om journalist dog. Jag slutade skriva. Började tänka att jag är alldeles för svag för renskötsel. Vågade inte satsa på det som jag vet är mitt liv- det som mitt hjärta trots allt slår för. Tidigt bestämde jag mig för att aldrig bli 25. Där var gränsen. Tills nu.

Snart ska jag fylla 22 år. Det kunde jag aldrig tro, inte ens för ett år sedan. Men nu vill jag ge mig själv gåvan att tro på att det ska bli många år till. Jag vill börja drömma om en egen framtid och ett långt innehållsrikt liv som ska ge mig mycket. Jag vill tro på mig själv att jag ska orka igenom kommande utmaningar (tack och lov vet jag inte än vilka det blir!) Jag vill skapa långsiktiga mål som ska driva mig framåt, tillåta mig bli besviken när det inte blir som jag tänkt men ändå finna kraft att fortsätta tro på mig själv. Jag vill börja drömma igen.