Äntligen sätter du själv dina gränser

Kommentera
Början av augusti, en tid som delar mig itu. Det är något med den här tiden på året som skapar en stämning inuti mig som är svår att sätta fingret på. En del av mig har lite smått panik över att sommaren gått så fort, undrar var veckorna tog vägen och vad som egentligen hände. Andra delen trampar otåligt för att tiden går så sakta, för att inte hösten börjat på riktigt än. 

Det är svårt att leva i nuet, de där veckorna mellan solens sista heta strålar och fram tills man fryst ner köttet från septemberslakten. Den tiden är som att sitta i ett väntrum, man reflekterar över det förgångna samtidigt som man väntar på en diagnos, en prognos. I väntrummet hinner man tänka över alla tänkbara scenarion för framtiden.

Jag blir orolig av obalansen som väntrummet skapar. Allmäntillståndet sjunker efter sommarens lättja. Det är som att någon har lagt en filt över mig, dämpar alltihop litegrann. Jag känner mig sorgsen över att den tid som varit är på väg att ta slut, sommarnätter som blivit mörkare, kyligare luft och energin som avtar. Det känns i hela mig, och det känns rent fysiskt. Jag fryser konstant, har värk i kroppen -  speciellt i nacke och axlar. Endon bråkar med mig mer än vanligt och tröttheten gör sig alltmer påtaglig. För att inte tala om huvudvärken, koncentrationssvårigheterna och minnesluckorna... Jag anar att det  börjar gå utför igen.

Om mina problem, svårigheter och utmaningar tillsammans utgjorde ett berg som jag ständigt måste klättra uppför för att hålla mig vid liv - så skulle man kunna säga att i sommar har jag klättrat mig upp såpass högt att jag kunnat se förbi den tjocka skog av negativa ting och kunna höja blicken för att se längre bort, mot horisonten. Jag har skymtat framtiden och drömmar.

Men nu känns det lite brantare, jag kanske till och med har ramlat ned för berget en bit. Eller så är det bara moln som skymmer sikten... Jag vet inte.

Jag spelar Mannen i den vita hatten (16år senare) och tillägnar den låten till Lina, en mycket klok och stark tjej som jag beundrat för hennes styrka. Lite av en förebild har hon varit för mig, som kämpade mot så mycket och fortsatte sträva efter sina mål. trots svårigheter. - Lina, du hade blivit en fantastiskt bra socinom!

Äntligen sätter du själv dina gränser