Den senaste tiden  har köpt en kudde för nästan tusen spänn och varit ihärdig med att masa mig ut på promenader. Dessutom har jag plockat bär och stickat ett par  nya vantar åt mig själv inför hösten. Jag försöker också komma ihåg att skriva några rader i min dagbok på kvällarna, bara lite kort om hur dagen har varit.
 
Jag är nästan klar med matematik-kursen, och jag har
 
köpt litteraturen till höstens kurser. Det händer att jag glömmer bort att äta ibland, men det är lättare att hålla reda på mattiderna när fler är hemmaa. Det är förresten skönt att de har kommit hem, onne-vielle och tjiedtjie och aehtjie. Det är skönt med lite liv och rörelse i  huset. Jag kommer nog att sakna det lite när jag flyttar till lägenheten om knappt en månad, men det är ju bara att köra hem när hemlängtan blir för stor! I höst behöver jag ju inte bekymra mig över att någon kräver min närvaro för att få goda studieresultat! Men jag tycker mest att det ska bli skönt att få ett eget litet krypin, där jag får bona om det precis som jag vill, och bjuda hem vänner på kaffe. Det blir spännande, även om jag hela tiden får kämpa för att inte låta rädslan för att misslyckas ta över. Det är nästan så jag tar ut besvikelsen redan nu, och jag har reserverat mig hela sommaren inför detta. Undvikit att tala om för andra människor att jag ska plugga till hösten, hur många  gånger har dem inte hört det redan? -  tänker jag, och tror att andra redan räknat med att jag kommer hoppa av innan jul, det slutar ju alltid så. 
 
Nej, det slutar inte alltid så. Bara för att det har hänt tidigare så är det inte givet att det ska hända igen! Det är inte så lätt att överrösta de demoner jag har i mitt huvud som vill sänka mig med nedlåtande påståenden om mig och mina tidigare studieerfarenheter. Demonerna som vill lura mig att tro att det är sanning att jag inte kan lyckas slutföra enligt utbildning. Men jag strider mot dem mer mitt bästa vapen: genom att  att vara snäll mot mig själv. 
 
Därför skriver jag dagbok, använder stödstrumpor, bunkrar upp med bär, promenerar, investerar i en riktigt bra kudde för att få bättre sömnkomfort, pluggar och känner mig bra när jag bemästrat uppgifterna, dricker  favorit-teet och och fantiserar om hur jag ska inreda lägenheten. Stickar och läser böcker. Och så tänker jag positiva  tankar om mig  själv och om hösten för att inte drabbas av ångest-ångest: Ångest  för att man är rädd för att få ångest. Det skulle nog lätt kunna hända mig nu, därför står jag i givakt med mitt vapen för att inte bli tagen på sängen om den skulle gå till attack. Jag menar, bara ordet höst får min mage att knyta sig och kroppen fylls direkt av alla negativa  associationer kopplade till hösten, skulle jag låta det hända utan att ingripa skulle jag nog snabbt falla tillbaka till gamla banor. 
 
Men det här ska bli min bästa höst någonsin,  försöker jag intala mig. Jag måste bara vara modig och tro på mig själv, och lita på att jag gör mitt bästa. 

21 augusti

Sailas tankar Kommentera
Den senaste tiden  har köpt en kudde för nästan tusen spänn och varit ihärdig med att masa mig ut på promenader. Dessutom har jag plockat bär och stickat ett par  nya vantar åt mig själv inför hösten. Jag försöker också komma ihåg att skriva några rader i min dagbok på kvällarna, bara lite kort om hur dagen har varit.
 
Jag är nästan klar med matematik-kursen, och jag har
 
köpt litteraturen till höstens kurser. Det händer att jag glömmer bort att äta ibland, men det är lättare att hålla reda på mattiderna när fler är hemmaa. Det är förresten skönt att de har kommit hem, onne-vielle och tjiedtjie och aehtjie. Det är skönt med lite liv och rörelse i  huset. Jag kommer nog att sakna det lite när jag flyttar till lägenheten om knappt en månad, men det är ju bara att köra hem när hemlängtan blir för stor! I höst behöver jag ju inte bekymra mig över att någon kräver min närvaro för att få goda studieresultat! Men jag tycker mest att det ska bli skönt att få ett eget litet krypin, där jag får bona om det precis som jag vill, och bjuda hem vänner på kaffe. Det blir spännande, även om jag hela tiden får kämpa för att inte låta rädslan för att misslyckas ta över. Det är nästan så jag tar ut besvikelsen redan nu, och jag har reserverat mig hela sommaren inför detta. Undvikit att tala om för andra människor att jag ska plugga till hösten, hur många  gånger har dem inte hört det redan? -  tänker jag, och tror att andra redan räknat med att jag kommer hoppa av innan jul, det slutar ju alltid så. 
 
Nej, det slutar inte alltid så. Bara för att det har hänt tidigare så är det inte givet att det ska hända igen! Det är inte så lätt att överrösta de demoner jag har i mitt huvud som vill sänka mig med nedlåtande påståenden om mig och mina tidigare studieerfarenheter. Demonerna som vill lura mig att tro att det är sanning att jag inte kan lyckas slutföra enligt utbildning. Men jag strider mot dem mer mitt bästa vapen: genom att  att vara snäll mot mig själv. 
 
Därför skriver jag dagbok, använder stödstrumpor, bunkrar upp med bär, promenerar, investerar i en riktigt bra kudde för att få bättre sömnkomfort, pluggar och känner mig bra när jag bemästrat uppgifterna, dricker  favorit-teet och och fantiserar om hur jag ska inreda lägenheten. Stickar och läser böcker. Och så tänker jag positiva  tankar om mig  själv och om hösten för att inte drabbas av ångest-ångest: Ångest  för att man är rädd för att få ångest. Det skulle nog lätt kunna hända mig nu, därför står jag i givakt med mitt vapen för att inte bli tagen på sängen om den skulle gå till attack. Jag menar, bara ordet höst får min mage att knyta sig och kroppen fylls direkt av alla negativa  associationer kopplade till hösten, skulle jag låta det hända utan att ingripa skulle jag nog snabbt falla tillbaka till gamla banor. 
 
Men det här ska bli min bästa höst någonsin,  försöker jag intala mig. Jag måste bara vara modig och tro på mig själv, och lita på att jag gör mitt bästa. 
Början av augusti, en tid som delar mig itu. Det är något med den här tiden på året som skapar en stämning inuti mig som är svår att sätta fingret på. En del av mig har lite smått panik över att sommaren gått så fort, undrar var veckorna tog vägen och vad som egentligen hände. Andra delen trampar otåligt för att tiden går så sakta, för att inte hösten börjat på riktigt än. 

Det är svårt att leva i nuet, de där veckorna mellan solens sista heta strålar och fram tills man fryst ner köttet från septemberslakten. Den tiden är som att sitta i ett väntrum, man reflekterar över det förgångna samtidigt som man väntar på en diagnos, en prognos. I väntrummet hinner man tänka över alla tänkbara scenarion för framtiden.

Jag blir orolig av obalansen som väntrummet skapar. Allmäntillståndet sjunker efter sommarens lättja. Det är som att någon har lagt en filt över mig, dämpar alltihop litegrann. Jag känner mig sorgsen över att den tid som varit är på väg att ta slut, sommarnätter som blivit mörkare, kyligare luft och energin som avtar. Det känns i hela mig, och det känns rent fysiskt. Jag fryser konstant, har värk i kroppen -  speciellt i nacke och axlar. Endon bråkar med mig mer än vanligt och tröttheten gör sig alltmer påtaglig. För att inte tala om huvudvärken, koncentrationssvårigheterna och minnesluckorna... Jag anar att det  börjar gå utför igen.

Om mina problem, svårigheter och utmaningar tillsammans utgjorde ett berg som jag ständigt måste klättra uppför för att hålla mig vid liv - så skulle man kunna säga att i sommar har jag klättrat mig upp såpass högt att jag kunnat se förbi den tjocka skog av negativa ting och kunna höja blicken för att se längre bort, mot horisonten. Jag har skymtat framtiden och drömmar.

Men nu känns det lite brantare, jag kanske till och med har ramlat ned för berget en bit. Eller så är det bara moln som skymmer sikten... Jag vet inte.

Jag spelar Mannen i den vita hatten (16år senare) och tillägnar den låten till Lina, en mycket klok och stark tjej som jag beundrat för hennes styrka. Lite av en förebild har hon varit för mig, som kämpade mot så mycket och fortsatte sträva efter sina mål. trots svårigheter. - Lina, du hade blivit en fantastiskt bra socinom!

Äntligen sätter du själv dina gränser
 




Äntligen sätter du själv dina gränser

Sailas tankar Kommentera
Början av augusti, en tid som delar mig itu. Det är något med den här tiden på året som skapar en stämning inuti mig som är svår att sätta fingret på. En del av mig har lite smått panik över att sommaren gått så fort, undrar var veckorna tog vägen och vad som egentligen hände. Andra delen trampar otåligt för att tiden går så sakta, för att inte hösten börjat på riktigt än. 

Det är svårt att leva i nuet, de där veckorna mellan solens sista heta strålar och fram tills man fryst ner köttet från septemberslakten. Den tiden är som att sitta i ett väntrum, man reflekterar över det förgångna samtidigt som man väntar på en diagnos, en prognos. I väntrummet hinner man tänka över alla tänkbara scenarion för framtiden.

Jag blir orolig av obalansen som väntrummet skapar. Allmäntillståndet sjunker efter sommarens lättja. Det är som att någon har lagt en filt över mig, dämpar alltihop litegrann. Jag känner mig sorgsen över att den tid som varit är på väg att ta slut, sommarnätter som blivit mörkare, kyligare luft och energin som avtar. Det känns i hela mig, och det känns rent fysiskt. Jag fryser konstant, har värk i kroppen -  speciellt i nacke och axlar. Endon bråkar med mig mer än vanligt och tröttheten gör sig alltmer påtaglig. För att inte tala om huvudvärken, koncentrationssvårigheterna och minnesluckorna... Jag anar att det  börjar gå utför igen.

Om mina problem, svårigheter och utmaningar tillsammans utgjorde ett berg som jag ständigt måste klättra uppför för att hålla mig vid liv - så skulle man kunna säga att i sommar har jag klättrat mig upp såpass högt att jag kunnat se förbi den tjocka skog av negativa ting och kunna höja blicken för att se längre bort, mot horisonten. Jag har skymtat framtiden och drömmar.

Men nu känns det lite brantare, jag kanske till och med har ramlat ned för berget en bit. Eller så är det bara moln som skymmer sikten... Jag vet inte.

Jag spelar Mannen i den vita hatten (16år senare) och tillägnar den låten till Lina, en mycket klok och stark tjej som jag beundrat för hennes styrka. Lite av en förebild har hon varit för mig, som kämpade mot så mycket och fortsatte sträva efter sina mål. trots svårigheter. - Lina, du hade blivit en fantastiskt bra socinom!

Äntligen sätter du själv dina gränser
 




Jag har problem med min bloggdesign, därför har bloggen varit lösenordsskyddad en tid. Nu har jag en design som är ok, men jag är inte helt nöjd... Försöker få tillbaka filtret som jag hade på min förra design, som gjorde att bakgrunden lös igenom texten (och gjorde det omöjligt att stjäla mina bilder). Nu vågar jag inte lägga ut vilka bilder som helst. Men kan bjuda på några från våren och sommaren som plåster på såret för att jag har varit en kass bloggerska:



Sista flyttetappen på vårflytten


Överraskade GS och PM med glass en varm flyttardag
 Efter vårflytten följde jag med till Ältsvattnet och där fick jag fina fiskar på kroken

Efter en lång vår borta var det skönt att komma hem och mysa med mina muahreles 


Onne-vielle tog studenten och jag grät glädjetårar
Andra turen till Karasjok, psykologen sa att hon såg skillnad på mig sedan besöket 2 veckor tidigare
 
 
 Här blev jag lämnad ensam med kranbilen för att utfodra, vad nöjd jag var sedan när jag fixat utmaningen!
 

Kalvmärkning i Vinklumpen, juli 

När jag blev  för trött/hade för ont för att orka vara delaktig under kalvmärkningen gick jag till Axel som satt på en pall mitt i kalvmärningshagen och pratade med honom en stund, fick höra både historier från förr och gamla kunskaper om renen och renskötsel. Det piggade upp mig och efter en pratstund med honom kunde jag fortsätta med nya krafter sedan.

Sista natten på kalvmärningen, stänger hagen efter att ha tagit in renarna i skymningen.

 

#miesiefie - selfie med sin miesie

Veckan innan midsommar i Kautokeino, syr för fullt och muahrelen hänger i arbetet och surar för att mauhra inte har tid att leka

Typ den enda bilden från midsommar, på parkeringen i Ankarede med JS.
 
 
 
 
 

Bilder från vår och sommar

Allmänt En kommentar
Jag har problem med min bloggdesign, därför har bloggen varit lösenordsskyddad en tid. Nu har jag en design som är ok, men jag är inte helt nöjd... Försöker få tillbaka filtret som jag hade på min förra design, som gjorde att bakgrunden lös igenom texten (och gjorde det omöjligt att stjäla mina bilder). Nu vågar jag inte lägga ut vilka bilder som helst. Men kan bjuda på några från våren och sommaren som plåster på såret för att jag har varit en kass bloggerska:



Sista flyttetappen på vårflytten


Överraskade GS och PM med glass en varm flyttardag
 Efter vårflytten följde jag med till Ältsvattnet och där fick jag fina fiskar på kroken

Efter en lång vår borta var det skönt att komma hem och mysa med mina muahreles 


Onne-vielle tog studenten och jag grät glädjetårar
Andra turen till Karasjok, psykologen sa att hon såg skillnad på mig sedan besöket 2 veckor tidigare
 
 
 Här blev jag lämnad ensam med kranbilen för att utfodra, vad nöjd jag var sedan när jag fixat utmaningen!
 

Kalvmärkning i Vinklumpen, juli 

När jag blev  för trött/hade för ont för att orka vara delaktig under kalvmärkningen gick jag till Axel som satt på en pall mitt i kalvmärningshagen och pratade med honom en stund, fick höra både historier från förr och gamla kunskaper om renen och renskötsel. Det piggade upp mig och efter en pratstund med honom kunde jag fortsätta med nya krafter sedan.

Sista natten på kalvmärningen, stänger hagen efter att ha tagit in renarna i skymningen.

 

#miesiefie - selfie med sin miesie

Veckan innan midsommar i Kautokeino, syr för fullt och muahrelen hänger i arbetet och surar för att mauhra inte har tid att leka

Typ den enda bilden från midsommar, på parkeringen i Ankarede med JS.