Jag är MSMP

Kommentera
Det är så lätt att hänga upp sig i det negativa, se det man inte gör eller är. Inte, inte, inte. Det är ett ekorrhjul som är lätt att sätta i rullning och sedan kan det snurra på nästan helt av sig självt hur länge som helst.
Jag orkar inte, jag har inte, kan inte, är inte, duger inte. Jag är inte tillräckligt av det ena eller det andra. Jag anstränger mig inte nog.

Istället för att det som är, det är så mycket trögare.
Det rinner inte utav sig självt. Det är svårare att finna.

Ibland ställer jag mig framför spegeln och ser mig själv i ögonen. Möter min blick och ser mig själv, försöker hålla kvar så länge som möjligt. Jag ser på mig själv och koncentrerar mig på att bara se på mig utan att sätta etiketter.

När jag har fixerat min blick säger jag till min spegelbild: - jag är jag.

Inget mer. Ingen förklaring till vad som är jag. Jag är, och jag är här. Jag har tagit mig hit. Mer än så behöver jag inte säga. Att definiera och sätta etiketter är att döma. En liten stund måste man bara få vara, utan att döma eller bli dömd.

Jag är. Jag är jag. Jag är här.

Ibland möter jag orden med ett litet leende, ibland med lite vemod eller sorg. En tår kan trilla ner för kinden, men det är ingen som dömer mig för det. Det är okej så.