4 April

Kommentera
Jag har räknat till 39 stycken blåmärken på mina två ben ikväll. Det känns som ett personligt rekord eftersom jag knappt blir blå vanligtvis. Jag har sett andra kvinnors ben efter skiljning och kalvmärkning, och aldrig varit i närheten till så blå som man kan bli. Det är jag inte nu heller, mina 39 märken är personbästa. Resten av kroppen är också mör, armarna är som bly. Men det är skönt att få vara med.

Min psykiatriläkare råkade ringa just då jag stod på ett kalhygge och slet för att vicka upp skotern som hade tippat på grund av en förbenad stubbe. Hon frågade först lite nyfiket om jag höll på motionera eftersom jag lät så andfådd, sedan frågade hon oroligt om jag hade fastnat när jag tippat med skotern. Jag försökte förklara att jag inte alls satt fast men att skotern är för tung och det lutar åt fel håll för att jag skulle få upp den. Hon frågade om igen om jag hade fastnat, och jag försökte förklara att jag måste vicka upp den för att kunna köra vidare, att jag höll på att flytta renar. - Oj! Utbrast hon förvånat.

Det hon ringde för ordnades, jyööne kom och hjälpte mig att tippa upp skotern igen och när jag körde vidare på hygget - som förutom alla stubbar och ris också innefattade en massa vindfällen efter vinterns stormar- tänkte jag på hur långt i från från min läkares verklighet jag befann mig. Hon skulle ha sett mig nu, tänkte jag. Hon förstod inte vad jag höll på med, och tänk om det inte hade varit jag? Tänk alla dem som pratar med vården och möts av oförstående, hur ska man få gehör när man inte blir förstådd? Det är svårt att förklara och det kan tänkas obegripligt att när man inte har sovit ordentligt på veckor ändå hänger bakom renrumpan. Att det är livet, trots att det ibland är det som suger livet ur en. Det måsten bli en ändring.