Mitt headset försvann för två veckor sedan, och sedan dess har jag bara lyssnat på radion i bilen och nynnat med när jag varit på humör. Men nu ligger jag här i en överslaf med ett par lurar som följde med som en present när man köpte ett hälsomagasin som jag haffade på Ica häromdagen. Ljudet är burkigt och lyckas inte överrösta min kusins snarkningar från underslafen. Det är nästan så jag inte känner igen Jocke Bergs röst, men det gör ingenting. Jag behöver bara få höra texten, orden som beskriver det jag bara har grävt ner mer och mer den senaste tiden. I en speciell spellista med Kentlåtar har jag bara låtar som fungerar som en nyckel till för att släppa fram inlåst ångest. En nyckel som man kan plocka fram när det passar att släppa fram känslor som inte fått plats i den situation som man för tillfället befinner sig. En nyckel som alltid passar. Som nu, ett lysande exempel. Först ikväll vågar jag plocka fram nyckeln och vrida om. Det gör ingenting att ljudets kvalité är sämre än en radios för hundra år sedan. Det är bara orden jag behöver. Tryggheten som jag finner i att känna igen mig i texterna och det smärtsamma igenkännandet. Redan till introt av klåparen börjar tårarna rinna. Och när "du var ensam när du kom, och du är lika ensam nu" hörs är det som att jag dör av smärta och får vrida mig som en mask i sängen och bita i lakanen för att inte väcka hela huset med mitt ångestvrål. Så håller jag på tills jag somnar, gråter stilla varvat med att bita i lakanen och spänna hela kroppen för att stå emot impulsen att skrika rakt ut. Men det är skönt att öppna ventilen och släppa ut allt som inte fått plats i den intensiva vardag jag haft den senaste tiden.

Gröna gula röda ljus

Allmänt En kommentar
Mitt headset försvann för två veckor sedan, och sedan dess har jag bara lyssnat på radion i bilen och nynnat med när jag varit på humör. Men nu ligger jag här i en överslaf med ett par lurar som följde med som en present när man köpte ett hälsomagasin som jag haffade på Ica häromdagen. Ljudet är burkigt och lyckas inte överrösta min kusins snarkningar från underslafen. Det är nästan så jag inte känner igen Jocke Bergs röst, men det gör ingenting. Jag behöver bara få höra texten, orden som beskriver det jag bara har grävt ner mer och mer den senaste tiden. I en speciell spellista med Kentlåtar har jag bara låtar som fungerar som en nyckel till för att släppa fram inlåst ångest. En nyckel som man kan plocka fram när det passar att släppa fram känslor som inte fått plats i den situation som man för tillfället befinner sig. En nyckel som alltid passar. Som nu, ett lysande exempel. Först ikväll vågar jag plocka fram nyckeln och vrida om. Det gör ingenting att ljudets kvalité är sämre än en radios för hundra år sedan. Det är bara orden jag behöver. Tryggheten som jag finner i att känna igen mig i texterna och det smärtsamma igenkännandet. Redan till introt av klåparen börjar tårarna rinna. Och när "du var ensam när du kom, och du är lika ensam nu" hörs är det som att jag dör av smärta och får vrida mig som en mask i sängen och bita i lakanen för att inte väcka hela huset med mitt ångestvrål. Så håller jag på tills jag somnar, gråter stilla varvat med att bita i lakanen och spänna hela kroppen för att stå emot impulsen att skrika rakt ut. Men det är skönt att öppna ventilen och släppa ut allt som inte fått plats i den intensiva vardag jag haft den senaste tiden.
Ikväll kommer jag somna med ett stort leende på mina läppar och hånskratta åt ångesten ungefär såhär: - Hah! Se så fel du hade inatt! 
 


Fyra timmars sömn räckte faktiskt den här gången för att ta sig igenom dagen utan det bryta ihop. Jag har varit vaken sedan klockan sex i morse och arbetat helg dagen utan att känna varken ångest eller förtvivlan. Det är en succé! Jag har känt mig övervägande positiv hela dagen, trots att arbetet periodvis är tungt och jag haft väldigt ont. Jag hade tur som hamnade som markservice idag, slapp slita med skotern och körde bil istället. Det kan vara tungt också va och till, man får lasta krubbor och kälkar, stängseltråd och renar som har tröttnat. Så får man fara och laga iordning hagen, öppna och bygga och gud vet vad :) och den bit som jag kunde köra bakom renarna hoppade jag titt som tätt ut ur bilen och sprang i miengekhen mellan skotrarna där jag såg att det behövdes. Det är verkligen kul att få vara med. 
 
Som grand finale på denna härliga söndag då allting tycktes vara så mycket bättre än vad trodde det skulle bli, när jag somnade alldeles för sent igår, så fick jag tillbaka inlämningen jag gjorde inatt. Webbläraren hade rättat under dagen och satt betyg på min analys: C. Jag hade lagt ribban på ett D, men tänkte att när jag nu prioriterade bort studierna för att hålla på med renarna fick jag ta konsekvenserna av det och nöja mig med att bli godkänd, ett E, och vara glad för det. Jag sa också det till onne-jyööne, att det var ett medvetet val. Så ett C, wow! Jag ska verkligen suga på karamellen, det var precis vad jag behövde nu! Att få en dag med medvind och Flow, ny energi för att kämpa vidare. 
 
 

Låt mig vara lite till

Bra dagar En kommentar
Ikväll kommer jag somna med ett stort leende på mina läppar och hånskratta åt ångesten ungefär såhär: - Hah! Se så fel du hade inatt! 
 


Fyra timmars sömn räckte faktiskt den här gången för att ta sig igenom dagen utan det bryta ihop. Jag har varit vaken sedan klockan sex i morse och arbetat helg dagen utan att känna varken ångest eller förtvivlan. Det är en succé! Jag har känt mig övervägande positiv hela dagen, trots att arbetet periodvis är tungt och jag haft väldigt ont. Jag hade tur som hamnade som markservice idag, slapp slita med skotern och körde bil istället. Det kan vara tungt också va och till, man får lasta krubbor och kälkar, stängseltråd och renar som har tröttnat. Så får man fara och laga iordning hagen, öppna och bygga och gud vet vad :) och den bit som jag kunde köra bakom renarna hoppade jag titt som tätt ut ur bilen och sprang i miengekhen mellan skotrarna där jag såg att det behövdes. Det är verkligen kul att få vara med. 
 
Som grand finale på denna härliga söndag då allting tycktes vara så mycket bättre än vad trodde det skulle bli, när jag somnade alldeles för sent igår, så fick jag tillbaka inlämningen jag gjorde inatt. Webbläraren hade rättat under dagen och satt betyg på min analys: C. Jag hade lagt ribban på ett D, men tänkte att när jag nu prioriterade bort studierna för att hålla på med renarna fick jag ta konsekvenserna av det och nöja mig med att bli godkänd, ett E, och vara glad för det. Jag sa också det till onne-jyööne, att det var ett medvetet val. Så ett C, wow! Jag ska verkligen suga på karamellen, det var precis vad jag behövde nu! Att få en dag med medvind och Flow, ny energi för att kämpa vidare. 
 
 
Tillfredsställelsen jag kände nyss när jag skickade in religionsuppgiften med deadline på måndag för att kunna ägna kommande dagar helt åt renarna försvann när jag insåg att det är knappt fem timmar kvar tills väckarklockan ringer och det intensiva arbetet börjar på riktigt. En femte flyttetapp ska avverkas, tillfälliga byggnationer ska utföras och i vanlig ordning ska foder köras ut såklart. Långa dagar med hårt fysiskt arbete för en kropp som knappt ansträngt sig det senaste halvåret, inte kört många meter men skoter denna säsong och plågats av smärtor som eskalerat vid belastning. Jag känner av endometriosen nästan varje dag, och den senaste flyttetappen gjorde mig helt sängliggandes dagen därpå. Men att få vara med och vara delaktig, känna mening och följa renarna mot fjället väger tyngre än fysiska hinder.

Men för att behärska att se det positiva krävs det att jag fokuserar på återhämtning och vila. Jag ids inte nämna trötthetens roll ikväll, mer än att tillfredsställelsen jag nyss kände försvann när insikten om att det innebar väldigt kort nattsömn. Sömnen är min enda vila från en konstant plåga som gör sig påmind varje vaken sekund. En smula återhämtning är det också, men långt ifrån den mängd som jag skulle behöva för att hamna i balans. Psykologiskt intalar jag mig att minst åtta timmar varje natt behöver jag för att hantera nästkommande dag. Men jag vet egentligen innerst inne att tröttheten är oberäknelig och samspelar inte alls med mängden av min sömn. Fem timmars vila behöver inte nödvändigtvis vara sämre än åtta eller det som oftast blir, tio timmar. Det är bara psyket som vill ha något att förhålla sig till. Och just nu innebär det att jag känner ångest över tänkbara konsekvenser utav en alldeles för kort natt.

Förutsättningarna för att de intensiva dagarna försämras av en dålig uppladdning. Och att jag dessutom försummar det heliga ytterligare genom att slösar bort tiden för att skriva om situationen odlar mer ångest.

Jag kan inte avgöra om det beror på att det känns hopplöst och kört redan. Faktumet att tröttheten är så oberäknelig gör att det inte spelar någon större roll om det blir några timmar mindre.

I just want to sleep forever

Allmänt Kommentera
Tillfredsställelsen jag kände nyss när jag skickade in religionsuppgiften med deadline på måndag för att kunna ägna kommande dagar helt åt renarna försvann när jag insåg att det är knappt fem timmar kvar tills väckarklockan ringer och det intensiva arbetet börjar på riktigt. En femte flyttetapp ska avverkas, tillfälliga byggnationer ska utföras och i vanlig ordning ska foder köras ut såklart. Långa dagar med hårt fysiskt arbete för en kropp som knappt ansträngt sig det senaste halvåret, inte kört många meter men skoter denna säsong och plågats av smärtor som eskalerat vid belastning. Jag känner av endometriosen nästan varje dag, och den senaste flyttetappen gjorde mig helt sängliggandes dagen därpå. Men att få vara med och vara delaktig, känna mening och följa renarna mot fjället väger tyngre än fysiska hinder.

Men för att behärska att se det positiva krävs det att jag fokuserar på återhämtning och vila. Jag ids inte nämna trötthetens roll ikväll, mer än att tillfredsställelsen jag nyss kände försvann när insikten om att det innebar väldigt kort nattsömn. Sömnen är min enda vila från en konstant plåga som gör sig påmind varje vaken sekund. En smula återhämtning är det också, men långt ifrån den mängd som jag skulle behöva för att hamna i balans. Psykologiskt intalar jag mig att minst åtta timmar varje natt behöver jag för att hantera nästkommande dag. Men jag vet egentligen innerst inne att tröttheten är oberäknelig och samspelar inte alls med mängden av min sömn. Fem timmars vila behöver inte nödvändigtvis vara sämre än åtta eller det som oftast blir, tio timmar. Det är bara psyket som vill ha något att förhålla sig till. Och just nu innebär det att jag känner ångest över tänkbara konsekvenser utav en alldeles för kort natt.

Förutsättningarna för att de intensiva dagarna försämras av en dålig uppladdning. Och att jag dessutom försummar det heliga ytterligare genom att slösar bort tiden för att skriva om situationen odlar mer ångest.

Jag kan inte avgöra om det beror på att det känns hopplöst och kört redan. Faktumet att tröttheten är så oberäknelig gör att det inte spelar någon större roll om det blir några timmar mindre.