Dagen-efter-ångestattack-ångest

Kommentera
Dagen-efter-ångestattack-ångest är nog den värsta dagen-efter-ångest man kan ha. För andra gången på en vecka ´har jag haft ångestattack. Dessförinnan har jag nog inte haft någon attack på flera månader. Före jul var det nog sist...
 
Jag ligger i sängen och gråter, kan inte sova för att jag har glömt mina insomningstabletter hemma (är nere på vinterlandet hos mor och far). Jag är ledsen och mina självmordstankar är starka, känns som att döden är den enda utvägen. Tänker en massa på min familj och alla saker som jag vill göra/uppleva innan jag dör. Det blir svårare att andas sedan kan jag inte andas alls. Ligger bara och kippar efter luft och kroppen börjar skaka och darra. Det gör så fruktansvärt ont i bröstet och tårarna slutar rinna. Jag vill inte dö, men har självmordstankar varje dag och ibland känner jag så starka impulser att göra något åt det, att ta livet av sig, att det blir outhärdligt. Det kryper i benen och armarna, vill fäktas, sparkas och slåss för att bli av med den obehagliga känslan. Har ingen kontroll över kroppen, och bröstet gör så himla ont och syrebristen börjar kännas i huvudet också.

Tillslut, efter- jag vet inte hur lång tid, lyckas jag pressa ner lite luft i lungorna. Ett andetag. Det gör om möjligare ännu ondare att andas igen. Det svider i bröstet för varje andetag som jag tvingar mig att ta. Kroppen vill inte andas av sig själv. En ny våg av ångest sköljer över mig och jag börjar skaka ytterligare och kippa efter luft utan att ´lyckas andas. När vågen är förbi och jag har fått till att andas igen, lite ryckigt till början- men sen alltmer djupa och långa andetag. Ångestattacken är över och jag ligger på rygg i sängen. Blöt av svett och alldeles tom. Borta är självmordstankarna, ångesten och tårarna. Det känns som en del av mig precis har dött. Men jag är inte ledsen. Jag ligger bara och tittar upp i taket. Kroppen är tung och det gör fortfarande lite ont i bröstet när jag andas.