walk of life

Kommentera
Idag är det en sådan dag jag bara saknar. Saknar gamla vänner, gamla tider, mitt gamla jag, saknar och längtar tillbaka dit jag aldrig mer kommer igen.

Jag vet att det är romantiserat, men ändå saknar jag tiden då jag var 15-16 år, den tiden var min, bara min. På den tiden var jag mycket mer självsäker och hade mer självförtroende. Jag hade, trots att jag redan då hade börjat må dåligt, så fanns det mer tro på framtiden. Jag längtade efter gymnasiet, jag skulle läsa till journalist, det var jag så säker på. Jag skulle ta över världen och jag var engagerad. Jag var sugen på livet, reste runt, träffade vänner och var utåtriktad. Jag var den som syntes och stack ut. 

Jag var glad. Jag minns mig själv som en glad tjej på den tiden. Och jag hade roligt. Skrattade mycket. Även om jag minns att jag hade det jobbigt redan då, min inackordering fungerade inte. Skolan sög och tjejerna i min klass stötte ut mig. Men jag hade killarna, de var inte mycket för deep talk kanske, men vi hade roligt ihop på rasterna. 

På något vis känns det som jag vore starkare då. Kanske för att jag trodde att nått botten redan då, men jag skulle bara ha vetat vilket fanskap som väntade mig! I och för sig var det nog bäst att jag inte visste. Jag hade nog inte varit lika i lika bra modus då. 

Mest troligt så var det inte så som jag minns det heller. Samtidigt var jag ju yngre då, visste mindre om livet och var osäker på mig själv många gånger. Men när ryggsäcken man bär på med livserfarenheter känns tung, ja då är det lätt att minnas de tider då den inte vägde lika tungt.