Hej. Min vardag går nuförtiden ut på att gå runt och känna sig ful och oduglig.

Min självkänsla är körd i botten. Min tro på mig själv är borta, och jag står ensam kvar och darrar som ett asplöv för att jag tror inte att jag duger till någonting. Jag är bara en nolla. Värdelös och oduglig. Sjukskriven, arbetslös, outbildad, ful, asocial och fattig som en kyrkråtta.

Ja, det är så jag ser mig själv just nu. Det där med att känna sig ful är nog det värsta. Jag menar, det andra kan jag ju ändra på, bara jag skärper mig. Men att vara ful, hur blir man av med det? Det har faktiskt hänt att tårar trillat ner för kinden när jag sett mig själv i spegeln. Allting är bara så fel. Mitt babyface, glasögonen som jag hatar, det runda ansiktet, näsan som ser ut som en knapp och håret som inte alls är lika lockigt längre. Jag tycker alla mina kläder är gamla, tråkiga, urtvättade, fula och sitter dåligt. Jag hatar att vara bland folk, klä upp sig, och bara känna sig dum när man ser alla andra som är mycket finare. Känner man sig inte fin, då är man ju oftast inte det, eftersom man utstrålar känslan man har...

Herregud, jag känner mig som en fjortonåring som klagar i sin blogg över sitt utseende när hon i själva verket ser jättebra ut. Ni vet en sådan där löjlig fjortisblogg... Jag trodde aldrig att jag skulle blogga så själv, för när jag var i tonåren hade jag inte det problemet. Faktiskt var jag väldigt nöjd med mitt utseende, och det har jag varit i hela mitt liv, fram till nu. Ja, inte överdrivet nöjd, visst har jag haft svackor... Men gråtit framför spegeln, det gjorde jag inte ens under mina mest hormonstinna år! 

Finns det någon där ute som har nått gott råd för hur man blir av med fulkänslan? Jag är inte ute efter en massa bekräftande kommentarer som säger att jag visst ser bra ut. Jag vill ha bra tips på hur man kan jobba med sig själv för att återfå självkänslan?sa


Man blir trött på ditt jävla gnäll

Sailas tankar 23 kommentarer
Hej. Min vardag går nuförtiden ut på att gå runt och känna sig ful och oduglig.

Min självkänsla är körd i botten. Min tro på mig själv är borta, och jag står ensam kvar och darrar som ett asplöv för att jag tror inte att jag duger till någonting. Jag är bara en nolla. Värdelös och oduglig. Sjukskriven, arbetslös, outbildad, ful, asocial och fattig som en kyrkråtta.

Ja, det är så jag ser mig själv just nu. Det där med att känna sig ful är nog det värsta. Jag menar, det andra kan jag ju ändra på, bara jag skärper mig. Men att vara ful, hur blir man av med det? Det har faktiskt hänt att tårar trillat ner för kinden när jag sett mig själv i spegeln. Allting är bara så fel. Mitt babyface, glasögonen som jag hatar, det runda ansiktet, näsan som ser ut som en knapp och håret som inte alls är lika lockigt längre. Jag tycker alla mina kläder är gamla, tråkiga, urtvättade, fula och sitter dåligt. Jag hatar att vara bland folk, klä upp sig, och bara känna sig dum när man ser alla andra som är mycket finare. Känner man sig inte fin, då är man ju oftast inte det, eftersom man utstrålar känslan man har...

Herregud, jag känner mig som en fjortonåring som klagar i sin blogg över sitt utseende när hon i själva verket ser jättebra ut. Ni vet en sådan där löjlig fjortisblogg... Jag trodde aldrig att jag skulle blogga så själv, för när jag var i tonåren hade jag inte det problemet. Faktiskt var jag väldigt nöjd med mitt utseende, och det har jag varit i hela mitt liv, fram till nu. Ja, inte överdrivet nöjd, visst har jag haft svackor... Men gråtit framför spegeln, det gjorde jag inte ens under mina mest hormonstinna år! 

Finns det någon där ute som har nått gott råd för hur man blir av med fulkänslan? Jag är inte ute efter en massa bekräftande kommentarer som säger att jag visst ser bra ut. Jag vill ha bra tips på hur man kan jobba med sig själv för att återfå självkänslan?sa