Utkast: Mars 15, 2012

2 kommentarer
Jag fick ett sånt där ångestanfall igen. Skjut mig vad ont det gör! Det hjälpte inte att skrika strupen hes och lungorna tomma. den där smärtan, jag kan inte andas med den. Jag kan inte överleva såhär. Men så finns den där jävla prestigen, tjurigheten som är ett genetiskt arv starkare än mitt lappeblod. Det krävs så mycket innan envisheten ger med sig och släpper prestigen.

Om jag gav upp nu skulle psykiatrin klassa mig som ännu en psysisk sjuk som en i mängden. Allt mitt kämpande för samer med psykisk ohälsa ska få den vård de behöver, och inte den vård som ges på rutin säger skulle vara för intet. Varför jag har blandat in alla samers ohälsa i mitt egna fall vet jag inte. Men det känns som att om det finns en mening med att jag ska slita mig fördärvad för att orka leva så vill jag i alla fall förbättra situationen för de som kommer efter mig. De borde få den vård jag hittills inte känner att jag har fått.

Kanske är det en överlevnadsstrategi, att dra in mig i ett sammanhang. Ett sammanhang större än familjen, renskötseln och allt annat som mitt liv innebär. Jag vill tro att varje gång jag påpekar vikten av kulturförståelse för samer inom psykiatrin så kanske det gör skillnad. Att en gång kanske jag väckte en tanke hos någon som står i mer makt än mig att göra något åt saken. Jag gör vad jag kan för att hålla debatten vid liv, ibland orkar jag knappt göra något alls, och ibland så river jag i hos läkaren, psykologen och andra ställen dit jag kommer åt. Det är inte alltid så lätt att stå upp och säga till vårdaren öga mot öga att jag tycker dess arbete suger på grund av att de missat en av de viktigaste asperterna- vårdtagarens bakgrund. 

Men jag måste stå på mig, 


 
1 ML:

skriven

Att du känner ditt samearv i ryggen och hittar en nisch där du faktiskt kan göra skillnad för samer oavsett vilken subkultur de tillhör känns fantastiskt bra. Oroa dig inte för exakt hur det ska gå till, utan följ din magkänsla och samla bra och dålig erfarenheter. Håll dig så öppen som du mäktar med. Du lär dig lika mycket på det som på vilken utbildning som helst.



Samekulturen har ju upplevt stor och snabb påtvingad förändring bara de senaste hundra åren. Då har man också rätt att kräva hjälp med den psykiska ohälsan som följer med den. Tycker det spelar liten roll i sammanhanget att din psykiska sjukdom antagligen har fysisk grund då du är bipolär. Om du kan stå upp för dig själv och visa andra att psykisk ohälsa inte alls har med intelligens, lathet eller brist på vilja att göra så tror jag att många kommer kunna se på sig själva med nya ögon oavsett ålder. Och kanske också våga kräva (inte be om) hjälp av vården när de behöver. De är avlönade med våra pengar för att de ska hjälpa oss när vi behöver det.



Repriserar en pepplåt: http://youtu.be/cLTYMN8iD00

2 jannie:

skriven

och vad skulle vi göra utan dig? du är en klippa!