Det är tungt nu.
Jag är tillbaka i det stadiet som jag beskrev i bloggen någon gång våren 2010- när man går runt med tårar som rinner över hela tiden. Det gör så ont i bröstet att det svämmar över. EA vill till fjälls i helgen, men det vill inte jag. Jasg vill dra täcket över huvudet och säga upp kontakten med omvärlden. Det kommer EA aldrig gå med på, för han åker tillbaka till stavanger på söndag. Kanske är det bra om han släpar med mig ut ändå...

Läser kommentarer som jag fått, tack snälla ni för att ni följer mig och peppar mig! 

Fina fina Saila! Jag önskar att du visste hur ofta jag tänker på dig. På allt du går igenom och hur mycket jag tror på dig. Håll ut, försök hitta de småglädjeämnena i din omgivning och låt klockan gå. När jag nu tittar på bilden på min lillasyster, så är jag fast övertygad om att om hon bara hållit ut lite längre så hade hon levt idag. Inte bara levt utan även funnit ut sätt att hantera sin ångest. Hon hade mått dåligt i några år, och det lät som en lång tid då. Men när jag nu ser tillbaka på det så är det en så kort tid i en människas liv. Tappa inte tron på att du kommer hitta livsglädjen igen! Även om det tar tid, så vet jag att din tid kommer. Du har så mycket talang som inte får gå till spillo och har en viktig plats att fylla. Skaffa en hund, skriv en bok, åk skidor, titta på renar, lek med dina syskonbarn och vänta ut tiden. När det är som värst så tänk på att "det finns en plats i skogen, som bara den som gått vilse kan finna", du vet något som många andra vet. Vilket du en dag kommer ha nytta av, inte minst i ditt skrivande. Massor av kärlek!! Kramar//Anna-Maria

Du är en helt fantastisk människa Saila, kom ihåg det!

och vad skulle vi göra utan dig? du är en klippa!

Massor med kramar <3

Saila, jag tror att den där tjejen kommer fram ibland. För du är där. Mer levande än oss alla andra i mellanmjölkens land. Du är där! Mitt ibland oss. Och även om du mår dåligt ibland, så känns du mer levande än alla andra i hela världen mitt i allt. Jag blir alltid lika glad att träffa dig, vet ibland inte om det är för tacksamheten för att du ännu är ibland oss eller för att du bara ger mig hopp och styrka! <3
Unna, unna Sailas. Fina du!

Ibland är livet på livsflotten långsamt med få landstigningar, men minnet av de du gör är det som du kommer minnas. De fina stunderna finns där och går aldrig att ogöra, men livet förändras och så vill man nog ha det. Din sjukdom kanske gör kanske att landstigningarna blir fler och kortare än andras. Å andra sidan skaffar du många ögonblick och många vänner på vägen.

kom igen saila! du är stark, jag tror på dig.
du verkar som en stark tjej, sätt upp mål vad du vill göra med ditt liv, funkar för mig i svåra tider. allt är svårt men vem har sagt att det ska vara enkelt?
jag beundrar dig och gillar din blogg. det är nog många som gör det, man får tänka till och fundera när man läser.
ps. du är cool

Jag får ont i hjärtat nu.. :( Kämpa på lilla vän, du är oersättlig för så otroligt många, för mig och många med mig! Du vet att du är en av mina "barn", jag önskar jag kunnat bära lite av din smärta åt dig.. Men jag kan inte. Du måste göra det och jag vet att du kan! Det är en skyldighet du har mot alla som har dig kär och inte minst dig själv!
kraaaaaaaaaaam <3 (hoppas du kan känna den 70 mil bort)

Vårens första dag

Dåliga dagar 2 kommentarer
Det är tungt nu.
Jag är tillbaka i det stadiet som jag beskrev i bloggen någon gång våren 2010- när man går runt med tårar som rinner över hela tiden. Det gör så ont i bröstet att det svämmar över. EA vill till fjälls i helgen, men det vill inte jag. Jasg vill dra täcket över huvudet och säga upp kontakten med omvärlden. Det kommer EA aldrig gå med på, för han åker tillbaka till stavanger på söndag. Kanske är det bra om han släpar med mig ut ändå...

Läser kommentarer som jag fått, tack snälla ni för att ni följer mig och peppar mig! 

Fina fina Saila! Jag önskar att du visste hur ofta jag tänker på dig. På allt du går igenom och hur mycket jag tror på dig. Håll ut, försök hitta de småglädjeämnena i din omgivning och låt klockan gå. När jag nu tittar på bilden på min lillasyster, så är jag fast övertygad om att om hon bara hållit ut lite längre så hade hon levt idag. Inte bara levt utan även funnit ut sätt att hantera sin ångest. Hon hade mått dåligt i några år, och det lät som en lång tid då. Men när jag nu ser tillbaka på det så är det en så kort tid i en människas liv. Tappa inte tron på att du kommer hitta livsglädjen igen! Även om det tar tid, så vet jag att din tid kommer. Du har så mycket talang som inte får gå till spillo och har en viktig plats att fylla. Skaffa en hund, skriv en bok, åk skidor, titta på renar, lek med dina syskonbarn och vänta ut tiden. När det är som värst så tänk på att "det finns en plats i skogen, som bara den som gått vilse kan finna", du vet något som många andra vet. Vilket du en dag kommer ha nytta av, inte minst i ditt skrivande. Massor av kärlek!! Kramar//Anna-Maria

Du är en helt fantastisk människa Saila, kom ihåg det!

och vad skulle vi göra utan dig? du är en klippa!

Massor med kramar <3

Saila, jag tror att den där tjejen kommer fram ibland. För du är där. Mer levande än oss alla andra i mellanmjölkens land. Du är där! Mitt ibland oss. Och även om du mår dåligt ibland, så känns du mer levande än alla andra i hela världen mitt i allt. Jag blir alltid lika glad att träffa dig, vet ibland inte om det är för tacksamheten för att du ännu är ibland oss eller för att du bara ger mig hopp och styrka! <3
Unna, unna Sailas. Fina du!

Ibland är livet på livsflotten långsamt med få landstigningar, men minnet av de du gör är det som du kommer minnas. De fina stunderna finns där och går aldrig att ogöra, men livet förändras och så vill man nog ha det. Din sjukdom kanske gör kanske att landstigningarna blir fler och kortare än andras. Å andra sidan skaffar du många ögonblick och många vänner på vägen.

kom igen saila! du är stark, jag tror på dig.
du verkar som en stark tjej, sätt upp mål vad du vill göra med ditt liv, funkar för mig i svåra tider. allt är svårt men vem har sagt att det ska vara enkelt?
jag beundrar dig och gillar din blogg. det är nog många som gör det, man får tänka till och fundera när man läser.
ps. du är cool

Jag får ont i hjärtat nu.. :( Kämpa på lilla vän, du är oersättlig för så otroligt många, för mig och många med mig! Du vet att du är en av mina "barn", jag önskar jag kunnat bära lite av din smärta åt dig.. Men jag kan inte. Du måste göra det och jag vet att du kan! Det är en skyldighet du har mot alla som har dig kär och inte minst dig själv!
kraaaaaaaaaaam <3 (hoppas du kan känna den 70 mil bort)
Ikväll var sjön spegelblank och det doftade vår. Naturen visade sin allra vackraste sida på den plats som snart ska bli mitt hem. Det var så himla fint. Jag tog ett djupt andetag, och det jag kände var- ångest.

Varför denna ångest?
Inte är det då för att jag ska flytta, det ser jag fram emot, mer än allt annat just nu. Varje dag längtar jag. Så det är inte det som är orsaken... Utan jag känner mig kluven. Jag är fruktansvärt trött om dagarna, samtidigt som jag skulle fått en massa gjort. Vissa saker har legat länge, som pappersarbete. Annat gäller framtiden. Vad och hur ska jag göra med den? Sommaren, hösten, ekonomin? Det är sådant som jag går och grubblar på. Sedan är det den allra närmsta framtiden- jag var inte på jobbet idag. Lyckades inte övervinna tröttheten imorse. På eftermiddagen skjutsade AJ mig till psykologen iaf, det var tur för jag hade aldrig orkat köra de 24 milen t.o.r själv...

Efter den lilla stadsturen är jag helt slut, och jag funderar om jag kommer orka till jobbet imorgon. Jag får ångest av att vara hemma, mer ångest än den ångest som får mig att stanna hemma faktiskt... När jag inte orkar till jobbet kommer tankarna och ångesten- om jag inte orkar jobba 25% ens, hur ska jag då kunna bli något? Så kommer funderingarna över framtiden. Har jag ens någon framtid när jag inte klarar det här lilla ens?

Så var det den kommande helgen. Beslutsångesten. Jag vill åka till Riksgränsen på Sáminuorras förbundsmöte. Det hade varit så kul att träffa alla människor igen och känna av den positiva energin. Och jag som ska avgå från styrelsen också, det hade varit kul med ett ordentligt avslut... Men jag vet ärligt talat inte om jag orkar, det är väldigt långt dit, och helgen kommer bli intensiv om jag åker. Vilket kommer leda till en väldigt trött Saila, som också betyder en väldigt svag Saila.

Dagens insikt: Jag är deprimerad. På riktigt. Jag hade sådan tro på våren den här gången. Trodde på den så stenhårt att jag har förträngt smärtan i bröstet. Men nu slår det tillbaka, och jag känner mig så matt att jag helst vill försvinna. Psykologen säger att jag ska ta djupa andetag när ångesten kommer. Men jag vill hellre sluta andas helt.

o

Dåliga dagar 2 kommentarer
Ikväll var sjön spegelblank och det doftade vår. Naturen visade sin allra vackraste sida på den plats som snart ska bli mitt hem. Det var så himla fint. Jag tog ett djupt andetag, och det jag kände var- ångest.

Varför denna ångest?
Inte är det då för att jag ska flytta, det ser jag fram emot, mer än allt annat just nu. Varje dag längtar jag. Så det är inte det som är orsaken... Utan jag känner mig kluven. Jag är fruktansvärt trött om dagarna, samtidigt som jag skulle fått en massa gjort. Vissa saker har legat länge, som pappersarbete. Annat gäller framtiden. Vad och hur ska jag göra med den? Sommaren, hösten, ekonomin? Det är sådant som jag går och grubblar på. Sedan är det den allra närmsta framtiden- jag var inte på jobbet idag. Lyckades inte övervinna tröttheten imorse. På eftermiddagen skjutsade AJ mig till psykologen iaf, det var tur för jag hade aldrig orkat köra de 24 milen t.o.r själv...

Efter den lilla stadsturen är jag helt slut, och jag funderar om jag kommer orka till jobbet imorgon. Jag får ångest av att vara hemma, mer ångest än den ångest som får mig att stanna hemma faktiskt... När jag inte orkar till jobbet kommer tankarna och ångesten- om jag inte orkar jobba 25% ens, hur ska jag då kunna bli något? Så kommer funderingarna över framtiden. Har jag ens någon framtid när jag inte klarar det här lilla ens?

Så var det den kommande helgen. Beslutsångesten. Jag vill åka till Riksgränsen på Sáminuorras förbundsmöte. Det hade varit så kul att träffa alla människor igen och känna av den positiva energin. Och jag som ska avgå från styrelsen också, det hade varit kul med ett ordentligt avslut... Men jag vet ärligt talat inte om jag orkar, det är väldigt långt dit, och helgen kommer bli intensiv om jag åker. Vilket kommer leda till en väldigt trött Saila, som också betyder en väldigt svag Saila.

Dagens insikt: Jag är deprimerad. På riktigt. Jag hade sådan tro på våren den här gången. Trodde på den så stenhårt att jag har förträngt smärtan i bröstet. Men nu slår det tillbaka, och jag känner mig så matt att jag helst vill försvinna. Psykologen säger att jag ska ta djupa andetag när ångesten kommer. Men jag vill hellre sluta andas helt.



Sjuttonde maj 2011. Jag är om möjligt ännu lyckligare än vad bilden visar.
Bjöd in mina vänner på fest för att fira norges nationaldag.
När festen var slut fick jag äntligen mig överraskning från hem från stavanger.
Det var den stora lyckan den natten.
Det var början på en massa lyckliga dagar tillsammans med EA.
I år firar vi tillsammas, utan att behöva smyga så som för ett år sedan :)

Oh. Happy days

Bra dagar En kommentar


Sjuttonde maj 2011. Jag är om möjligt ännu lyckligare än vad bilden visar.
Bjöd in mina vänner på fest för att fira norges nationaldag.
När festen var slut fick jag äntligen mig överraskning från hem från stavanger.
Det var den stora lyckan den natten.
Det var början på en massa lyckliga dagar tillsammans med EA.
I år firar vi tillsammas, utan att behöva smyga så som för ett år sedan :)