Jag har alltid undrat hur man som lokförare tacklar ett självmord. Här nedan bloggar lokföraren som körde på Linnéa:




Känner på mig att det här inlägget kommer att bli långt..
Trodde inte att det skulle hända så tidigt in på mitt nya jobb, har trots allt jobbat på SL i nästan tio år utan att råka ut. Har jobbat på SJ i vadå, sex månader?

Iallafall, häromdagen körde jag tåg med handledare, som vanligt kan tilläggas. Vi pratar om saker handledaren råkat ut för under åren på jobbet, han är tacksam att han inte har haft någon person som hoppat framför sitt tåg på alla dessa år.

Kör runt en svag krök och ser rörelse långt fram, det ser ut som om någon ska springa över spåret framför.

Jag signalerar ”tåg kommer” med tågets tyfon. Personen vänder sig mot mig men stannar kvar, mitt i spåret. Det tar mig en plågsam mikrosekund som känns som veckor att konstatera att personen inte kommer att kliva ur spåret framför mitt tåg.

Tror jag säger ”Nä, dra åt helvete!” eller nåt liknande och nödbromsar tåget.

Ser att det är en flicka, kanske tjugo år som står där..

Min handledare reser sig från sin stol och rör sig mot mig, allt går så långsamt. Jag förstår omedelbart vad han menar och vänder huvudet bort mot sidorutan precis innan smällen når mina öron. Antar att hon redan var där som jag sa, i helvetet alltså. För första gången i mitt liv sänder jag en kort bön där och då till en högre makt att hon hamnade i en bättre värld. När vi stått still en stund, antagligen bara ett par sekunder, inser jag att jag fortfarande trycker ned tyfon-pedalen med foten. Telefonen ringer direkt när vi stannat, det är ombordpersonalen som redan befarat det värsta som undrar. Jag bekräftar, säger att jag ska prata med ”fjärren” och att detta kommer att ta ganska lång tid plus att det är mycket viktigt att ingen går ur tåget. Lägger på och lyssnar på hennes smått darriga utrop om ”olyckshändelse” och liknande, kommer inte ihåg vad hon säger mer. Ringer fjärren och berättar vad som hänt, dom skickar räddningstjänst, polis, kamratstödjare och ersättande personal. Tror jag gör ett utrop och förklarar vad som just nu sker och när eventuellt vi kan åka så folk kan komma hem till sina nära o kära. Tror jag gjorde ett sånt iallafall..

Det är en sval kväll mot natt, mitt ute i verkligheten. jag står och pratar med räddningsledaren bredvid loket, i makadamen. Varmt, jag fryser.. Säger att jag nog är shockad, brukar nästan aldrig frysa. Kliver upp i loket igen, tittar inte bakåt, inte framåt, tittar nog inte alls. Slår som vanligt huvudet i den alldeles för låga dörrkarmen in till maskinrummet, sätter mig i förarstolen igen. En taxiresa senare och timmar i olika rum så sitter jag i en taxi till, på väg hem. Hela kvällen och hela natten, det enda mina äron hör är den där smällen, gång på gång på gång på gång..

Det har gått flera dagar nu, jag hör smällen lite då och då bara. Vreden har lagt sig, bara en ledsnad är kvar..

Åkte den sträckan häromdagen för första gången sen dess, saktade ned till krypfart och släppte ut en ros genom fönstret.

En enda, röd ros.


vänder huvudet bort mot sidorutan precis innan smällen

Sailas tankar Kommentera
Jag har alltid undrat hur man som lokförare tacklar ett självmord. Här nedan bloggar lokföraren som körde på Linnéa:




Känner på mig att det här inlägget kommer att bli långt..
Trodde inte att det skulle hända så tidigt in på mitt nya jobb, har trots allt jobbat på SL i nästan tio år utan att råka ut. Har jobbat på SJ i vadå, sex månader?

Iallafall, häromdagen körde jag tåg med handledare, som vanligt kan tilläggas. Vi pratar om saker handledaren råkat ut för under åren på jobbet, han är tacksam att han inte har haft någon person som hoppat framför sitt tåg på alla dessa år.

Kör runt en svag krök och ser rörelse långt fram, det ser ut som om någon ska springa över spåret framför.

Jag signalerar ”tåg kommer” med tågets tyfon. Personen vänder sig mot mig men stannar kvar, mitt i spåret. Det tar mig en plågsam mikrosekund som känns som veckor att konstatera att personen inte kommer att kliva ur spåret framför mitt tåg.

Tror jag säger ”Nä, dra åt helvete!” eller nåt liknande och nödbromsar tåget.

Ser att det är en flicka, kanske tjugo år som står där..

Min handledare reser sig från sin stol och rör sig mot mig, allt går så långsamt. Jag förstår omedelbart vad han menar och vänder huvudet bort mot sidorutan precis innan smällen når mina öron. Antar att hon redan var där som jag sa, i helvetet alltså. För första gången i mitt liv sänder jag en kort bön där och då till en högre makt att hon hamnade i en bättre värld. När vi stått still en stund, antagligen bara ett par sekunder, inser jag att jag fortfarande trycker ned tyfon-pedalen med foten. Telefonen ringer direkt när vi stannat, det är ombordpersonalen som redan befarat det värsta som undrar. Jag bekräftar, säger att jag ska prata med ”fjärren” och att detta kommer att ta ganska lång tid plus att det är mycket viktigt att ingen går ur tåget. Lägger på och lyssnar på hennes smått darriga utrop om ”olyckshändelse” och liknande, kommer inte ihåg vad hon säger mer. Ringer fjärren och berättar vad som hänt, dom skickar räddningstjänst, polis, kamratstödjare och ersättande personal. Tror jag gör ett utrop och förklarar vad som just nu sker och när eventuellt vi kan åka så folk kan komma hem till sina nära o kära. Tror jag gjorde ett sånt iallafall..

Det är en sval kväll mot natt, mitt ute i verkligheten. jag står och pratar med räddningsledaren bredvid loket, i makadamen. Varmt, jag fryser.. Säger att jag nog är shockad, brukar nästan aldrig frysa. Kliver upp i loket igen, tittar inte bakåt, inte framåt, tittar nog inte alls. Slår som vanligt huvudet i den alldeles för låga dörrkarmen in till maskinrummet, sätter mig i förarstolen igen. En taxiresa senare och timmar i olika rum så sitter jag i en taxi till, på väg hem. Hela kvällen och hela natten, det enda mina äron hör är den där smällen, gång på gång på gång på gång..

Det har gått flera dagar nu, jag hör smällen lite då och då bara. Vreden har lagt sig, bara en ledsnad är kvar..

Åkte den sträckan häromdagen för första gången sen dess, saktade ned till krypfart och släppte ut en ros genom fönstret.

En enda, röd ros.


i onsdags var jag till min läkare på psyk.
jag bad om något för min ångest, något starkare än det jag har nu.
Olanzapine ger ingen effekt mot min ångest, den gör mig bara dödstrött och får mig att känna mig bakis i flera dagar efter en tablett. Bakfylla och ångest vet ju många hur det känns, fast det här är sju resor värre.

Lisa, min läkare svarade att nästa steg är benzodiazepine, men det är för beroendeframkallande och jag är för ung. För ung för vad då?
För ung för min ångest?
För ung för att få hjälp av psyk?


I princip menade hon att jag bör bita ihop. Hon skrev ut nya olanzapine med i lägre dos, det skulle ge mindre bakfylla. Hon missade dock poängen att jag fortfarande inte känner någon hjälp från de tabletterna.

Idag fick jag nog efter en massa ångest.
Jag är nedgrävd långt under ytan och jordmassan tynger mitt bröst så jag knappt kan andas. Jag känner mig levande begravd. Bara en liten, liten springa ger mig syre, men när den rasar igen är det klippt för mig. Jag kan inte leva med ett sådant tungt bröst och så lite syre. 

Fick nog och ringde psykakuten,
de är bemannade dygnet runt och har två läkare. Jag hamnade hos en sjuksköterska, bad om att få prata med en läkare. Nej, läkarna är upptagna, ring igen i morgon.

Är det sant att psykakuten har längre väntetid än akuten?
Om jag hade kommit in på akuten med bröstsmärtor hade de tagit in mig direkt. Men på psyk, där dödsantalet i självmord är tre gånger högre än dödssiffran i trafiken per år är, där får man gott vänta. Trots att man lever med en livshotande sjukdom.

Vänta,
på vad då?
Vänta,
på en läkare som ändå inte tänker skriva ut det man behöver.
Vänta,
på att smärtan ska gå över.

Men det gör den först när man botar den på egen hand, med metoder som inte alltid är alltför livsfrämjande.

jävla psyk

Bra dagar 5 kommentarer
i onsdags var jag till min läkare på psyk.
jag bad om något för min ångest, något starkare än det jag har nu.
Olanzapine ger ingen effekt mot min ångest, den gör mig bara dödstrött och får mig att känna mig bakis i flera dagar efter en tablett. Bakfylla och ångest vet ju många hur det känns, fast det här är sju resor värre.

Lisa, min läkare svarade att nästa steg är benzodiazepine, men det är för beroendeframkallande och jag är för ung. För ung för vad då?
För ung för min ångest?
För ung för att få hjälp av psyk?


I princip menade hon att jag bör bita ihop. Hon skrev ut nya olanzapine med i lägre dos, det skulle ge mindre bakfylla. Hon missade dock poängen att jag fortfarande inte känner någon hjälp från de tabletterna.

Idag fick jag nog efter en massa ångest.
Jag är nedgrävd långt under ytan och jordmassan tynger mitt bröst så jag knappt kan andas. Jag känner mig levande begravd. Bara en liten, liten springa ger mig syre, men när den rasar igen är det klippt för mig. Jag kan inte leva med ett sådant tungt bröst och så lite syre. 

Fick nog och ringde psykakuten,
de är bemannade dygnet runt och har två läkare. Jag hamnade hos en sjuksköterska, bad om att få prata med en läkare. Nej, läkarna är upptagna, ring igen i morgon.

Är det sant att psykakuten har längre väntetid än akuten?
Om jag hade kommit in på akuten med bröstsmärtor hade de tagit in mig direkt. Men på psyk, där dödsantalet i självmord är tre gånger högre än dödssiffran i trafiken per år är, där får man gott vänta. Trots att man lever med en livshotande sjukdom.

Vänta,
på vad då?
Vänta,
på en läkare som ändå inte tänker skriva ut det man behöver.
Vänta,
på att smärtan ska gå över.

Men det gör den först när man botar den på egen hand, med metoder som inte alltid är alltför livsfrämjande.
Hela min kropp värker, jag har stora köttiga skavsår. Munnen är alldeles torr och huvudet tungt. Massa muskelknutar och jag går inte upprätt längre, hållingen liknar i nittioårig gummas. Magen skriker och bröstet är tungt av all ansträngning. 

Trots att terrängen är öppen och bjuder på många fina vägar,vet jag ändå inte vart jag ska gå. Jag är egentligen alldeles för trött för att fortsätta framåt. Runt omkring strosar någon runt i lugnt mak, medan andra kliver fram med målmedvetna steg. För någon går det sakta, medan andra springer fram. Många stannar till, hälsar och erbjuder mig att slå följe. Jag har ingen lust. Jag är för trött. Min kondition är mycket sämre än deras, trots att vi tränade tillsammans inför det här. Vi hade samma förutsättningar när vi snörade på oss skorna inför det livslånga loppet. Ändå är jag så mycket tröttare än de andra i mitt startfält är. Men det finns ingenstans att stanna här, ingenstans att vända eller pausa. Det finns bara en massa skyltar med stora bokstäver "LIVET" & "FRAMTIDEN", vilket håll jag än tittar åt, vilken väg jag än försöker mig på, så möts jag av samma skyltar. Som om det vore självklart att alla ville dit. 


jag har sprungit i ett liv nu, jag sprang för att stå still.

Dåliga dagar 3 kommentarer
Hela min kropp värker, jag har stora köttiga skavsår. Munnen är alldeles torr och huvudet tungt. Massa muskelknutar och jag går inte upprätt längre, hållingen liknar i nittioårig gummas. Magen skriker och bröstet är tungt av all ansträngning. 

Trots att terrängen är öppen och bjuder på många fina vägar,vet jag ändå inte vart jag ska gå. Jag är egentligen alldeles för trött för att fortsätta framåt. Runt omkring strosar någon runt i lugnt mak, medan andra kliver fram med målmedvetna steg. För någon går det sakta, medan andra springer fram. Många stannar till, hälsar och erbjuder mig att slå följe. Jag har ingen lust. Jag är för trött. Min kondition är mycket sämre än deras, trots att vi tränade tillsammans inför det här. Vi hade samma förutsättningar när vi snörade på oss skorna inför det livslånga loppet. Ändå är jag så mycket tröttare än de andra i mitt startfält är. Men det finns ingenstans att stanna här, ingenstans att vända eller pausa. Det finns bara en massa skyltar med stora bokstäver "LIVET" & "FRAMTIDEN", vilket håll jag än tittar åt, vilken väg jag än försöker mig på, så möts jag av samma skyltar. Som om det vore självklart att alla ville dit.