iehteseles kristaethjie...

3 kommentarer
Idag är det 9 år sedan min kristaehtjie Mehte omkom på ett tragist sätt, alldeles för ung, 29 år gammal. Åren har gått fort, minnen från honom är fortfarande klara, tiden har läkt sår och numer ler jag som oftast när jag tänker tillbaka på våra minnen. För cirka ett år sedan skrev jag nedanstående text som var en självbiografisk uppgift i textkommunikation på gymnasiet.



De flesta barn växer upp i tron om att alltid kommer vara som det alltid varit, och jag var inte annorlunda. I Vinklumpen där jag växte upp fanns fyra hus, i det ena bodde vi, det andra var en getfarm och  det tredje beboddes av en gammal man med utflugna barn. I det fjärde huset bodde Martin, en  ung man i sina bästa dagar.

Under min barndom var Martin mycket hemma hos oss, hjälpte mina föräldrar med diverse och busade med oss barn. Stundtals bodde han även med oss när han hjälpte min far i renskogen. För mina föräldrar var han som en extra son och för mig var han en storebror. En kanske lite väl gammal storebror, men jag såg upp till honom och beundrade allt han gjorde och sa.

 

När jag döptes utsågs han till min gudfar, och därmed fick jag lite mer uppmärksamhet av honom än mina syskon. Det var han som bjöd mig på snus för första gången och lärde mig trixa med snusdosor. Han satt bakom mig på skotern första gången jag fick lov att köra själv- och höll undan mitt hår när det blåste för ögonen.

 

Vi var ett antal jämnåriga samebarn som ofta lekte tillsammans. Favoritleken var att leka renskötare, en lek som gick ut på att imitera de vuxna, och sköta ”renarna”, som naturligtvis var på låtsas. Lekens huvudmoment var att ”vara” en befintlig renskötare- jag var alltid Martin.

 

Eftersom det var så ensligt där jag växte upp umgicks jag mycket med Martin, vi meckade fordon, byggde, spelade kort, körde bil och mycket mer. Han var min tillflykt när jag hade tråkigt.

Men så vaknade jag en morgon, en junidag för snart 8 år sedan, solen sken och ett ljus stod tänt på köksbordet. När man är 11 år är tända ljus inget man reflekterar över, och inte heller kopplade jag när min mor tog mig i famnen och berättade att en renvaktarstuga på fjället hade brunnit ner under natten. Men när det gick upp för mig att min gudfar var död vändes mitt liv upp- och ned.

 

Det här var första gången i mitt liv jag upplevde sorg. Situationen var ny och främmande både för mig och mina föräldrar. De förstod att jag sörjde, men visste inte riktigt inte hur de skulle hantera det. Jag var ett barn, och visste inte själv så mycket bättre. Någonstans, i den dimma man famlar i när sorgen träder kraft, fann jag Martins föräldrar. Jag hade naturligtvis träffat dem förr, men då hade de var måttligt intressanta ur mitt barnaperspektiv. Två människor, 60+ var väl inget underhållande?

 

Till en början pratade vi mest om Martin, berättade historier, delade minnen och grät tillsammans. Jag fick ärva gamla ägodelar från honom, föremål som gav en liten tröst att veta att han använt. Jag besökte dem ofta, och allteftersom tilden flöt, blev besöken mer lättsamma och glädjefyllda. Mer och mer talade vi om andra saker, men glömde samtidigt inte bort Martin. Sakta utvecklades vår relation från att vara uppbyggd enbart på saknaden av efter Martin till att vi umgicks för att vi trivdes tillsammans. Inger och Axel blev alltmer som farmor och farfar för mig, och jag blev lite av en dotter eller ett barnbarn för dem.

 

Jag besöker dem fortfarande med jämna mellanrum, eftersom de inte bor i Vinklumpen blir det ibland några månader mellan besöken. Men varje gång tar de emot mig med öppna famnar och nykokat kaffe. De är nyfikna på vad som händer i mitt liv och måna om att jag ska ha det bra. Ibland ringer Axel mig bara för att kolla av läget när han tycker att det är längesen sist.

 

När Martin nyss hade dött och jag var jätteledsen, så kunde jag ibland tänka: -Varför skulle just han av alla dö? Jag tyckte det var enormt orättvist och önskade andra människor döda för att få honom tillbaka. Jag fantiserade ofta hur livet skulle se ut om han fanns kvar. Idag inser jag att allting har sin mening, och hans död har inte varit förgäves. Även om min relation till Axel aldrig blir detsamma som den till Martin har jag ändå vunnit något som står mig varmt om hjärtat. Jag jämför dem aldrig, det är inte möjligt. Men jag inser ändå att om Martin funnits kvar hade jag aldrig fått en sådan relation, varken till honom eller Axel. Jag tänker att när Martin dog var det meningen att Axel och jag skulle finna varandra.

 
1 inzi:

skriven

mycket fint skrivet

2 ML:

skriven

Du har verkligen en egen ton och takt i hur du berättar som gör att man vill höra mer berättelser och anekdoter.

3 Helena:

skriven

Jag håller med föregående talare! Saila, du är helt fantastisk på att skriva!!