den tusende gången

3 kommentarer
Just nu läser jag Den tusende gången av Anna Lytsy och Ulrika Olson.

Och jag får så jävla mycket ångest av att läsa den. Jag vill bara kräkas medan jag läser, men ändå kan jag inte låta bli att fortsätta. Det är inte bara det att det är en sann berättelse om en liten flicka som utsätts för insest av sin egen far. Det är också känslorna som beskrivs i boken. Ulrikas känslor. De kunde lika gärna ha varit mina. 

Allt det där som hon beskriver. Som jag känner igen mig så väl i. Det gör så jävla ont att jag gråter medan jag läser, men slutar ändå inte läsa. På något sätt är det skönt också. Jag är inte ensam med att känna som jag gör.

Det är inte bara igenkännande. Det är också en insikt som börjar ge sig till känna. Ja, det kom inte direkt när jag började läsa boken. Utan det har kommit smygande under våren. Insikten. Det är en insikt som gör så innihelvete ont att jag vet inte var jag ska ta vägen. Medan jag läste boken idag kom vällde det över och jag var tvungen att sluta läsa för att en ångestattack överföll mig. När jag hade lyckats lugna ner mig lite så började jag skriva. Jobbiga ord. Jobbiga meningar. Skriva om saker som gör för ont för att prata om. Mitt trauma.

Jag har börjat förstå. Mina ångestattacker är inte slumpmässiga eller nåt som kommer plötsligt utan förvarning. Jag har bara inte känt igen tecknen på att det är på väg. Jag känner inte igen dem nu heller. Men jag har börjat förstå att ångestattackerna kommer av ett trauma. Något som jag har upplevt. Jag tror mig börja förstå vad som triggar igång min ångest. 

Förra veckan när jag var hos psykologen pratade vi om traumaterapi. Hon trodde att jag kanske hade varit med om nåt trauma som jag förträngt. Och nu tror jag mig veta vad mitt trauma är. Emma ville erbjuda mig traumaterapi när jag blivit mer stabil. Men jag tror inte jag kommer bli mer stabil förrän jag blir av med ångesten. Och ångesten blir jag nog inte av med förrän jag bearbetat den. Genom traumaterapi?

Det där jag skrev idag, en och en halv A4 blev det. Det var jobbigt att formulera sig och hitta ord. Det kunde ha blivit fler ord. Fler A4:or. Men det är en början. En början på ett erkännande. Det kommer komma mer ord sen. När jag är redo. Om jag orkar ska jag visa mina ord för Emma imorgon när vi ses. Men det tar emot. Och jag är ärligt talat rädd för att blotta mig så. Det är så nytt på något vis. Främmande. Trots att det har varit där i större delen av mitt liv. Jag har faktiskt växt upp med det.

Tro nu för guds skull inte att jag också har utsatts för insest bara för att boken jag läser handlar om det. Det är endast känslorna jag känner igen mig i. Inte händeleserna.


boken.



 
1 ML:

skriven

Låter hoppfullt.

2 ML:

skriven

Här är en tjej som skriver bra om sina erfarenheter av att vara bipolär: http://blogg.vk.se/fastienbergochdalbana

den är värd att läsas från början.

3 Anonym:

skriven

Nu är ju den boken dock inte sann.

Svar: Inte? Jag förstod det som att den beggde på en sann händelse!
msmp.blogg.se