Deprimerad.
Jag är sjuk. Riktigt sjuk.
Deprimerad med självmordstankar men inga planer. Men jag har nog dolt det för mig själv hela våren. Intalat mig själv att jag bara har ångestattacker. Men depressionen har varit där, så mycket större än vad jag har kunnat erkänna för mig själv.
 
Slaget i magen kom ikväll när jag insåg att jag har varit på samefest i helgen, full som en kastrull hela helgen. För att orka. Jag minns hur trött jag var i fredags när jag satte mig i bilen för att åka till ankarede och träffa människor som jag inte sett på länge. Jag hade sådan spänningshuvudvärk och en klump i bröstet. I bilen spelades musik högt för att få upp stämningen men jag ville helst säga åt dom att stänga av skrålet så jag kunde sova.

När vi kom fram var det första jag gjorde att leta fram mitt dricka och började dricka fort för att bli full- då kommer jag orka tänkte jag. Så jag drack för att orka det jag hade åkt dit för, träffa folk. Jag träffade mycket folk, och det krävdes bara mer och mer dricka för att orka hålla masken uppe. Saila ska vara rolig och social på fest, gärna synas så mycket som möjligt också. Jag blir en clown. 

Så¨jag var dyngfull i två dygn för att orka träffa människor som jag inte sett på länge. Men jag minns inte vad vi pratatde om, när vi äntligen sågs igen. Jag minns inte vad vi skrattade och hade så roligt åt.


Så vad fick jag ut av helgen då? Den efterlängtade midsommarhelgen i ankarede. Ingenting. 


Nu blir det inget mer alkohol för min del, till att börja med är jag nykter till 1 januari 2013. 
Så kanske kommer jag inte dyka upp på festerna framöver. Jag måste först få bukt med min depression så att jag kan komma på fest nykter och känna att jag orkar det. Så jag något ut utav det. Så jag kan dansa, skratta och ha roligt på festerna utan att vara dyngfull för att orka göra.
 

hej då herr alkohol

Dåliga dagar 7 kommentarer
Deprimerad.
Jag är sjuk. Riktigt sjuk.
Deprimerad med självmordstankar men inga planer. Men jag har nog dolt det för mig själv hela våren. Intalat mig själv att jag bara har ångestattacker. Men depressionen har varit där, så mycket större än vad jag har kunnat erkänna för mig själv.
 
Slaget i magen kom ikväll när jag insåg att jag har varit på samefest i helgen, full som en kastrull hela helgen. För att orka. Jag minns hur trött jag var i fredags när jag satte mig i bilen för att åka till ankarede och träffa människor som jag inte sett på länge. Jag hade sådan spänningshuvudvärk och en klump i bröstet. I bilen spelades musik högt för att få upp stämningen men jag ville helst säga åt dom att stänga av skrålet så jag kunde sova.

När vi kom fram var det första jag gjorde att leta fram mitt dricka och började dricka fort för att bli full- då kommer jag orka tänkte jag. Så jag drack för att orka det jag hade åkt dit för, träffa folk. Jag träffade mycket folk, och det krävdes bara mer och mer dricka för att orka hålla masken uppe. Saila ska vara rolig och social på fest, gärna synas så mycket som möjligt också. Jag blir en clown. 

Så¨jag var dyngfull i två dygn för att orka träffa människor som jag inte sett på länge. Men jag minns inte vad vi pratatde om, när vi äntligen sågs igen. Jag minns inte vad vi skrattade och hade så roligt åt.


Så vad fick jag ut av helgen då? Den efterlängtade midsommarhelgen i ankarede. Ingenting. 


Nu blir det inget mer alkohol för min del, till att börja med är jag nykter till 1 januari 2013. 
Så kanske kommer jag inte dyka upp på festerna framöver. Jag måste först få bukt med min depression så att jag kan komma på fest nykter och känna att jag orkar det. Så jag något ut utav det. Så jag kan dansa, skratta och ha roligt på festerna utan att vara dyngfull för att orka göra.
 
Just nu läser jag Den tusende gången av Anna Lytsy och Ulrika Olson.

Och jag får så jävla mycket ångest av att läsa den. Jag vill bara kräkas medan jag läser, men ändå kan jag inte låta bli att fortsätta. Det är inte bara det att det är en sann berättelse om en liten flicka som utsätts för insest av sin egen far. Det är också känslorna som beskrivs i boken. Ulrikas känslor. De kunde lika gärna ha varit mina. 

Allt det där som hon beskriver. Som jag känner igen mig så väl i. Det gör så jävla ont att jag gråter medan jag läser, men slutar ändå inte läsa. På något sätt är det skönt också. Jag är inte ensam med att känna som jag gör.

Det är inte bara igenkännande. Det är också en insikt som börjar ge sig till känna. Ja, det kom inte direkt när jag började läsa boken. Utan det har kommit smygande under våren. Insikten. Det är en insikt som gör så innihelvete ont att jag vet inte var jag ska ta vägen. Medan jag läste boken idag kom vällde det över och jag var tvungen att sluta läsa för att en ångestattack överföll mig. När jag hade lyckats lugna ner mig lite så började jag skriva. Jobbiga ord. Jobbiga meningar. Skriva om saker som gör för ont för att prata om. Mitt trauma.

Jag har börjat förstå. Mina ångestattacker är inte slumpmässiga eller nåt som kommer plötsligt utan förvarning. Jag har bara inte känt igen tecknen på att det är på väg. Jag känner inte igen dem nu heller. Men jag har börjat förstå att ångestattackerna kommer av ett trauma. Något som jag har upplevt. Jag tror mig börja förstå vad som triggar igång min ångest. 

Förra veckan när jag var hos psykologen pratade vi om traumaterapi. Hon trodde att jag kanske hade varit med om nåt trauma som jag förträngt. Och nu tror jag mig veta vad mitt trauma är. Emma ville erbjuda mig traumaterapi när jag blivit mer stabil. Men jag tror inte jag kommer bli mer stabil förrän jag blir av med ångesten. Och ångesten blir jag nog inte av med förrän jag bearbetat den. Genom traumaterapi?

Det där jag skrev idag, en och en halv A4 blev det. Det var jobbigt att formulera sig och hitta ord. Det kunde ha blivit fler ord. Fler A4:or. Men det är en början. En början på ett erkännande. Det kommer komma mer ord sen. När jag är redo. Om jag orkar ska jag visa mina ord för Emma imorgon när vi ses. Men det tar emot. Och jag är ärligt talat rädd för att blotta mig så. Det är så nytt på något vis. Främmande. Trots att det har varit där i större delen av mitt liv. Jag har faktiskt växt upp med det.

Tro nu för guds skull inte att jag också har utsatts för insest bara för att boken jag läser handlar om det. Det är endast känslorna jag känner igen mig i. Inte händeleserna.


boken.



den tusende gången

Dåliga dagar 3 kommentarer
Just nu läser jag Den tusende gången av Anna Lytsy och Ulrika Olson.

Och jag får så jävla mycket ångest av att läsa den. Jag vill bara kräkas medan jag läser, men ändå kan jag inte låta bli att fortsätta. Det är inte bara det att det är en sann berättelse om en liten flicka som utsätts för insest av sin egen far. Det är också känslorna som beskrivs i boken. Ulrikas känslor. De kunde lika gärna ha varit mina. 

Allt det där som hon beskriver. Som jag känner igen mig så väl i. Det gör så jävla ont att jag gråter medan jag läser, men slutar ändå inte läsa. På något sätt är det skönt också. Jag är inte ensam med att känna som jag gör.

Det är inte bara igenkännande. Det är också en insikt som börjar ge sig till känna. Ja, det kom inte direkt när jag började läsa boken. Utan det har kommit smygande under våren. Insikten. Det är en insikt som gör så innihelvete ont att jag vet inte var jag ska ta vägen. Medan jag läste boken idag kom vällde det över och jag var tvungen att sluta läsa för att en ångestattack överföll mig. När jag hade lyckats lugna ner mig lite så började jag skriva. Jobbiga ord. Jobbiga meningar. Skriva om saker som gör för ont för att prata om. Mitt trauma.

Jag har börjat förstå. Mina ångestattacker är inte slumpmässiga eller nåt som kommer plötsligt utan förvarning. Jag har bara inte känt igen tecknen på att det är på väg. Jag känner inte igen dem nu heller. Men jag har börjat förstå att ångestattackerna kommer av ett trauma. Något som jag har upplevt. Jag tror mig börja förstå vad som triggar igång min ångest. 

Förra veckan när jag var hos psykologen pratade vi om traumaterapi. Hon trodde att jag kanske hade varit med om nåt trauma som jag förträngt. Och nu tror jag mig veta vad mitt trauma är. Emma ville erbjuda mig traumaterapi när jag blivit mer stabil. Men jag tror inte jag kommer bli mer stabil förrän jag blir av med ångesten. Och ångesten blir jag nog inte av med förrän jag bearbetat den. Genom traumaterapi?

Det där jag skrev idag, en och en halv A4 blev det. Det var jobbigt att formulera sig och hitta ord. Det kunde ha blivit fler ord. Fler A4:or. Men det är en början. En början på ett erkännande. Det kommer komma mer ord sen. När jag är redo. Om jag orkar ska jag visa mina ord för Emma imorgon när vi ses. Men det tar emot. Och jag är ärligt talat rädd för att blotta mig så. Det är så nytt på något vis. Främmande. Trots att det har varit där i större delen av mitt liv. Jag har faktiskt växt upp med det.

Tro nu för guds skull inte att jag också har utsatts för insest bara för att boken jag läser handlar om det. Det är endast känslorna jag känner igen mig i. Inte händeleserna.


boken.



Jag tror mitt maniska tillstånd tog slut någongång under fredagen. jJag hade tänkt att stanna i stan för att fira min kusins student till fullo, men när skivan var slut, var även jag det. Skulle bara hämta mina grejer hos J innan jag skulle köra hem. Jag hann bara till J's soffa, där jag sedan slocknade i en timme.

Mend det var en rolig vecka ändå! Full rulle och ståhej. Mycket för en som tillbringat våren i obygden i princip. Jag var som sagt på bal, tänkte ge ut bildbevis på det här nere.

Igår var jag helt död. Vaknade halv tio och åt frukost, sen lade jag mig igen och somnade. Mor väckte mig kl två och sa att jag inte fick vända dygnet. Klev upp och fikade och sen la jag mig och sov igen tillm kl sex. Men inte vände jag på dygnet för det. Imorse var jag uppe i försvarbar tid igen. Skönt att komma hem och landa emellanåt också. 



Så typiskt mig att inte kunna vara seriös & vuxen på en bal!
Haha, mitt lilla maniska monster. Ibland älskar jag dig!

Låt mig vara, lite till

Bra dagar Kommentera
Jag tror mitt maniska tillstånd tog slut någongång under fredagen. jJag hade tänkt att stanna i stan för att fira min kusins student till fullo, men när skivan var slut, var även jag det. Skulle bara hämta mina grejer hos J innan jag skulle köra hem. Jag hann bara till J's soffa, där jag sedan slocknade i en timme.

Mend det var en rolig vecka ändå! Full rulle och ståhej. Mycket för en som tillbringat våren i obygden i princip. Jag var som sagt på bal, tänkte ge ut bildbevis på det här nere.

Igår var jag helt död. Vaknade halv tio och åt frukost, sen lade jag mig igen och somnade. Mor väckte mig kl två och sa att jag inte fick vända dygnet. Klev upp och fikade och sen la jag mig och sov igen tillm kl sex. Men inte vände jag på dygnet för det. Imorse var jag uppe i försvarbar tid igen. Skönt att komma hem och landa emellanåt också. 



Så typiskt mig att inte kunna vara seriös & vuxen på en bal!
Haha, mitt lilla maniska monster. Ibland älskar jag dig!