Om jag får nåt att säga till om, då skall du dansa på min grav

3 kommentarer
Jag har slutat leva. Jag bara finns. Jag är Saila, men Saila är inte kvar i mig. Hon har försvunnit, kanske gått vidare. Kvar är bara ett skal som ligger och väntar på sin kista. Den ska vara i ek. och jag undrar vilket foto som kommer stå framför kistan? Jag hoppas det blir ett foto när jag har septumpiercingen i näsan. Sen har jag massa låtar jag hade velat spela på min begravning... Kan inte bestämma mig för bara en låt, kanske jag ska göra min minnesstund till en konsert? Så får mina vänner välja låtar som påminner dem om mig, och kanske, kanske kommer Jocke Berg också, för att spela elite för dem. 

I kistan vill jag ha med mig elefanten som var mitt favorit-gosedjur när jag var liten (läs: fram till jag var 15). Också vill jag ha mina lundhagsbyxor på mig. För dom är de skönaste byxorna i världen, och kent-linnet, för att jag lyssnat på dem i halva mitt liv. Och en varm tröja, så jag inte fryser i graven. 

Fan, jag vill inte tänka på sånt här,
men jag kan inte låta bli.

Jag vill börja leva igen.
Men hur?
 
1 inzi:

skriven

det är inte ditt fel att det är så här

Svar: nej, jag vet..
msmp.blogg.se

2 ML:

skriven

Du radar iallafall upp en massa fina saker som du tänker på, så bara skal är du inte.
Få människor kan med så få ord skriva så fina saker som du kan. Jag är säker på att du berört många människor och kommer fortsätta göra bara genom ditt sätt att skriva och vara. Du har definitivt varit en del av ha gett mig ett större djup med nya tankar och banat väg för en ny stig i mitt liv. Något som jag är väldigt glad och tacksam för. Kan tänka mig att jag inte är ensam om det.

Och hur jobbigt din sjukdom än plågar dig så tror jag inte du skulle valt bort det liv du haft om du fick valet. Du verkar ha en fin familj som tar hand om dig när du behöver. Och du har syskonbarn att ta hand om ibland när de behöver. Samekulturen behöver dig definitivt och ger dig en identitet, vänner och ett sammanhang som ingen kan ta ifrån dig. Allt det där (plus det du själv radar upp) finns ju kvar där när du är redo för att lämna sjukhuset. Det finns alltid en plats och en uppgift för dig, även om den inte känns så klar och definierad kanske. Du kanske bara behöver vara du? Småningom kommer du hitta en balans med mediciner som kan hjälpa humöret att inte dippa så djupt som det gör nu.

3 Anna F:

skriven

Tårarna rinner när jag läser det du skriver.. Så ofattbart att en så vacker människa kan bära på så mycket fasansfullt. Gör det enda jag kan och tänker på dig. Kram fantastiska du!

Svar: Tack snälla Anna!
msmp.blogg.se