klåparen

Kommentera
Jag kan inte gråta, jag kan inte prata och jag kan inte tänka.
Har blockerat alla känslor, allt är bara en stor klump som gör ont, som innehåller så mycket jobbigt att jag inte ens orkar börja gräva i vad som gör ont egentligen. Men psykolog gör det, minst två gånger i veckan sitter hon och drar ut ord ur mig som kanske är känslor, om som gör ont att säga men ändå sägs. Och så gråter jag. Jag gråter bara hos Emma, psykologen, eller om jag blir stressad och pressad. Om jag ändå hade kunnat gråta en skvätt innan jag somnade på kvällen, kanske ångesten när jag vaknar på morgonen varit lindrigare då. 


På morgonen när jag vaknar är ångesten där som ett brev på posten, som ett avgrundshål som är redo att sluka mig helt. Ett stort frågetecken som inte fattar hur man ska orka leva dagen ut. För så är det halv sex på morgonen när jag vaknar, efter att ha tittat hur mycket klockan är tänker jag: - hur fan ska jag orka den här dagen? Men så gör jag det, utan att riktigt veta vad som hållit mig vid liv. Och när jag går och lägger mig på kvällen får jag mediciner som ska lugna och söva. Jag älskar känslan av att känna hur själen drogas och smärtan glider ur kroppen.SÅ jävla skönt.

Jag vet att jag bloggar kasst. Dåligt formulerade meningar och osammanhängande text. Men allt jag försöker med är att få rensa mig själv litegrann. Orkar inte suga ord och formulera sköna meningar. Jag vill bara att orden ska komma ut ur min kropp på nåt vis.