Jag har permission igen, denna gång varar den över helgen fram till måndag- det är skönt. Men samtidigt är jag besviken över att inte blev utskriven igår, känns som jag aldrig kommer bli fri det där dårhuset när jag väl har gett efter.

Men å andra sidan mår jag fortfarande piss och fattar inte varför jag lever över huvudtaget. Varje morgon vaknar jag och undrar hur fasen jag ska överleva dagen och varje kväll innan jag somnar önskar jag att det inte ska komma någon morgondag, för jag orkar inte. Dagarna är långa, både här hemma men ännu mer på psyk. Jag går bara och väntar på att det ska ta slut. Kan inte mitt liv sluta snart?


Det är hemskt, jag vill inte men det är ändå den känsla som jag går runt med dagarna lång. Igår var det så, förra veckan och ja, ända sen i april har jag gått runt och väntat. Men nu är det värre.  Jag tänker på kistor, musik till begravning, vilka kommer? Jag vill inte dö, men jag orkar inte bära all ångest och alla tunga tankar. Det är bara för mycket, snart kommer jag stupa under bördan. Vem tar emot mig då? Jag känner mig bortom all räddning faktiskt och det är frustrerande att se hur mina nära försöker bära upp mig, men de kan inte. Inte för att de är otillräckliga eller inte gör nog mycket. Utan för att bär på nåt som är omänskligt, en sjukdom som ingen annan än jag kan bära. Har du cancer är det ingen som kan ta den istället för dig, så är det med ångest också.

Jag läser era kommentarer, de betyder mycket. Tack så hemskt mycket! Även om jag påstår att jag skriver för min egen skull så är det fint med stöd. tack

Lilla ego, fy skäms

Dåliga dagar 2 kommentarer
Jag har permission igen, denna gång varar den över helgen fram till måndag- det är skönt. Men samtidigt är jag besviken över att inte blev utskriven igår, känns som jag aldrig kommer bli fri det där dårhuset när jag väl har gett efter.

Men å andra sidan mår jag fortfarande piss och fattar inte varför jag lever över huvudtaget. Varje morgon vaknar jag och undrar hur fasen jag ska överleva dagen och varje kväll innan jag somnar önskar jag att det inte ska komma någon morgondag, för jag orkar inte. Dagarna är långa, både här hemma men ännu mer på psyk. Jag går bara och väntar på att det ska ta slut. Kan inte mitt liv sluta snart?


Det är hemskt, jag vill inte men det är ändå den känsla som jag går runt med dagarna lång. Igår var det så, förra veckan och ja, ända sen i april har jag gått runt och väntat. Men nu är det värre.  Jag tänker på kistor, musik till begravning, vilka kommer? Jag vill inte dö, men jag orkar inte bära all ångest och alla tunga tankar. Det är bara för mycket, snart kommer jag stupa under bördan. Vem tar emot mig då? Jag känner mig bortom all räddning faktiskt och det är frustrerande att se hur mina nära försöker bära upp mig, men de kan inte. Inte för att de är otillräckliga eller inte gör nog mycket. Utan för att bär på nåt som är omänskligt, en sjukdom som ingen annan än jag kan bära. Har du cancer är det ingen som kan ta den istället för dig, så är det med ångest också.

Jag läser era kommentarer, de betyder mycket. Tack så hemskt mycket! Även om jag påstår att jag skriver för min egen skull så är det fint med stöd. tack
Jag är äntligen hemma på en snabbvisit. Fick nattperm igår och följde med EA hem. Hem ljuva hem! Att få sova i sin egen säng igen, att äntligen få ligga i EA's famn igen var guld värt! Att sen att få en vanlig dag igen, utan personal som tittar till en hela tiden, äcklig sjukhusmat och tristressen som är påtaglig hela tiden- så himla skönt... Jag har ägnat förmiddagen med en sovmorgon och efter det städat huset. Till och med  det var skönt.

Men i eftermiddag är det slut på det roliga, då ska jag vara tillbaka på psyk igen för att få anafranildropp. Känns både trist men också skönt, jag mår faktiskt inte så bra. Hela förmiddagen har jag tryckt undan ångesten, och det tänker jag fortsätta med tills jag är tillbaka på psyk, för nu vill jag njuta så mycket jag kan av friheten och EA. 


Igår torsdags träffade jag läkaren, han svamlade om att jag skulle bli helt bra, men att jag skulle ge det tid. Sen frågade han mig tusen gånger om jag förstod vad han sa, Jag lyssnade, men att ta in det han sa var svårt. Jag är rädd att min vistelse på psyk blir väldigt lång.


Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
Och så odlar jag min rädsla
Ja, jag sår ständigt nya frön

Jag är livrädd för att leva

Allmänt En kommentar
Jag är äntligen hemma på en snabbvisit. Fick nattperm igår och följde med EA hem. Hem ljuva hem! Att få sova i sin egen säng igen, att äntligen få ligga i EA's famn igen var guld värt! Att sen att få en vanlig dag igen, utan personal som tittar till en hela tiden, äcklig sjukhusmat och tristressen som är påtaglig hela tiden- så himla skönt... Jag har ägnat förmiddagen med en sovmorgon och efter det städat huset. Till och med  det var skönt.

Men i eftermiddag är det slut på det roliga, då ska jag vara tillbaka på psyk igen för att få anafranildropp. Känns både trist men också skönt, jag mår faktiskt inte så bra. Hela förmiddagen har jag tryckt undan ångesten, och det tänker jag fortsätta med tills jag är tillbaka på psyk, för nu vill jag njuta så mycket jag kan av friheten och EA. 


Igår torsdags träffade jag läkaren, han svamlade om att jag skulle bli helt bra, men att jag skulle ge det tid. Sen frågade han mig tusen gånger om jag förstod vad han sa, Jag lyssnade, men att ta in det han sa var svårt. Jag är rädd att min vistelse på psyk blir väldigt lång.


Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
Och så odlar jag min rädsla
Ja, jag sår ständigt nya frön

 
 
Idag har jag på mig mitt kent-linne och försöker få mig själv på bättre humör med att tänka på deras konsert i Sundsvall som jag var på för några veckor sen. Tänk att jag äntligen fick se dem! Efter 5 år fick jag äntligen uppfylla en av mina större drömmar. Om ni undrar varför just fem år, så var det sist kent spelade i närheten. 2007 spelade de i stan sist, samma kväll som min syster tog studenten och mina föräldrar tyckte jag var för liten, och att det var slöseri med pengar.

Men nu är jag gammal nog att använda mina pengar hur jag vill eftersom jag tjänat ihop dem själv. Jag fick med mig EA också, rätt otroligt eftersom han har utvecklat sig från att inte ens tåla att höra på kent i bilen till att följa med mig på konsert! 


Jag vet att andra bilden är kass kvalitet, men det är det enda beviset att jag var där, och inte har stulit bilderna...




Jocke Berg <3



Sen så har jag världens bästa rumsgranne, A, utan henne hade dagarna här varit ännu längre än vad de redan är.





 

Låt oss bli dom som försvann

Sailas tankar En kommentar
 
 
Idag har jag på mig mitt kent-linne och försöker få mig själv på bättre humör med att tänka på deras konsert i Sundsvall som jag var på för några veckor sen. Tänk att jag äntligen fick se dem! Efter 5 år fick jag äntligen uppfylla en av mina större drömmar. Om ni undrar varför just fem år, så var det sist kent spelade i närheten. 2007 spelade de i stan sist, samma kväll som min syster tog studenten och mina föräldrar tyckte jag var för liten, och att det var slöseri med pengar.

Men nu är jag gammal nog att använda mina pengar hur jag vill eftersom jag tjänat ihop dem själv. Jag fick med mig EA också, rätt otroligt eftersom han har utvecklat sig från att inte ens tåla att höra på kent i bilen till att följa med mig på konsert! 


Jag vet att andra bilden är kass kvalitet, men det är det enda beviset att jag var där, och inte har stulit bilderna...




Jocke Berg <3



Sen så har jag världens bästa rumsgranne, A, utan henne hade dagarna här varit ännu längre än vad de redan är.