you die when you're young #2

En kommentar
I veckan när jag körde till jobbet en morgon från vinterlandet, 9 mil enkel resa- blev jag sådär omänskligt trött igen. Ögonen började gå i kors, bilen höll inte rak kurs (denna väg är mycket mer trafikerad än den vanliga) tillslut föll ögonlocken igen titt som tätt utan att jag kunde kontrollera det. Jag nickade till flera gånger innan jag insåg att jag var tvungen att stanna- även om jag var sen till jobbet redan.
Så jag stannade och slumrade till i några minuter.


Samma kväll skulle jag berätta det för EA, men då kom jag inte ihåg vart jag hade stannat... Jag är väl känd med vägen, kan namnet på varje krök i princip, men ändå blev det helt blankt när jag skulle berätta. Först dagen därpå mindes jag.


Mitt minne förändrades drastiskt efter mina ECT-behandlingar i dec-10. Läkaren sa att det bara skulle vara tillfälligt, men nu har ett år och 3 månader gått, och mitt minne är fortfarande väldigt dåligt. Jag har dessutom blivit mycket virrigare och mer disträ sedan dess. Ibland ångrar jag att jag gick med på att genomgå ECT, men samtidigt så hade jag inte så mycket till val just då. Det känns ännu surare att behandlingen dessutom inte gav något resultat... Vad hjälper det att ångra och vara bitter? Hoppas fortfarande att det ska bli bättre med tiden, för nu känner jag mig bara förtvivlad och less när jag tänker på det.

 
1 ML:

skriven

Att psykvården erbjuder ECT men inte stesolid till en tonåring... Jag fattar det inte. jag vet att ECT påstås ge väldigt bra effekt för vissa (jag har ännu inte läst om någon som personligen vittnat om bestående förbättring av ECT), men frågan är vad bra effekt är? Lobotomi var ju också väldigt 'effektivt', även om parallellen kanske är lite väl hård.



Jag har ingen statistik och fakta att basera mig på men man ska inte underskatta att det finns stora pengar att tjäna inom psykvården. Det gäller även KBT och DBT som inte sällan utförs av privatpraktiserande. Det finns anledning att vara kritisk till statistiken om olika behandlingar och försöka minimera risken för bestående men, även om jag också tycker man ska vara öppen för forskning och nya idéer. Men ECT uppfattar jag som näst intill kvacksalveri och människoplågeri, sprunget ur ett barbariskt forskningsträsk. Man har ingen aning om vad man orsakar för förändringar i hjärnan egentligen, och än mindre vad det är för förändring man önskar. Sorgligt och skrämmande. Den som har långvarigt bestående positiv erfarenhet av ECT får gärna rätta mig!



Man kan läsa lite ensidigt om låga tankar kring ECT här: http://www.elchocker.se



Bl.a. står det om någon som fått 200 behandlingar. 200!!! Om man efter 100 behandlingar ännu inte blivit frisk, hur motiverar man de nästa 100?



Det verkar faktiskt förnuftigare att dricka eller ta knark. Det går iallafall att bli frisk ifrån. Inte för att jag rekommenderar det, men hellre än ECT enligt min åsikt.