Kom nu, jag är kroniskt låg, bara mörkret kvar

En kommentar
Jag drar mig undan, orkar inte stå upp. Jag blir tystlåten och inåtvänd. Jag har så lite ork kvar, är så matt. Jag är så trött, många dagar ligger jag, i flera timmar. Sover lite, stirrar apatiskt framför mig eller tänker. Undrar vad det ska bli av mig, är rädd för framtiden- min sjukdom går dåligt att kombinera med renskötseln. Jag inser redan nu att jag aldrig kommer orka bedriva den i samma omfattning som mina föräldrar låtit mig växa upp med, och som mina syskon redan är i full fart att uppnå. Känner mig sorgsen men får samtidigt prestationsångest, jag är ju född in i det här, jag kan inte ge upp det så lätt... 

Jag hoppas en dag att jag lär mig hantera stressen bättre än vad jag gör idag. Att ångesten ska lugna ner sig. Som det är nu är vi mitt arbetet med att flytta renarna tillbaka till fjälls, ett arbete som jag knappt orkat delta i år. Den stress som finns kring renskötselarbetet är mer än vad jag orkar hantera just nu. Några timmar per dag är vad jag lyckats hantera, vilket är jämförbart med resterande familjens morgon- till kvälls pass på 12-14 timmar/dag. Jag får prestationsångest och mindervärdeskomplex, även om jag vet att det är jag själv som är min hårdaste domare.

Förutom att jag grubblar mycket på min framtid inom renskötseln så undrar jag ofta vad det ska bli av mig ändå- just nu jobbar jag deltid, vilket jag knappt klarar. När jag hoppade av gymnasiet var jag optimistisk vad det gällde möjligheten att få jobb utan utbildning, och det har hittills inte varit några problem för mig. Men jag glömmer lätt varför jag hoppade av. Att jag har lite ork och sliter med nedstämdhet och ångest. Jag har flera gånger fått rådet att sjukskriva mig, i alla fall de restrerande 50% som jag inte jobbar. Men jag vågar inte.

Jag är rädd att om jag sjukskriver mig så kommer jag tappa greppet om den lilla klippavsats som min ena hand envist hänger fast vid medan min kropp dinglar hjälplöst ovanför en oändlig avgrund. Tänk om jag tappar greppet om det lilla av mig som är friskt, det som fortfarande vill kämpa. Tänk om sjukskrivningen får mig att ge upp och falla ner. Förlora mig själv.






 
1 ML:

skriven

jag tycker du verkar i stora drag ha gjort väldigt bra saker hittills sen i höstas. skaffat körkort och skaffat jobb! du kämpar! men du behöver acceptera din sjukdom som du skulle gjort med en fysisk sjukdom eller handikapp. om du hade ett fysiskt handikapp, skulle du då tveka att begära sjukersättning? det handlar inte om att ge upp den biten du fixar utan att få hjälp att överleva så att du inte ger upp helt och hållet. fast det är klart det ska kännas rätt.



om du vill att andra ska respektera psykisk ohälsa som likvärdigt fysiska sjukdomar måste du börja med dig själv. så klart förstår jag att det inte är så lätt när man själv sitter i båten som man måste ro, fastän man egentligen inte orkar. men still ligger ju inte din båt. din framtid kommer inte vara som alla andras. den går inte att planera på samma sätt och staka ut i förtid. måste det vara så dåligt? ditt liv är en expedition där du inte vet vad som väntar i varje flodkrök. när du såg dig själv som journalist så är det väl det du sökte?



nej du kommer nog aldrig kunna jobba fullt ut som renskötare eller 100% med något jobb. så är det med ditt "funktionshinder". förstår att det är svindlande jobbigt att tänka på, men du behöver ju inte göra som en katt och stirra på de stängda dörrarna. du har kamera, tangentbord, intelligens och talang för att skriva. jag som utomstående tycker fortfarande inte att jag hittar särskilt bra reportage på nätet om renskötsel och livet som same.



det behövs någon med inifrån-perspektiv som skriver för oss utanför (and here i go again...). varför inte göra som james joyce med sin odysseus t.ex. och skriva detaljerat nästan minut för minut utan romantiskt filter om ett dygn i förflyttningen av renar? pesta farsan och/eller morsan under ett dygn och kolla var femte minut vad hen tänker, känner och gör. vad är det som driver din familj att orka jobba hårt 12-14 timmar fysisk och psykiskt? hur påverkas ni av att mötas av oförstående från svenska samhället? hur känns det att ständigt korsa mer eller mindre välvilliga markägares marker? hur mycket bråkar man inom en grupp samer och mellan grupper pga av yttre och inre händelser? vilka konflikter är konstruktiva och vilka är destruktiva? hur tycker du ni skildras i svenska medier? hur skulle du vilja att ni skildrades? påverkas ni redan av vindkraftsparkerna? osv, mm, blablabla...



din familjs vardag som renskötare är dåligt dokumenterad, och den förändras så det är inget engångsjobb. det skulle du kunna vara med att ändra på och du skulle kunna göra det i mån av att du orkar. det finns massor att skriva om. du kommer kanske inte få betalt för det, men om du kunde bli deltidssjukskriven så hade du kunnat klara dig ekonomiskt ändå. här finns ett viktigt jobb som fortfarande kan bli ditt om du sätter på dig journalist/författar-glasögonen. du behöver faktiskt ingen formell utbildning för att skriva. det kan du redan.



kan inte låta bli att tjata om att när den äldsta nu levande generationen samer dör så dör massor med tankar, äventyr och erfarenheter om inte någon skriver ner något. förstår om det är svårt att hitta orken och geisten att sätta igång att skriva, men kanske om du sätter snöbollen i rullning så går det av sig själv ett tag. hjärnan tar väl inga pauser så att fokusera på några missions som inte rör dig själv direkt kanske är bra? du är rätt kvinna på rätt plats om du vill.