Let me cross a very fine line
Jag går och väntar på döden, övertygad om att den lurar bakom hörnet.
Den måste göra det, det är april, vår- ångesten och dödens årliga fest.
Det är 2012, jämt årstal= dödsår, om man ska följa min statistik.
Solen som äntligen börjat värma, tussilagon som kikar fram, snön som droppar från taken.
Vår-jävla-ånges. Samma gamla visa, samma ångeset. Ångesten jagar mig. Den där klumpen i bröstet som bara växer och växer. Tårarna som rinner okontrollerat. Jag är så sårbar nu. Samtidigt så sammanbiten. Skalet som sitter hårt, rivs bort för jämnan och river upp sår som blöder. Aldrig får det läka ut ordentligt.
Den måste göra det, det är april, vår- ångesten och dödens årliga fest.
Det är 2012, jämt årstal= dödsår, om man ska följa min statistik.
Solen som äntligen börjat värma, tussilagon som kikar fram, snön som droppar från taken.
Vår-jävla-ånges. Samma gamla visa, samma ångeset. Ångesten jagar mig. Den där klumpen i bröstet som bara växer och växer. Tårarna som rinner okontrollerat. Jag är så sårbar nu. Samtidigt så sammanbiten. Skalet som sitter hårt, rivs bort för jämnan och river upp sår som blöder. Aldrig får det läka ut ordentligt.
Jag vill spy på livet. Slå sönder allt som håller mig kvar och banka skiten ur mig tills det inte finns annat kvar än hålet i marken där kvarlevorna ska begravas. Men jag kan inte för jag älskar för många runt omkring mig och jag älskar dem alldeles för mycket.
Kommentarer
Trackback
