fighting against the dead end

5 kommentarer
I flera dagar nu har jag varit orkeslös, tung i kropp och själ. haft stora problem med värk i leder och muskelknutar som följd av att jag helst bara ligger ner. Maten smakar inte längre och jag känner inte hunger, tur att jag inte är ensam, att min omgivning håller sig till regelbunda måltider. Annars hade jag kanske tynat bort. 

Att kliva upp på morgonen är plågsamt, för jag vet att ännu en lång dag väntar. Lusten att leva finns knappt kvar där inne. Dagarna är otroligt händelselösa och långtråkiga. De ger mig ångest att inte göra nåt men samtidigt har jag gett upp hoppet om mig själv och har överhuvudtaget ingen ork att ta tag i mig själv. En ond cirkel har bildats.

Imorgon ska jag träffa min psykolog och min läkare samt sköterska tillsammans med min mor. Det är jag och mor som begärt det, eftersom jag hittills under mina fyra år inom psyk inte haft något vårdplaneringsmöte, eller en riktig vårdplanering. Min läkare har liksom bara skrivit ut läkemedel efter läkemedel utan att något större resultat har uppnåtts, och jag känner mig mest som ett experiment...

Slutligen vill jag förtydliga att jag i mitt förra inlägg aboslut inte påverkad av alkohol, utan syftade på vad människor kan såra när de öppnar munnen i alkoholens rus.
 
1 ML:

skriven

Du får nog räkna med en del experimenterande innan du hittar rätt mediciner, men det behöver ju finnas ett intresse hos psykiatrikern att inte låta åren gå. Tycker du gör helt rätt som tar med dig förstärkning för att de lämnar dig långa perioder med substanser som bara håller dig nersövd men utan verkning mot ångesten. Det är inte lätt att ensam vara rationellt krävande mot läkare när man behöver dem.



Angående alkoholen så vill jag säga "åhå" och skämmas aningen för att jag gjorde felaktiga antaganden av det du skrev. Alkohol är ju det enda legala allt-i-allo-ångestlösningsmedlet (om man inte räknar tobak), men är förstås usel som sådan i långa loppet och skulle vara ett betyg på att medicineringen inte funkar. Om du använde det alltså.

2 inzi:

skriven

får du inga svar ML? när du lägger så många ord menar jag

3 ML:

skriven

Hej Inzi! :-) Jag drivs av att jag är övertygad om att Saila har ett liv framför sig värt att leva och att det kunde gällt min dotter. Svar är inte alltid nödvändiga. Mig gör det inget, även om det blir lite fel ibland. Även felaktig feedback kan förtydliga vad som är rätt hos den som tar emot den tror jag, eller sätta igång nya tankar. Ingen feedback ger ingenting.



Så tycker jag det är %&$$¤¤ av psykvården att de inte verkar ta Sailas diagnos som bipolär på större allvar. Det är ju en dödlig sjukdom och det ska inte behöva ta tills hon är över 30 innan hon hittar rätt medicin. Hon är liksom inte den första patienten med sin diagnos så psykvården borde veta att sätta in alla ansträngningar (utom ECT!) så tidigt som möjligt. Du har lärt mig (bl.a.) att man måste vara påläst, krävande och drivande (skitjobbig, med andra ord) för att få adekvat psykvård.

4 Anna-Maria:

skriven

Jag tror på dig, du kommer ta dig igenom den här perioden. Det kommer komma en sommar och en höst även i år.

Det är en sjukdom och du har rätt till vård. En vård som passar dig.

Massor av kramar och kärlek//A-M

5 inzi:

skriven

Hej Saila-Marie, jag undrar om du är intresserat att gå med i en gemensam blogg med flera skribenter?

Vi är 5 st än så länge hehe men huvudsaken är att vi kommer igång eller ja, att det fungerar som tänkt.

Kanske ett bollplank eller bara en blogg där vi slipper känna oss ensamma. Jag vet ej ännu, det är när det börjar rulla och leva av sig självt vi vet.

adressen är http://sistersheavilyarmed.blogspot.se

lämna en kommentar ifall du vill bli inbjuden

Kram