Mov jielede-tijje

De senaste dagarna har jag haft en sån konstig känsla i magen. Jag kan inte beskriva den ens. Jag saknar nåt, men vet inte vad. Känns som nåt håller på ta slut, men vet inte vad. Ett slags vemod inför nåt. 

Har du den där känslan?
-Vilken menar du?
Jag menar den där känslan
Av att någonting
avgörande hände när jag var ouppmärksam
Att någonting försvann

Försöker plugga, men det går trögt. Min hjärna är på semester. Men grubbla det kan jag, den delen har minsann inte tagit semster. Grubbleriet är en flitig jävel, tar varken kväll eller helg. Tänk om jag kunde vara sån när det gäller väsentliga saker också. 

Ikväll är det 100-dagars. Mitt stora dilemma, ska jag gå?

- Klart du ska gå, ut och ha lite kul! När var du ut sist?
- Öh, det var ju någon gång i November...

- Där ser du! Det är ju evigheter sen!
- Jag vet, men jag har ju inte hundra dagar kvar. Jag har fyrahundrasexiofem dagar kvar! Det är ju inget att fira.

- Än sen? Du kunde ju haft hundra dagar kvar! Alla dina kompisar ska ju ut!
- Men aaaaaaa! Jag går ju bara i tvåan än!

- Kom igen nu Saila! Ut och ha kul nu!
- Men tänk om jag blir för full? Odräglig, jobbig och pinsam...

- Du får väl se till att sköta dig.
- Men kan jag det? Antingen blir jag manisk eller självmordsbenägen, finns ju inget mellanting.

- Det gör det ju visst! Det vet du...


Och så går dialogen i min hjärna, fram och tillbaka. Jag måste vara lite schitzo också... 




Bjuder på den här bilden bara för att det är min första egobild på åratal typ...