Bara 10 punkter kvar.
Den där listan. Den där förbannade listan.
Aldrig blir jag färdig.
Men så kom jag på en sak...
Men så kom jag på en sak...
Tio punkter har jag kvar. Kör allt i ett race nu med en gång. Så blir det gjort och jag kan börja med roligare saker.
Alla som hatar långa inlägg kan ju sluta läsa nu.
Alla som hatar långa inlägg kan ju sluta läsa nu.
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Trist punkt, jag har ju redan berättat om ett ögonblick. Nästa!
Dag 22 – Det här upprör mig
Orättvisa. Åh! SÅ ARG JAG BLIR!
(Och okunskap om samer... Det ryktas som att jag har slagit till en 08 för att han inte visste vad samer är för nåt. PINSAMT!)
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Har inte det framkommit i den här bloggen än? Såklart är det renskötsel och kärleken till naturen som får livsglöden att inte slockna för evigt.
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Förr var det: Inget. Nu gråter jag för: Allt.
Pinsamt nästan.
Dag 25 – En första
Ska inte det vara första punkten på listan? Skapare med dålig fantasi kanske? Nästa!
Dag 26 – Mina rädslor
Döden, misslyckanden, okunskapen, majoriteten, storsamhället, likgiltigheten.
Dag 27 – Min favoritplats
Loupekken, behöver jag säga mer?
Dag 28 – Det här saknar jag
Jag saknar en massa människor, döda som levande. Jag saknar åren då jag var på topp, jag saknar somrarna i västerbotten hos akka. Att kunna ta cyckeln till kristaehtjie när jag har tråkigt. Saknar den tiden jag visste att det fanns ett slut. Saknar vissheten om framtiden. Saknar ljusa sorglösa sommarnätter, den sprakande elden och de isande kalla nattimmarna innan solen åter stiger upp. Saknar ljuden, rösterna, skratten...
Dag 29 – Mina ambitioner
En stjärna på walk of fame kanske?
Man ska sikta mot stjärnorna har jag hört, så kanske man når trädtopparna iaf ;)
Dag 30 – Ett sista ögonblick
Tänkte faktiskt skriva sista punkten i ett eget inlägg, den är speciell.
Men innan jag gör det, så vill jag faktiskt att ni läsare drar tummen ur röven och kommenterar! Ser ju att antalet besökare ökar, men kommentarerna blir färre och färre. Shame on you!
Med flaskan i handen, nu kör vi! Laddad ti...
Med flaskan i handen, nu kör vi! Laddad till tusen, imorn blir det 3mil skidor tillsammans det 8000 tjejer till med Mora som mål. Wish me good luck :)
vemod, dilemman, köld och lite solsken
De senaste dagarna har jag haft en sån konstig känsla i magen. Jag kan inte beskriva den ens. Jag saknar nåt, men vet inte vad. Känns som nåt håller på ta slut, men vet inte vad. Ett slags vemod inför nåt.
Har du den där känslan?
-Vilken menar du?
Jag menar den där känslan
Av att någonting
avgörande hände när jag var ouppmärksam
Att någonting försvann
Försöker plugga, men det går trögt. Min hjärna är på semester. Men grubbla det kan jag, den delen har minsann inte tagit semster. Grubbleriet är en flitig jävel, tar varken kväll eller helg. Tänk om jag kunde vara sån när det gäller väsentliga saker också.
Ikväll är det 100-dagars. Mitt stora dilemma, ska jag gå?
- Klart du ska gå, ut och ha lite kul! När var du ut sist?
- Öh, det var ju någon gång i November...
- Där ser du! Det är ju evigheter sen!
- Jag vet, men jag har ju inte hundra dagar kvar. Jag har fyrahundrasexiofem dagar kvar! Det är ju inget att fira.
- Än sen? Du kunde ju haft hundra dagar kvar! Alla dina kompisar ska ju ut!
- Men aaaaaaa! Jag går ju bara i tvåan än!
- Kom igen nu Saila! Ut och ha kul nu!
- Men tänk om jag blir för full? Odräglig, jobbig och pinsam...
- Du får väl se till att sköta dig.
- Men kan jag det? Antingen blir jag manisk eller självmordsbenägen, finns ju inget mellanting.
- Det gör det ju visst! Det vet du...
Och så går dialogen i min hjärna, fram och tillbaka. Jag måste vara lite schitzo också...
Bjuder på den här bilden bara för att det är min första egobild på åratal typ...
Har du den där känslan?
-Vilken menar du?
Jag menar den där känslan
Av att någonting
avgörande hände när jag var ouppmärksam
Att någonting försvann
Försöker plugga, men det går trögt. Min hjärna är på semester. Men grubbla det kan jag, den delen har minsann inte tagit semster. Grubbleriet är en flitig jävel, tar varken kväll eller helg. Tänk om jag kunde vara sån när det gäller väsentliga saker också.
Ikväll är det 100-dagars. Mitt stora dilemma, ska jag gå?
- Klart du ska gå, ut och ha lite kul! När var du ut sist?
- Öh, det var ju någon gång i November...
- Där ser du! Det är ju evigheter sen!
- Jag vet, men jag har ju inte hundra dagar kvar. Jag har fyrahundrasexiofem dagar kvar! Det är ju inget att fira.
- Än sen? Du kunde ju haft hundra dagar kvar! Alla dina kompisar ska ju ut!
- Men aaaaaaa! Jag går ju bara i tvåan än!
- Kom igen nu Saila! Ut och ha kul nu!
- Men tänk om jag blir för full? Odräglig, jobbig och pinsam...
- Du får väl se till att sköta dig.
- Men kan jag det? Antingen blir jag manisk eller självmordsbenägen, finns ju inget mellanting.
- Det gör det ju visst! Det vet du...
Och så går dialogen i min hjärna, fram och tillbaka. Jag måste vara lite schitzo också...
Bjuder på den här bilden bara för att det är min första egobild på åratal typ...
Punkt nummer tjugo på listan- den här månaden
Den här månaden skidade jag upp till Bieljnien via beteshagen en lördag med Prejhta och 3 hundar som sällskap. Sol, svett & milslång vy över vita fjäll. Kanske var det månadens höjdpunkt.
Dag 19 – Detta ångrar jag
Detta ångrar jag:
-
-
-
-
-
-
-
Just det, jag ångrar ju ingenting. Nix. Jag tror helt enkelt inte på att ångra. Ånger är ju bara att tillåta sig att ligga vaken om nätterna för att "tänka om". Ånger är att slösa tid på saker du inte kan ändra på.
Fast en sak ångrar jag lite, pyttelite. Jag ångrar att jag raderade min gamla blogg. Det hade varit kul om jag kunnat läsa den igen. Men jag minns hur jag tänkte när jag raderade den: Jag vill inte att det här ska läsas av mina fiender, och jag vill glömma allt som står här. Tänk om jag hade vetat då att man kan lösenordsskydda sin blogg.
Tänk om...
Men så minns jag ju, det är ju en mening med allt.
Fast en sak ångrar jag lite, pyttelite. Jag ångrar att jag raderade min gamla blogg. Det hade varit kul om jag kunnat läsa den igen. Men jag minns hur jag tänkte när jag raderade den: Jag vill inte att det här ska läsas av mina fiender, och jag vill glömma allt som står här. Tänk om jag hade vetat då att man kan lösenordsskydda sin blogg.
Tänk om...
Men så minns jag ju, det är ju en mening med allt.
Tveksamt om jag orkat läsa min blogg igen, faktiskt.
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Jag har haft 19 olika födelsedagar, hittills. De flesta har varit riktigt fina, andra har varit mindre bra. Över hälften av dem kommer jag inte ens ihåg. Tänkte just säga att jag har ingen favorit.... Men så kom jag ihåg min 3årsdag! Den var en riktig höjdare!
Jag väcktes på morgonen i mina förädrars säng av min far och mina systrar, min faster och min lillkusin. De sjöng och gav mig en massa leksaker. På bilderna i mitt album är det en överlycklig 3åring som strålar mot kameran med det största leendet jag kanske någonsin åstakommit. Vad som gjorde dagen så speciell, var den present som jag än idag är glad över- Min lillebror!
Han föddes sent på kvällen innan, så på morgonen när jag vaknade fick jag honom som en present. Tyvärr fanns inte bytesrätt, hehehe.
Jag väcktes på morgonen i mina förädrars säng av min far och mina systrar, min faster och min lillkusin. De sjöng och gav mig en massa leksaker. På bilderna i mitt album är det en överlycklig 3åring som strålar mot kameran med det största leendet jag kanske någonsin åstakommit. Vad som gjorde dagen så speciell, var den present som jag än idag är glad över- Min lillebror!
Han föddes sent på kvällen innan, så på morgonen när jag vaknade fick jag honom som en present. Tyvärr fanns inte bytesrätt, hehehe.
Dag 17 – Mitt favoritminne
Jag har inget, eller flera favoritminnen. Att ha endast ett favoritminne är en omöjlighet i mina ögon. Minnen är nåt som kommer nya och färska hela tiden, på löpande band i den takt man lever. Därimot har jag mina guldkorn, sparade långt där inne som jag plockar fram när jag känner för det. Min favorit just nu, och min ende kraftkälla just nu kan jag tillägga, är den här bilden.
Foderkåtan i Rapten artonde mars -09. Vintern då jag var hemma. Just denna dag var solig och fin, en typiskt vårvinterdag. Jag var ute och körde, kände mig fri och lycklig. När jag ser bilden minns jag den känslan, och känslan av att våren var på väg. Det kändes så bra då.
Foderkåtan i Rapten artonde mars -09. Vintern då jag var hemma. Just denna dag var solig och fin, en typiskt vårvinterdag. Jag var ute och körde, kände mig fri och lycklig. När jag ser bilden minns jag den känslan, och känslan av att våren var på väg. Det kändes så bra då.
Ett litet guldkorn som gör vårvintern i stan lite mer dräglig.
Minnet av friheten och lyckan.
Dag 16 – Min första kyss
Min första kyss. Jag var tretton och han var fjorton, rökte gjorde han också. En riktig bad boy alltså. Vi hade bestämt träff i stan och gick runt och pratade hela dagen, fikade lite. Sen var det dags för mig att åka hem. Vi kramades och jag tänkte "nu eller aldrig!". Efteråt ångrade jag mig. Han smakade/luktade ciggaretrök.
... Och han var inte snygg.
Iskalla människor, överallt
Arg.
Så fruktansvärt arg!
Igår satt jag och skvallrade med en vän, som berättade att en gemensan bekant tills oss hamnat på sjukhus nyligen efter att hon ramlat ner för en balkong. Vännen spekulerade i självmordsförsök, för det var så rykterna gick. Att hon ville hoppa.
Av egna erfarenheter försökte jag släta över det. Oavsett om det var ett självmordsförsök eller inte så är det inget man vill att folk ska prata om, som "veckans snackis" typ. Inte ens hälften av de som snackar bryr sig, på riktigt. Bryr sig med hjärtat.
Sedan satte jag mig här, tog en titt på facebook. Se vad jag hittade. Det gjorde mig så arg!
Se vad Röd skrivit. Hur kan man vara så iskall att fråga över en statuskommentar på facebook? Var har den personen sin vett-och-etikett bok någonstans? Personen måste uppenbarligen ta och läsa igenom den.
Som ni ser kunde jag inte låta bli att kommentera, och det Röd skriver i sin kommentar förvånar mig. Jag får liksom inte känslan av Röd bryr sig, som i att bry sig med hjärtat. Röd är mest intresserad i om rykterna är sanna, och inte hur Svart egentligen mår.
Att jag blir så arg är väl för att jag också legat utsatt och sårbar med gamarna svävandes ovanför väntades på att kunna dyka efter mitt kött.
Ikväll spelas deppig musik...
... Allt efter hur jag känner mig. Djup. Nere. Men den här låtens text försöker ändå uppmuntra lite. Jag minns första gången jag hörde den. Det var en remix på ett dansgolv någonstans i sverige sommaren 2008. En kaotisk tid i mitt liv. Även om jag försökte ha roligt den kvällen, och stundvis hade det, så slog den här låten mig under bältet. Texten borrade sig in i mig fastän jag var mitt uppe i mina dansanta rörelser bland en massa glada människor. Samtidigt blev jag glad också. Så när jag vill bli glad av den lyssnar jag på remixen. Men ikväll spelar orginalet...
Dag 15 – Mina drömmar
På senaste tiden har jag endast haft knasiga drömmar.
Exempel: I morse under resan i till staden drömde jag att jag åkte bussen till stan (precis som jag verkligen gjorde) tillsammans med en klasskompis, Ante. I drömmen berättade jag för honom om mina kärleksbekymmer, samtidigt som jag lekte med hans välmanikerade, långa, naglar med blått lack. Vet man vem Ante är så blir drömmen helt sjuk.
Annars drömmer jag om körkort, bilar och student. Tre saker som känns brutalt avlägsna just nu. I dag hade de visst fått sina mössor, de lyckliga jävlarna. Gick runt i korridorerna med sina kartonger och såg nästan mallgrode-nöjda ut. Fy fan. Jag kan inte låta bli att undra om jag också hade gått runt med en låda innehållandes en mössa idag om det inte vore för läkaren jag hade hösten -08. Tänk om hon hade tagit mig på allvar... Om saker hade gjorts annorlunda. Var hade jag då varit idag?
Jag vet att det är meningslöst och inte bra att se tillbaka och "tänka om", men det är svårt att låta bli ibland, som nu när jag är så deprimerad igen. Det är som att hålla en tjockis undan från sötsaker. Men det finns en mening med allt, gör det inte? Jag kan bara inte se meningen än...
Exempel: I morse under resan i till staden drömde jag att jag åkte bussen till stan (precis som jag verkligen gjorde) tillsammans med en klasskompis, Ante. I drömmen berättade jag för honom om mina kärleksbekymmer, samtidigt som jag lekte med hans välmanikerade, långa, naglar med blått lack. Vet man vem Ante är så blir drömmen helt sjuk.
Annars drömmer jag om körkort, bilar och student. Tre saker som känns brutalt avlägsna just nu. I dag hade de visst fått sina mössor, de lyckliga jävlarna. Gick runt i korridorerna med sina kartonger och såg nästan mallgrode-nöjda ut. Fy fan. Jag kan inte låta bli att undra om jag också hade gått runt med en låda innehållandes en mössa idag om det inte vore för läkaren jag hade hösten -08. Tänk om hon hade tagit mig på allvar... Om saker hade gjorts annorlunda. Var hade jag då varit idag?
Jag vet att det är meningslöst och inte bra att se tillbaka och "tänka om", men det är svårt att låta bli ibland, som nu när jag är så deprimerad igen. Det är som att hålla en tjockis undan från sötsaker. Men det finns en mening med allt, gör det inte? Jag kan bara inte se meningen än...
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dagens outfit, ingen bild idag för jag glömde mitt röda läppstift i stan.
Kan ju inte visa mig utan det!
Nä, såhär är det: Jag har gått i långkalsonger, yllesockar och underställströja hela dagen. Till mitt försvar var jag på renskiljning i morse, sen satte jag bara på mig ett halsband jag fick när jag fyllde år för att piffa upp mig. Vet inte om jag lyckades eftersom min mor just nu tjatar på att jag ska duscha, det har aldrig hänt mig sedan jag var en liten flicka att hon säger åt mig att göra nåt sånt. Jag brukar fixa det på egen hand. Men när hon påminner mig att jag måste göra det är det illa, jag vet ju vilket skick min bror är i när hon börjar tjata på honom om sånt.
Förmodligen är det en bieffekt av min bitterhet över att inte vara där det händer just nu, om en timme börjar samedansen i jokkmokk...
