Skärtorsdag... 
Var det då Jesus åt sin sista måltid med lärjungarna, eller hur var det?
Långfredagen korsfästes han i alla fall?

Jag har ingen större koll på religonen, det som lärdes ut i skolan fastnade med nöd och näppe. Just alla historier som finns kring kristendommen tror jag är konspirerat av människorna. Men det är ju på sätt och vis bra- man får några extra lediga dagar och ett skäl till att äta frukteligt med godis.

Min Jesus korsfästes däremot inte. Honom träffade jag på förra helgen, sådär lagomt till påsk. Han hade blivit stor sedan sist, min lilla ögonsten! En fin vinter verkade han  också haft... Så söt han var, när han stod och tittade på mig med sina kloka ögon. Min lilla Jesus, den ende Jesus jag tror på. Det var lyckan det, att få träffa honom. Få veta att han också kom sig till fjälls. Att han hade klarat vintern från alla rovdjur. 



Jesus

Imornbitti drar jag till fjälls och firar att gubben korsfästes (för det är ju precis vad alla andra gör!) 

Glad Påsk!
(Och varför säger man så om han nu blev brutalt avrättad?)

Jesus is my homeboy

Bra dagar 2 kommentarer
Skärtorsdag... 
Var det då Jesus åt sin sista måltid med lärjungarna, eller hur var det?
Långfredagen korsfästes han i alla fall?

Jag har ingen större koll på religonen, det som lärdes ut i skolan fastnade med nöd och näppe. Just alla historier som finns kring kristendommen tror jag är konspirerat av människorna. Men det är ju på sätt och vis bra- man får några extra lediga dagar och ett skäl till att äta frukteligt med godis.

Min Jesus korsfästes däremot inte. Honom träffade jag på förra helgen, sådär lagomt till påsk. Han hade blivit stor sedan sist, min lilla ögonsten! En fin vinter verkade han  också haft... Så söt han var, när han stod och tittade på mig med sina kloka ögon. Min lilla Jesus, den ende Jesus jag tror på. Det var lyckan det, att få träffa honom. Få veta att han också kom sig till fjälls. Att han hade klarat vintern från alla rovdjur. 



Jesus

Imornbitti drar jag till fjälls och firar att gubben korsfästes (för det är ju precis vad alla andra gör!) 

Glad Påsk!
(Och varför säger man så om han nu blev brutalt avrättad?)

Till Jonas,
Förra veckan sken solen och dess strålar värmde oss här på jorden. Jag hade en kaffe i handen och gick bredvid M som babblade på om hans ex. Telefonen ringde och han svarade. Vi kom fram till järnvägsövergången precis när bommarna skulle till att stängas. M pratade på. Tåget närmade sig. Bullret kom närmre. Min blick flackade och fastnade på järnvägsspåret och tågets hjul som dundrade förbi.

En, två, tre, fyra, fem, sex, sju åtta nio vagnar. Jag tappade räkningen och varje takt i bullret skar i mig. Som att varje vagn körde över mitt hjärta. Rev upp mina ärr,

igen, igen, igen, igen, igen, igen, igen, igen och igen.


Även om den här våren har varit lättare än vad det varit på många år nu, så har det ändå känts. Långt inne i det undermetvetna finns det en klocka som ringer och varnar: DET ÄR VÅR! AKTA! AKTA! Ibland kommer varningssignalerna till ytan och orsakar oro. Men som sagt, för det mesta har det gått ypperligt bra. Över förväntan faktiskt. 

Men så närmar det sig årsdagen, och tankarna kring Jonas är lite mer påtagliga och oron kommer krypande. Fortfarande är jag rädd, "vem står på tur?" har blivit en återkommande tanke hos mig. En tanke som jag aktivt arbetat med senaste året för att få bort. Jag kan inte gå och vänta på att mina kära ska dö runt mig. För en frisk faller det sig naturligt att inte tänka så, nästan tvärt om att de tar varandra för givet. Bara under det senaste halvåret har jag själv märkt hur jag tar vara på dagarna som är bra. Jag är inte rädd att visa min omgivning hur jag känner det och har blivit bättre på att visa min uppskattning av de omkring mig. Men just våren, April-Maj är extra svåra. Som att sätta mina kunskaper på prov och få mig att falla tillbaka i gamla vanor. 

Det är inte bara jag. Jag tror det är en masstrss bland oss samer, i alla fall här i syd, där den psykiska ohälsan är mer utbredd än i nordliga delarna. Det märks bland de bloggar jag läser och de jag har pratat med, våren är tid för oron. Det är tid för ångesten. 

Men aldrig ska jag falla så djupt igen. Aldrig lika djupt som alla Ni, Ni som föll över kanten.


Våren är faktiskt en fin tid.
Den finaste tiden på året.
Nu börjar det samiska året om,
kalvarna föds.
Gräset växer igen.
Marken och människorna
föds på nytt.


Ett långfinger åt döden

Sailas tankar 3 kommentarer
Till Jonas,
Förra veckan sken solen och dess strålar värmde oss här på jorden. Jag hade en kaffe i handen och gick bredvid M som babblade på om hans ex. Telefonen ringde och han svarade. Vi kom fram till järnvägsövergången precis när bommarna skulle till att stängas. M pratade på. Tåget närmade sig. Bullret kom närmre. Min blick flackade och fastnade på järnvägsspåret och tågets hjul som dundrade förbi.

En, två, tre, fyra, fem, sex, sju åtta nio vagnar. Jag tappade räkningen och varje takt i bullret skar i mig. Som att varje vagn körde över mitt hjärta. Rev upp mina ärr,

igen, igen, igen, igen, igen, igen, igen, igen och igen.


Även om den här våren har varit lättare än vad det varit på många år nu, så har det ändå känts. Långt inne i det undermetvetna finns det en klocka som ringer och varnar: DET ÄR VÅR! AKTA! AKTA! Ibland kommer varningssignalerna till ytan och orsakar oro. Men som sagt, för det mesta har det gått ypperligt bra. Över förväntan faktiskt. 

Men så närmar det sig årsdagen, och tankarna kring Jonas är lite mer påtagliga och oron kommer krypande. Fortfarande är jag rädd, "vem står på tur?" har blivit en återkommande tanke hos mig. En tanke som jag aktivt arbetat med senaste året för att få bort. Jag kan inte gå och vänta på att mina kära ska dö runt mig. För en frisk faller det sig naturligt att inte tänka så, nästan tvärt om att de tar varandra för givet. Bara under det senaste halvåret har jag själv märkt hur jag tar vara på dagarna som är bra. Jag är inte rädd att visa min omgivning hur jag känner det och har blivit bättre på att visa min uppskattning av de omkring mig. Men just våren, April-Maj är extra svåra. Som att sätta mina kunskaper på prov och få mig att falla tillbaka i gamla vanor. 

Det är inte bara jag. Jag tror det är en masstrss bland oss samer, i alla fall här i syd, där den psykiska ohälsan är mer utbredd än i nordliga delarna. Det märks bland de bloggar jag läser och de jag har pratat med, våren är tid för oron. Det är tid för ångesten. 

Men aldrig ska jag falla så djupt igen. Aldrig lika djupt som alla Ni, Ni som föll över kanten.


Våren är faktiskt en fin tid.
Den finaste tiden på året.
Nu börjar det samiska året om,
kalvarna föds.
Gräset växer igen.
Marken och människorna
föds på nytt.