Vem ringer man när man inte orkar leva längre?
Jag läser en bok just nu, Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein som börjar med den klockrena frågan:
-Vem ringer man när man inte orkar leva längre?
Genast satte min hjärna igång. Minnen som dyker upp med mig sittandes, ståendes, liggandes, skrikandes, gråtandes, ledsen och förtvivlad med en telefon i handen. Vem ringer man egentligen?
För vad gör man om man får ett sånt samtal? Det finns ju inget vettigt svar att ge till den som ringer och säger att hon/han inte orkar leva. Man kan ju inte direkt säga "Hörru, ta och vila dig lite så pratar vi imorgon"... Om personen istället ringer och säger att den vill dö, ja, då finns det ju massvis att säga till den olycklige människan. Dra alla flera tusen anledningar till att personen ska välja livet istället för döden, för döden är ju ingen lösning på något alls.
Men vad säger man till den som inte orkar leva?
Här är några utdrag ur boken:
”Jag tycker inte självmord är en bra lösning. Självmord är aldrig en bra lösning. Men jag tror att det är viktigt att tala om att vi finns. Vi som inte riktigt orkar med våra liv. Vi som bär på den där skammen att inte klara av livet. (…) Vi är ganska många. Vi lever med en dödlig sjukdom. Det är faktiskt så. Det handlar inte om att skärpa sig och ta sig samman. Det här är ett tillstånd som kräver kvalificerad medicinsk vård. Varje år dör ungefär ettusenfemhundra svenskar för egen hand. Det är många. Det är fler än som dör i trafikolyckor. Jag är övertygad om att det går att rädda ett par hundra av de här ettusenfemhundra. Jag tror att några av dem vill bli räddade.”
Tack Lina för boktipset!
/S
små mål efter vägen
Jag kan tänka mig att jag skrämmer er bloggläsare ibland, när jag skriver att jag vill dö. Men det är inte alltid det är nattsvart, och hur det än är så vill jag i grund och botten leva!
Även om det är mörkt har jag små saker som jag ser fram emot. Jag brukar leta nåt att bita tag i. Typ som Jag kan ju inte ta livet av mig innan min syster gifter sig. Hon förlåter mig aldrig om jag missar det! Och då minns jag det de gånger jag tänker tanken på att ta mitt liv. På så vis blir det mycket svårare att planera suicid.
Här är några saker som jag ser fram emot nu, sånt som jag inte får missa :)
Stourre åabpas bröllop
Kan jag ju bara inte missa!!
Ankarede
Traska runt i lera ofräsch och lycklig i en helg och träffa likasinnade, dansa sig svettig i blåsjön och lyssna till kyrklockorna innan man somnar.
Elin & Joel
Vill absolut inte missa att se mina ögonstenar växa upp!
Mitt sommarjobb(!!)
Hahaha, jag är en av de få som verkligen ser framemot sitt sommarjobb!
Ayia Napa
Ser verkligen framemot att äta frukost på balkongen på vårt hotell (bilden) med min käraste den första veckan i sept. Sola, bada i havet och äta god mat också så klart.
Körkortet
Känns visserligen långt borta just nu. Men i höst tänker jag banne mig ta tag i det!
Ett litet urval av saker och ting som håller mig kvar, och hela tiden försöker jag fylla på min lista.
Hur gör ni när ni mår dåligt?
Jag vet en vän som är lika blåögd som jag, vi borde få det bra
Döden är överallt just nu. Var jag än vänder mig så finns den där.
Påtaglig, en fiende som jag aldrig kommer bli vän med.
Jag kommer alltid få ont i magen när jag hör talas om döden.
Men i vissa perioder är det värre.
Som nu. Jag såg kick ass på bio igår. Det är en komedi, och den var faktiskt rolig ibland. Men det som satte mest intryck i mig var alla som dog. Jag kunde inte släppa dem med tankarna, även om de inte hade några stora roller i filmen så kunde jag inte släppa dem. Tänk, nu dog de plötsligt och ingen brydde sig, filmen bara fortsatte. Precis som verkligheten är.
Jag har kommit tillbaka dit där jag går runt som en trasdocka. Rätt som det är trillar en tår ner för kinden, utan nåt speciellt har hänt. Sist satt jag och fikade med min kära, tittade på ett par som gick förbi och en tår rann ner för kinden. Utan att jag ens visste varför. Inget speciellt med paret, jag minns inte ens vad jag tänkte. Men så går jag runt nu, med tårar som rinner över. Det är för mycket som känns och gör ont att det rinner över.
Ju mer jag tänker på det, desto mindre jobbigt känns det att dö. När jag har bra dagar blir jag rädd när jag tänker på döden. Dåliga dagar känns döden som den enda utvägen, och ärligt talat är jag rädd för att mista kontrollen över mig själv. Kanske slutar jag som ännu ett suicidfall i sápmi? Ibland tror jag faktiskt att det blir så, vare sig jag vill eller inte...
Jag har kommit tillbaka dit där jag går runt som en trasdocka. Rätt som det är trillar en tår ner för kinden, utan nåt speciellt har hänt. Sist satt jag och fikade med min kära, tittade på ett par som gick förbi och en tår rann ner för kinden. Utan att jag ens visste varför. Inget speciellt med paret, jag minns inte ens vad jag tänkte. Men så går jag runt nu, med tårar som rinner över. Det är för mycket som känns och gör ont att det rinner över.
Ju mer jag tänker på det, desto mindre jobbigt känns det att dö. När jag har bra dagar blir jag rädd när jag tänker på döden. Dåliga dagar känns döden som den enda utvägen, och ärligt talat är jag rädd för att mista kontrollen över mig själv. Kanske slutar jag som ännu ett suicidfall i sápmi? Ibland tror jag faktiskt att det blir så, vare sig jag vill eller inte...
Vill få ut tummen ur röven
Ett säkert tecken på att jag mår dåligt är när jag sätter igång och lyssnar på broder daniel. Då gör det ont i själen, det smärtar och jag önskar det gick att ta bort. Men som sagt, broder daniel har förmågan att kunna mildra min smärta. Jag får utlopp för känslorna och kan ta nya tag sen. Just nu tilltalar deras låttext mig:
I wont last long
Soon, I will be gone
It's all the same to me
there is nothing to see
När jag lyssnar på den tänker jag oftast att jag skulle vilja försvinna. Men inte för alltid. Jag kan komma tillbaka när jag har fått sommarlov va?
Dags att slita ut tummen ur röven. Jag gissar att det blir en lång natt med plugg, packande och den där jävla texten som jag lovat skriva till tidningen. Fan.
By the way trogna läsare. Jag kom ut igår! Vakten på marité är rasist. Jag försökte prata samiska med honom men då svor han åt mig att prata svenska i sverige! :(
Fuck vad arg jag blir på sånt!
(Jag skulle gjort nåt åt det om jag hade varit nyktrare...)
Jag hatar att vara 18 och vilja göra en massa saker men att vara ensam om att vilja det.
Vissa småsaker gör mig deprimerad. Jag har lust att göra som småbarn gör när de inte får som de vill, lägga mig ner och skrika.
Ikväll gäller saken nåt så fjuttigt att jag inte får med mig någon på krogen. Precis varje kotte jag känner och kan komma på har massvis med skäl för att inte gå. Medan jag klättrar på väggarna av tristress, ser min unga fria tid rusa iväg.
Vad är det för vits att leva när man inte får leva livet?
Ikväll gäller saken nåt så fjuttigt att jag inte får med mig någon på krogen. Precis varje kotte jag känner och kan komma på har massvis med skäl för att inte gå. Medan jag klättrar på väggarna av tristress, ser min unga fria tid rusa iväg.
Vad är det för vits att leva när man inte får leva livet?
snurrigt inlägg
Ursäkta röran som råder i nedanstående inlägg. Jag tror min hjärna håller på bygga om eller nåt.
Det är inte bara i lägenheten det råder kaos, i hela mig faktiskt. Vilken ände ska jag börja med?
Jag blir så rastlös på våren. Jag vill vara här, och jag vill fara hit, och sen vill jag dit och plötsligt vill jag bara försvinna och sen vill jag bestiga berg och erövra världen. Ingen ordning alls faktiskt. Det kryper i kroppen på mig, jag kan varken sova eller sitta still, går liksom i ett. Och sen tar all bränsle slut och jag får motorstopp mitt på motorvägen och alla andra bara svischar förbi med solsken och leenden och jag får väldens panikångest.
Jag vet inte vad det här stadiet kallas, men plötsligt vill jag bara ut och vara galen, supa och glömma allt. Och när jag har gjort det vill jag bara göra det igen.
Å juste fan. Skolan har jag ju också....
Det går upp, det går ner
Vilken fantastisk helg vi hade i Ammarnäs! Jag tror inte jag var den enda som åkte hem nöjd, fylld med positiv energi och en tro på framtiden. Skön känsla dedär, när det finns hopp! Det var så kul att träffa alla vänner som jag inte träffat på ett tag, fick skratta och gråta med människor som vet precis hur det kan vara ibland.
Mest förvånad blev jag väl av den där coola killen som jag var störtkär i när jag var 14, vi hade ett fint samtal om livet och framtiden. Inte visste jag det fanns så mycket känslor i honom? Jag vet inte om det bara var jag som upplevde det, men i helgen när någon frågade hur det var, så kunde man svara ärligt! Jag hoppas att det inte var nåt tillfälligt, jag vill att det ska fortsätta så, att man kan vara ärlig. Det måste nog till, att våga tala om hur det är, om vi ska få stopp på självmorden i sápmi. Men jag vet också mycket väl hur svårt det är att vara ärlig, till och med mot sig själv. Och jag vet också hur det är att sträcka ut handen åt någon som inte tar emot den rätt.
Under helgen föddes idén om en samisk kör som jag tror stenhårt på! det är verkligen nåt jag vill jobba med. Jag kan inte sjunga, men en kör som sjunger för att de har ledsnat på ohälsan, hur fint är inte det? Känns så skönt med nåt praktiskt som man kan göra för att få folk att må bättre. Jag har själv länge grubblat på vad jag skulle kunna göra för ohälsan, men inte haft kraften att ta tag i nåt sånt själv. Men nu är det ett gäng som tillsammans kommit med idéen och jag tänker verkligen göra allt jag kan för att få igenom det!
Ikväll åker jag ner till funäsdalen, imorgon är det dags att säga hej då till Jonas. Fy fan vad gruvsamt det känns...
Drar nu.
Åker upp till Sorsele ikväll.
Sedan vidare till Ammarnäs.
Det ska gå bra har jag bestämt.
Jag ska ha kul med mina vänner!
Känns skönt att veta när begravningen är nu.
Tack alla kära vänner och släkt för att ni peppar mig. <3
