Sjukdomen jag har, min depression och ångesten, kallar jag för Klumpen. Klumpen i bröstet, smärtan. Den som gör att jag ibland inte orkar leva. Jag vill reda ut det här för er nu. Det är inte jag, Saila, som vill dö. Det är Klumpen inuti mig, som sprider sig i bröstet på mig, skapar en smärta som tillslut blir olidlig. Det är smärtan som jag vill bli fri.

Jag ska försöka förklara för er, hur det är.
Klumpen har funnits inuti mig ända sedan min gudfar hastigt omkom i en brand när jag var 11år. Tyvärr fick jag aldrig bearbeta den sorgen ordentligt. Jag brukar säga att min barndom tog slut när han dog. Efter det, har mina depressioner kommit och gått. Klumpen har alltid funnits där, varit stor, krymt, vuxit, vilat, vaknat till liv...

Hösten 2008 hade en rad händelser gjort klumpen så stor att jag inte längre visste vad som faktiskt var jag, och vad som var klumpen. Jag trodde att det var JAG som ville dö, när det var klumpen som ville det. När man mår så pass dåligt, är det väldigt svårt att se vad som är sjukdomen, och man tror att den enda utvägen är att ta sitt liv.


Och nu vill jag vara tydlig: Jag har skrivit i min blogg när jag har tänkt på döden och funderat kring att ta självmord. Men självmord ÄR ingen lösning på problemet! Självmord löser ingenting, och skapar bara en massa elände.


Jag tänker mycket på de jag förlorat i självmord, vänner, släktingar och bekanta. Jag tänker på dem ofta. Jag saknar dem otroligt. Det gör ont att sakna min vän. Och det gör jätteont att sakna han som skulle bli min svåger. När jag tänker på saknaden efter dessa två, så förstår jag hur många jag skulle beröra om jag tog mitt liv. Härom dagen insåg jag att de jag lärt känna på mitt sommarjobb faktiskt också skulle bli berörda, det kändes lite märkligt... Fast främst tänker jag på min familj, försöker föreställa mig att ett av mina syskon skulle försvinna. Bara tanken får magen att vrida sig. De som jag växt upp med, delat vatten, bröd och blodsband med. Jag skulle inte orka om ett syskon tog sitt liv. Samma sak med mina föräldrar, jag skulle förstöra dem om jag gjorde nåt. Som när vi var på graven i julas och tände ljus, jag och tjiedtje och aehtjie, då tänkte jag tanken: Tänk om det var min grav de skulle behöva tända ljus vid på julafton... När jag kom hem berättade jag för min mor vad jag hade tänkt vid aahka och aajjas grav. Hon tog mig i famnen och tårarna började rinna ner för hennes kinder, så viskade hon till mig: Det har jag också tänkt på Saila...


Jag insåg då att jag måste i alla fall kämpa för min familj. Det är dem jag älskar mest och det värsta jag kan göra mot dem är att begå självmord.

Hold on

Sailas tankar 5 kommentarer
Sjukdomen jag har, min depression och ångesten, kallar jag för Klumpen. Klumpen i bröstet, smärtan. Den som gör att jag ibland inte orkar leva. Jag vill reda ut det här för er nu. Det är inte jag, Saila, som vill dö. Det är Klumpen inuti mig, som sprider sig i bröstet på mig, skapar en smärta som tillslut blir olidlig. Det är smärtan som jag vill bli fri.

Jag ska försöka förklara för er, hur det är.
Klumpen har funnits inuti mig ända sedan min gudfar hastigt omkom i en brand när jag var 11år. Tyvärr fick jag aldrig bearbeta den sorgen ordentligt. Jag brukar säga att min barndom tog slut när han dog. Efter det, har mina depressioner kommit och gått. Klumpen har alltid funnits där, varit stor, krymt, vuxit, vilat, vaknat till liv...

Hösten 2008 hade en rad händelser gjort klumpen så stor att jag inte längre visste vad som faktiskt var jag, och vad som var klumpen. Jag trodde att det var JAG som ville dö, när det var klumpen som ville det. När man mår så pass dåligt, är det väldigt svårt att se vad som är sjukdomen, och man tror att den enda utvägen är att ta sitt liv.


Och nu vill jag vara tydlig: Jag har skrivit i min blogg när jag har tänkt på döden och funderat kring att ta självmord. Men självmord ÄR ingen lösning på problemet! Självmord löser ingenting, och skapar bara en massa elände.


Jag tänker mycket på de jag förlorat i självmord, vänner, släktingar och bekanta. Jag tänker på dem ofta. Jag saknar dem otroligt. Det gör ont att sakna min vän. Och det gör jätteont att sakna han som skulle bli min svåger. När jag tänker på saknaden efter dessa två, så förstår jag hur många jag skulle beröra om jag tog mitt liv. Härom dagen insåg jag att de jag lärt känna på mitt sommarjobb faktiskt också skulle bli berörda, det kändes lite märkligt... Fast främst tänker jag på min familj, försöker föreställa mig att ett av mina syskon skulle försvinna. Bara tanken får magen att vrida sig. De som jag växt upp med, delat vatten, bröd och blodsband med. Jag skulle inte orka om ett syskon tog sitt liv. Samma sak med mina föräldrar, jag skulle förstöra dem om jag gjorde nåt. Som när vi var på graven i julas och tände ljus, jag och tjiedtje och aehtjie, då tänkte jag tanken: Tänk om det var min grav de skulle behöva tända ljus vid på julafton... När jag kom hem berättade jag för min mor vad jag hade tänkt vid aahka och aajjas grav. Hon tog mig i famnen och tårarna började rinna ner för hennes kinder, så viskade hon till mig: Det har jag också tänkt på Saila...


Jag insåg då att jag måste i alla fall kämpa för min familj. Det är dem jag älskar mest och det värsta jag kan göra mot dem är att begå självmord.
Det slår tillbaka. Jag lär mig aldrig, utan biter ihop tills det brister. Då går jag sönder, jag är så skör att endast en liten mygga skulle kunna göra mig förnäm. Jag vet att pressar mig tills döden känns välkommande. Behåller masken på ända tills jag inte längre ens kan få den att sitta med lim. Allt för att verka stark. Orka allt jag måste. Tills jag sen brister och inte orkar nåt alls. Inte alls taktiskt, och framför allt inte hållbart.

Men det är lättare sagt än gjort att ändra på nåt som blivit en undermedveten mekanism för att överleva.

Imorgon börjar jag jobba igen, jag längtar ärligt talat. Det ska bli skönt att komma tillbaka dit, där ingen vet vem jag är. Mer än det jag berättat för dem. De vet ingenting om min ångest, depression, självmordsförsöken eller sorgen. Ingenting. Där kan jag vara den Saila som jag saknat så mycket de senaste åren. Hon som får vara som alla andra, utan en massa svart mörkt och tungt i själen.

Visst, jag vet att det är en mask det också. Men det är så mycket enklare att hålla masken för någon som inte känner mig. För någon som inte ifrågasätter leendet och skrattet. För någon som inte spänner ögonen i min blick och frågar om det är säääkert att jag mår bra. Det är så mycket enklare att hålla masken för någon som tar för givet att jag mår bra när jag skrattar. På ett sätt får jag vara någon annan när jag jobbar. Det är så jävla skönt. Där är jag bara Saila.

Förövrigt hände något otroligt igår. Jag visste att Kent skulle börja spela klockan 00.00 på Kirunafestivalen, jag ville så hemskt gärna höra dem. Allra helst ville jag höra Utan Dina Andetag. Jag ringde en vän som var på plats för att höra om hon inte kunde ringa mig när låten spelades så jag fick höra. Men jag ballade ur, vi pratade utan att jag frågade henne. Jag blev osäker om jag skulle orka höra dem spela live... Kvart i ett i natt ringde samma vän, omedvetet. Först hörde jag bara en massa vrål, men sedan kunde jag tyda Kents stämma. Underbart! Låg i min säng med luren mot örat medan tårarna rann nedför mina kinder och lyssnade till Kärleken väntar. Sedan bröts det. Jag tror att det var min vän Jonas som numer befinner sig i himlen som ringde mig från AMs tlf, som ett tecken...

Kärleken väntar

Bra dagar Kommentera
Det slår tillbaka. Jag lär mig aldrig, utan biter ihop tills det brister. Då går jag sönder, jag är så skör att endast en liten mygga skulle kunna göra mig förnäm. Jag vet att pressar mig tills döden känns välkommande. Behåller masken på ända tills jag inte längre ens kan få den att sitta med lim. Allt för att verka stark. Orka allt jag måste. Tills jag sen brister och inte orkar nåt alls. Inte alls taktiskt, och framför allt inte hållbart.

Men det är lättare sagt än gjort att ändra på nåt som blivit en undermedveten mekanism för att överleva.

Imorgon börjar jag jobba igen, jag längtar ärligt talat. Det ska bli skönt att komma tillbaka dit, där ingen vet vem jag är. Mer än det jag berättat för dem. De vet ingenting om min ångest, depression, självmordsförsöken eller sorgen. Ingenting. Där kan jag vara den Saila som jag saknat så mycket de senaste åren. Hon som får vara som alla andra, utan en massa svart mörkt och tungt i själen.

Visst, jag vet att det är en mask det också. Men det är så mycket enklare att hålla masken för någon som inte känner mig. För någon som inte ifrågasätter leendet och skrattet. För någon som inte spänner ögonen i min blick och frågar om det är säääkert att jag mår bra. Det är så mycket enklare att hålla masken för någon som tar för givet att jag mår bra när jag skrattar. På ett sätt får jag vara någon annan när jag jobbar. Det är så jävla skönt. Där är jag bara Saila.

Förövrigt hände något otroligt igår. Jag visste att Kent skulle börja spela klockan 00.00 på Kirunafestivalen, jag ville så hemskt gärna höra dem. Allra helst ville jag höra Utan Dina Andetag. Jag ringde en vän som var på plats för att höra om hon inte kunde ringa mig när låten spelades så jag fick höra. Men jag ballade ur, vi pratade utan att jag frågade henne. Jag blev osäker om jag skulle orka höra dem spela live... Kvart i ett i natt ringde samma vän, omedvetet. Först hörde jag bara en massa vrål, men sedan kunde jag tyda Kents stämma. Underbart! Låg i min säng med luren mot örat medan tårarna rann nedför mina kinder och lyssnade till Kärleken väntar. Sedan bröts det. Jag tror att det var min vän Jonas som numer befinner sig i himlen som ringde mig från AMs tlf, som ett tecken...
Jag vet inte vad jag ska blogga om längre.
Jag är tom. Helt tom.
Ända sen jag vaknade på hjärtintensiven den 3:e juni har jag varit tom. Vet inte om jag ska vara glad eller besviken. Jag tror att jag tycker det är bra i alla fall. Det duger, men samtidigt har jag kvar frågan, -Vad är meningen med livet?

Så länge jag inte har svaret kommer jag vanka rastlös på jorden och aldrig finna ro i min själ. Orkar jag det?

. Ändå kan jag inte se det som meningslöst, fastän jag skrämde livet av mina nära och kära så ångrar jag det inte. Jag fick faktiskt nåt utav det. Jag har börjat om på noll igen. Bytt ut både läkare och psykolog, till och med avdelning på sjukhuset, och efter två själmordsförsök börjar jag dessutom tvivla på att min diagnos är rätt. När jag ser tillbaka på de senaste åren börjar jag se ett mönster som jag inte sett tidigare. Och efter att ha hört runt med mina närmaste, och även rådslagit med olika läkare och psykologer känns det alltmer som att jag har rätt. Jag tänker låta mig utredas igen, till hösten när jag är tillbaka i stan. Jag kan berätta mer om det senare, när jag vet mer.

Nu ska jag njuta av sommaren och att jag lever. Ge livet ännu en chans.
Sköt om er vänner, och tack för alla fina kommentarer ni ger, de värmer mig verkligen, och får mig att kämpa vidare :)

Jag har ingen rubrik för jag är helt tom

Sailas tankar 4 kommentarer
Jag vet inte vad jag ska blogga om längre.
Jag är tom. Helt tom.
Ända sen jag vaknade på hjärtintensiven den 3:e juni har jag varit tom. Vet inte om jag ska vara glad eller besviken. Jag tror att jag tycker det är bra i alla fall. Det duger, men samtidigt har jag kvar frågan, -Vad är meningen med livet?

Så länge jag inte har svaret kommer jag vanka rastlös på jorden och aldrig finna ro i min själ. Orkar jag det?

. Ändå kan jag inte se det som meningslöst, fastän jag skrämde livet av mina nära och kära så ångrar jag det inte. Jag fick faktiskt nåt utav det. Jag har börjat om på noll igen. Bytt ut både läkare och psykolog, till och med avdelning på sjukhuset, och efter två själmordsförsök börjar jag dessutom tvivla på att min diagnos är rätt. När jag ser tillbaka på de senaste åren börjar jag se ett mönster som jag inte sett tidigare. Och efter att ha hört runt med mina närmaste, och även rådslagit med olika läkare och psykologer känns det alltmer som att jag har rätt. Jag tänker låta mig utredas igen, till hösten när jag är tillbaka i stan. Jag kan berätta mer om det senare, när jag vet mer.

Nu ska jag njuta av sommaren och att jag lever. Ge livet ännu en chans.
Sköt om er vänner, och tack för alla fina kommentarer ni ger, de värmer mig verkligen, och får mig att kämpa vidare :)