Ibland får jag känslan utav att vara nära kanten utan att veta hur nära jag är. Det känns som att jag befinner mig i tjock dimma på fjället när det är vinter och allting är vitt/grått och det går inte bedömma om det lutar uppåt eller nedåt. Som att vara i en mjölpåse och varje trevande steg framåt gör en illamående. Att inte veta exakt var man är medan man anar att man kan befinna sig nära ett stup men omöjligt kan stanna upp för att invänta bättre väder. Tvingas treva sig frammåt trots rädslan och osäkerheten, med stupet som största farhåga.

Mearkha

Sailas tankar En kommentar
Ibland får jag känslan utav att vara nära kanten utan att veta hur nära jag är. Det känns som att jag befinner mig i tjock dimma på fjället när det är vinter och allting är vitt/grått och det går inte bedömma om det lutar uppåt eller nedåt. Som att vara i en mjölpåse och varje trevande steg framåt gör en illamående. Att inte veta exakt var man är medan man anar att man kan befinna sig nära ett stup men omöjligt kan stanna upp för att invänta bättre väder. Tvingas treva sig frammåt trots rädslan och osäkerheten, med stupet som största farhåga.
Det var med en klump i magen och bröstet jag såg denna dokumentär som NRK Brennpunkt gjort om piller-missbruk. I programmet berättas det  om 20-åriga Silje Bendikte Øwre som tog sitt liv när hon inte längre såg någon väg ut ur sitt tablettmissbruk, hennes föräldrar menar att det var just tabletterna som tog livet av Silje.

Efter att jag hade sett dokumentären snurrade tankarna i mitt huvud, jag tänkte att det lika gärna kunnat vara jag. Mycket i historien om Silje påminner mig om min egen resa från första receptet på Sertralin (antidepressivt läkemedel, såkallat SSRI-preparat) som jag fick som 16-åring till  apotekspåsar fulla med preparat jag knappt visste vad de var bra för. 

Silje fick diagnosen ME/CFS när hon var 14 år och senare upptäcktes också en tumör i hennes hjärna. Hon var konstant trött och orkeslös, vilket säkerligen orsakade hennes depression och framkallade ångesten - tror jag, som också sliter med liknande. Fram till att hon fyllt 18 tillhörde hon barn- och ungdomspsykiatrin och åt enbart antidepressiva tabletter. Men då hon fyllde arton flyttades hon till vuxenpsykiatrin och betydligt fler olika preparat sattes in, ibland utan att hon visste varför. I den lista på mediciner som skrivits ut till Silje under hennes två sista levnadsår känner jag igen många av preparaten, olika varianter utav: sömntabletter, ångestdämpande, antipsykotiska, antiepileptiska, antihistaminer och smärtstillande opiater. Jag har testat en eller flera varianter av samtliga ovanstående medikamenter, och delar känslan med Silje om att mången gånger känt mig som en försökskanin inom psykiatrin.

Även om jag har haft samma behandlande läkare inom psykiatrin sedan jag blev flyttad till vuxen psyk 2010 så har jag fått träffa dussinvis med olika läkare genom åren som har haft delade meningar om mina psykiska besvär och hur detta ska hanteras. Min behandlande läkare har alltid varit försthandsalternativet för både mig och psykiatrin att vända sig till när jag haft behov, det är vid de tillfällen då jag har fått söka akut vård eller blivit inlagd på psykiatriska avdelningar som jag har mött andra läkare. När man söker akut psykvård har de oftast staffetläkare som byts ut ofta och på avdelningarna har de en läkare som tar över det behandlande ansvaret medan man är inlagd. När jag har varit inlagd har jag ibland haft oturen att träffa uppemot 3-4 olika läkare under en och samma vistelse. Det har varit väldigt svårt vissa gånger när dem har haft helt skiljda omdömen och mediciner har ändrats fram och tillbaka. Ibland vet man inte riktigt vad man ska tro om psykvården, och jag har känt mig uppgiven många gånger när det har varit väldigt stretiga utlåtanden och behandlingsplaner. Men man ska komma ihåg att psykisk ohälsa bara är ett samlingsnamn och det finns väldigt många olika psykiska diagnoser där symtomen kan vara väldigt likartade för många. Psykiatriläkare kan specialisera sig på olika områden och omöjligt vara expert på allt. En annan sak att komma ihåg är att i många fall är det svårt att se bakomliggande problem när man som läkare bara har en timme på sig att bedömma en patients tillstånd. Speciellt om patienten mår så dåligt att den knappt kommunicerar.

Det är ett svårt yrke och ett svårt område. Jag har full förståelse för att vården ibland står handfallna med vissa patienter, men de allvarliga konsekvenser det kan leda till ger mig ont i magen. Som när det går så långt att patienter skickas på rättspsyk för att man inte längre vet hur man ska hantera dem eller när patienter tar livet av sig för att de känner sig så hjälplösa...


En inläggning på psyk som jag minns särskilt väl var hösten 2012 när min far fick skjutsa in mig till psykakuten och första veckan fick jag träffa 3 olika läkare innan jag slutligen fick komma till en avdelning. Där fick jag träffa ytterligare en läkare som abrubt satte ut alla mina mediciner och sedan satte in (jag tror det var 5 olika, om inte fler) nya preparat på en och samma dag! Jag minns att jag blev helt förvirrad, samtidigt som jag var så nere i träsket att jag var desperat. Jag ville ju så gärna tro att läkarna visste vad de höll på med och lita på deras omdömen. Och vilka biverkningar jag fick! Jag blev inte bättre av de nya medicinerna, de fick sättas ut en efter en, någon byttes mot andra likvärdiga varianter, men även det utan succé.

Jag ska erkänna att jag vid det laget inte brydde mig särskilt mycket i vad det faktiskt var för mediciner jag fick. Jag var inte alls kritisk till min behandling just då, att de bytte mediciner fram och tillbaka såg jag som en bekräftelse på att jag blev tagen på allvar och ansågs vara sjuk på riktigt. Det var så jag såg saken då, även om jag inte ville må dåligt så gjorde jag det och experimenterandet med mediciner som fick mig att må ännu sämre var en tröst för mig. I peridoer har jag ätit uppemot 15-20 tabletter om dagen med diverse verkningssyften. Det är väldigt mycket mediciner för en ung tjej och för en liten kropp att hantera, inser jag idag.

Att prova ut mediciner, sätta in nya preparat i kroppen och att sätta ut preparat är som att åka karusell. Det kan kännas jättebra i ena stunden och jättedåligt i nästa sekund. Det är svårt att se saker och ting klart när både en själv och allt runt omkring snurrar. Ibland kunde jag uppleva en kick utav att få ett nytt recept på en ny medicin, för att det kändes spännande att inte veta om detta var medicinen som skulle förändra mitt liv. Även om biverkningarna gjorde mig sämre många gånger var medicinerna en slags livlina, så länge läkarna hade nya preparat att prova på mig fanns det hopp en bättre framtid.

Medicinerna fick mig att både sluta kämpa mot min depression och ångest samtidigt som de gav mig ett litet hopp om en bättre framtid. Men tyvärr gjorde experimenterandet av mediciner att jag släppte allt eget ansvar och litade fullt ut på att jag kunde medicinera bort mina bekymmer. Det tog många år innan det verkligen gick upp för mig att det är bara jag själv som bär ansvaret över min hälsa och mitt välbefinnande. Numer är jag betydligt mer medveten om vad för slags tabletter jag stoppar i mig och försöker att ta så lite mediciner som möjligt. Att känna att jag har kontroll över mina mediciner gör gott för mig. Jag har kontroll över mitt liv på ett sätt som jag inte hade för så sent som ett år sedan. I våras spårade det ur för mig med insomningstabletterna och jag började ta allt större doser för att kunna sova, men inte förrän jag behövde en tre gånger så stor dos än den rekommenderade dosen för att somna insåg jag att jag var tvungen att ta tag i problemet. Självklart var det inte sömnregleringen i min hjärna som spårat ur på bara några veckor själva orsaken. Jag var tvungen att se på det egentliga problemet och därifrån lösa sömnsvårigheterna. Något sådant gjorde jag inte tidigare, då ringde jag bara och bad om ännu mer tabletter!

Något som har varit hjälpsamt för mig, som jag vill dela med mig utav till både dem som äter mediciner (oavsett om det är för psykiska besvär eller smärtstillande) och till närstående och anhöriga:

Kolla alltid vad fass skriver om preparatet men läs inte för guds skull på flashback.se eller liknande diskussionsforum på internet om vad andra människor skrivit om det preparat som du äter. Folk delar med sig om sådant som inte är hjälpsamt för den verkligt sjuke. I regel skriver de flesta bara om hur man kan missbruka pillren, överdosering eller hur hopplöst det är att hitta något som hjälper dem. Sådant mår man bäst av att inte läsa, folk har inga gränser på nätet.

Prata om medicinerna! Berätta för någon som står dig nära om vad du äter för slags mediciner och varför. Om du till exempel börjar äta antidepressiva där självmordstankar, ångest och depression är vanliga biverkningar som kan bli väldigt starka första veckorna är det bra om någon du litar på känner till det, mer än din läkare. Kom ihåg att även p-piller kan ge sådana biverkningar. Prata om varför du tar medicinen och hur den verkar i kroppen. 

Även om jag har tyckt att det har varit jobbigt så har det också varit skönt när andra har "lagt sig i" min medicinering. Jag har brukat berätta för min mor när jag har fått nya mediciner, hon frågar då vad medicinerna heter och sedan har hon själv gått in på fass.se och läst på för att sedan kunna fråga mig hur jag mår och reflektera över vilken effekt den verkar ha på mig. Ibland märker man inte ändringar själv, medan en närstående kan göra det. Om man är djupt nere kanske man inte ser den marginella skillnaden mellan kolsvart och svart, medan en närstående kan lägga märke till att man kanske skrattar en gång.

Våga fråga, och ifrågasätt! EA som är en stark motsåndare till allt vad mediciner heter frågade till en början varje gång han såg mig ta en tablett: Vad tar du för medicin nu? Varför tar du den? Behöver du verkligen ta den? Det är tuffa frågor, som ibland ledde till bråk för att jag gick in i försvarsställning och kände mig ifrågasatt och misstrodd. Men det är nyttigt att ifrågasätta sina tablettvanor, annars riskerar man att hamna i ett vanebeteende och kanske börjar äta smärtstillande slentrianmässigt så fort man får minsta lilla känning av smärta eller ångestdämpande vid minsta lilla ångest-  eller innan man ens fått ångest- bara för att försäkra sig om att man inte ska få ångest. 



Bara ett piller till...

Sailas tankar En kommentar
Det var med en klump i magen och bröstet jag såg denna dokumentär som NRK Brennpunkt gjort om piller-missbruk. I programmet berättas det  om 20-åriga Silje Bendikte Øwre som tog sitt liv när hon inte längre såg någon väg ut ur sitt tablettmissbruk, hennes föräldrar menar att det var just tabletterna som tog livet av Silje.

Efter att jag hade sett dokumentären snurrade tankarna i mitt huvud, jag tänkte att det lika gärna kunnat vara jag. Mycket i historien om Silje påminner mig om min egen resa från första receptet på Sertralin (antidepressivt läkemedel, såkallat SSRI-preparat) som jag fick som 16-åring till  apotekspåsar fulla med preparat jag knappt visste vad de var bra för. 

Silje fick diagnosen ME/CFS när hon var 14 år och senare upptäcktes också en tumör i hennes hjärna. Hon var konstant trött och orkeslös, vilket säkerligen orsakade hennes depression och framkallade ångesten - tror jag, som också sliter med liknande. Fram till att hon fyllt 18 tillhörde hon barn- och ungdomspsykiatrin och åt enbart antidepressiva tabletter. Men då hon fyllde arton flyttades hon till vuxenpsykiatrin och betydligt fler olika preparat sattes in, ibland utan att hon visste varför. I den lista på mediciner som skrivits ut till Silje under hennes två sista levnadsår känner jag igen många av preparaten, olika varianter utav: sömntabletter, ångestdämpande, antipsykotiska, antiepileptiska, antihistaminer och smärtstillande opiater. Jag har testat en eller flera varianter av samtliga ovanstående medikamenter, och delar känslan med Silje om att mången gånger känt mig som en försökskanin inom psykiatrin.

Även om jag har haft samma behandlande läkare inom psykiatrin sedan jag blev flyttad till vuxen psyk 2010 så har jag fått träffa dussinvis med olika läkare genom åren som har haft delade meningar om mina psykiska besvär och hur detta ska hanteras. Min behandlande läkare har alltid varit försthandsalternativet för både mig och psykiatrin att vända sig till när jag haft behov, det är vid de tillfällen då jag har fått söka akut vård eller blivit inlagd på psykiatriska avdelningar som jag har mött andra läkare. När man söker akut psykvård har de oftast staffetläkare som byts ut ofta och på avdelningarna har de en läkare som tar över det behandlande ansvaret medan man är inlagd. När jag har varit inlagd har jag ibland haft oturen att träffa uppemot 3-4 olika läkare under en och samma vistelse. Det har varit väldigt svårt vissa gånger när dem har haft helt skiljda omdömen och mediciner har ändrats fram och tillbaka. Ibland vet man inte riktigt vad man ska tro om psykvården, och jag har känt mig uppgiven många gånger när det har varit väldigt stretiga utlåtanden och behandlingsplaner. Men man ska komma ihåg att psykisk ohälsa bara är ett samlingsnamn och det finns väldigt många olika psykiska diagnoser där symtomen kan vara väldigt likartade för många. Psykiatriläkare kan specialisera sig på olika områden och omöjligt vara expert på allt. En annan sak att komma ihåg är att i många fall är det svårt att se bakomliggande problem när man som läkare bara har en timme på sig att bedömma en patients tillstånd. Speciellt om patienten mår så dåligt att den knappt kommunicerar.

Det är ett svårt yrke och ett svårt område. Jag har full förståelse för att vården ibland står handfallna med vissa patienter, men de allvarliga konsekvenser det kan leda till ger mig ont i magen. Som när det går så långt att patienter skickas på rättspsyk för att man inte längre vet hur man ska hantera dem eller när patienter tar livet av sig för att de känner sig så hjälplösa...


En inläggning på psyk som jag minns särskilt väl var hösten 2012 när min far fick skjutsa in mig till psykakuten och första veckan fick jag träffa 3 olika läkare innan jag slutligen fick komma till en avdelning. Där fick jag träffa ytterligare en läkare som abrubt satte ut alla mina mediciner och sedan satte in (jag tror det var 5 olika, om inte fler) nya preparat på en och samma dag! Jag minns att jag blev helt förvirrad, samtidigt som jag var så nere i träsket att jag var desperat. Jag ville ju så gärna tro att läkarna visste vad de höll på med och lita på deras omdömen. Och vilka biverkningar jag fick! Jag blev inte bättre av de nya medicinerna, de fick sättas ut en efter en, någon byttes mot andra likvärdiga varianter, men även det utan succé.

Jag ska erkänna att jag vid det laget inte brydde mig särskilt mycket i vad det faktiskt var för mediciner jag fick. Jag var inte alls kritisk till min behandling just då, att de bytte mediciner fram och tillbaka såg jag som en bekräftelse på att jag blev tagen på allvar och ansågs vara sjuk på riktigt. Det var så jag såg saken då, även om jag inte ville må dåligt så gjorde jag det och experimenterandet med mediciner som fick mig att må ännu sämre var en tröst för mig. I peridoer har jag ätit uppemot 15-20 tabletter om dagen med diverse verkningssyften. Det är väldigt mycket mediciner för en ung tjej och för en liten kropp att hantera, inser jag idag.

Att prova ut mediciner, sätta in nya preparat i kroppen och att sätta ut preparat är som att åka karusell. Det kan kännas jättebra i ena stunden och jättedåligt i nästa sekund. Det är svårt att se saker och ting klart när både en själv och allt runt omkring snurrar. Ibland kunde jag uppleva en kick utav att få ett nytt recept på en ny medicin, för att det kändes spännande att inte veta om detta var medicinen som skulle förändra mitt liv. Även om biverkningarna gjorde mig sämre många gånger var medicinerna en slags livlina, så länge läkarna hade nya preparat att prova på mig fanns det hopp en bättre framtid.

Medicinerna fick mig att både sluta kämpa mot min depression och ångest samtidigt som de gav mig ett litet hopp om en bättre framtid. Men tyvärr gjorde experimenterandet av mediciner att jag släppte allt eget ansvar och litade fullt ut på att jag kunde medicinera bort mina bekymmer. Det tog många år innan det verkligen gick upp för mig att det är bara jag själv som bär ansvaret över min hälsa och mitt välbefinnande. Numer är jag betydligt mer medveten om vad för slags tabletter jag stoppar i mig och försöker att ta så lite mediciner som möjligt. Att känna att jag har kontroll över mina mediciner gör gott för mig. Jag har kontroll över mitt liv på ett sätt som jag inte hade för så sent som ett år sedan. I våras spårade det ur för mig med insomningstabletterna och jag började ta allt större doser för att kunna sova, men inte förrän jag behövde en tre gånger så stor dos än den rekommenderade dosen för att somna insåg jag att jag var tvungen att ta tag i problemet. Självklart var det inte sömnregleringen i min hjärna som spårat ur på bara några veckor själva orsaken. Jag var tvungen att se på det egentliga problemet och därifrån lösa sömnsvårigheterna. Något sådant gjorde jag inte tidigare, då ringde jag bara och bad om ännu mer tabletter!

Något som har varit hjälpsamt för mig, som jag vill dela med mig utav till både dem som äter mediciner (oavsett om det är för psykiska besvär eller smärtstillande) och till närstående och anhöriga:

Kolla alltid vad fass skriver om preparatet men läs inte för guds skull på flashback.se eller liknande diskussionsforum på internet om vad andra människor skrivit om det preparat som du äter. Folk delar med sig om sådant som inte är hjälpsamt för den verkligt sjuke. I regel skriver de flesta bara om hur man kan missbruka pillren, överdosering eller hur hopplöst det är att hitta något som hjälper dem. Sådant mår man bäst av att inte läsa, folk har inga gränser på nätet.

Prata om medicinerna! Berätta för någon som står dig nära om vad du äter för slags mediciner och varför. Om du till exempel börjar äta antidepressiva där självmordstankar, ångest och depression är vanliga biverkningar som kan bli väldigt starka första veckorna är det bra om någon du litar på känner till det, mer än din läkare. Kom ihåg att även p-piller kan ge sådana biverkningar. Prata om varför du tar medicinen och hur den verkar i kroppen. 

Även om jag har tyckt att det har varit jobbigt så har det också varit skönt när andra har "lagt sig i" min medicinering. Jag har brukat berätta för min mor när jag har fått nya mediciner, hon frågar då vad medicinerna heter och sedan har hon själv gått in på fass.se och läst på för att sedan kunna fråga mig hur jag mår och reflektera över vilken effekt den verkar ha på mig. Ibland märker man inte ändringar själv, medan en närstående kan göra det. Om man är djupt nere kanske man inte ser den marginella skillnaden mellan kolsvart och svart, medan en närstående kan lägga märke till att man kanske skrattar en gång.

Våga fråga, och ifrågasätt! EA som är en stark motsåndare till allt vad mediciner heter frågade till en början varje gång han såg mig ta en tablett: Vad tar du för medicin nu? Varför tar du den? Behöver du verkligen ta den? Det är tuffa frågor, som ibland ledde till bråk för att jag gick in i försvarsställning och kände mig ifrågasatt och misstrodd. Men det är nyttigt att ifrågasätta sina tablettvanor, annars riskerar man att hamna i ett vanebeteende och kanske börjar äta smärtstillande slentrianmässigt så fort man får minsta lilla känning av smärta eller ångestdämpande vid minsta lilla ångest-  eller innan man ens fått ångest- bara för att försäkra sig om att man inte ska få ångest. 



Jag har äntligen skrivit färdigt religionsuppgiften, nu ska den bara rättas och jag ska ha muntlig examen på onsdag morgon, sedan är kursen överstökad. Det känns bra! 

Större delen av oktober har redan passerat, och det känns fortfarande bra. Jag vet inte om jag ska kalla det att jag är förvånad, eller lättad, eller vad... Det känns bara så ovant och främmande att inte bära ångesten längre. Nu har jag trots allt kännt mig okej sedan i våras, och jag möter fortfarande på människor som utbrister att jag ger uttryck av att må bra nu på ett sätt som de inte sett tidigare. Och jag kan bara hålla med dem faktiskt, jag har landat på en stabil väg nu, och jag ser den vägen klart framför mig. Ändå var jag orolig i slutet av augusti, rädd för vad som skulle hända med mig när sommarens solbränna började blekna och kylan trängde på.

Inte så konstigt att jag var rädd, jag kan helt ärligt inte säga att jag minns en bra höst. Denna årstid är för mig så starkt förknippad med ångest och ensamhet, att det nästan känns som ett synonym till hösten. Förra hösten kulminerade det till en helt ny nivå som hela kroppen minns och reagerar på av blotta tanken på hur det var. De senaste dagarna har jag flera gånger besökt mitt bloggarkiv och läst inläggen från september-december de senaste åren. Ångesten har varit oumbärlig varje höst, därför känns det rentav lustigt att jag inte ens har en klump i magen vid det här laget. Det känns ovant och jag vet nästan inte ens hur jag ska bete mig när jag inser att det mörknar strax efter middagstid och termometern har visat minusgrader dygnet runt senaste dagarna utan att jag ens reagerar. Det känns inte som att livet håller på rinna ur mig eller ens jobbigt att det är ett halvår innan solen börjar värma igen. Det känns okej.

Jag tycker till och med att det är fint! Jag ser hur naturen byter skepnad och ändrar sin skönhet, och jag upplever det inte alls lika grått och trist som jag annars minns att det brukar vara. Jag känner mig nästan nykär i hösten, för att det känns som jag för första gången i mitt liv får se den i sitt rätta jag och fått chansen att lära känna den. Antrar att de som läser det här förmodligen tänker att jag har blivit helt vrickad i skallen, men den risken tar jag. Jag vill bara försöka förmedla hopp om ljusare tider för dem som ser hösten som ett hot för sin egen existens. Kan hända att det är jag själv som trillar dit igen och behöver påminnas om hur jag hittills har upplevt denna höst, som har varit så radikalt olik alla andra tidigare höstar jag kan minnas. 

Jag bär på känslan av att om det har gått såhär bra för mig att tackla hösten hittills, så har jag i princip rott utmaningen i land. Även om jag inte kommer känna mig såhär positivt inställd resten av hösten är jag ändå inte orolig för de kommande månaderna. Även om jag riskerar att hamna i en dipp längre fram, tänker jag att jag omöjligt kommer falla så djupt att jag behöver vara rädd för det nu redan. 

 
 

 
 



 
 

they said put your tricks aside and for once believe

Sailas tankar 2 kommentarer
Jag har äntligen skrivit färdigt religionsuppgiften, nu ska den bara rättas och jag ska ha muntlig examen på onsdag morgon, sedan är kursen överstökad. Det känns bra! 

Större delen av oktober har redan passerat, och det känns fortfarande bra. Jag vet inte om jag ska kalla det att jag är förvånad, eller lättad, eller vad... Det känns bara så ovant och främmande att inte bära ångesten längre. Nu har jag trots allt kännt mig okej sedan i våras, och jag möter fortfarande på människor som utbrister att jag ger uttryck av att må bra nu på ett sätt som de inte sett tidigare. Och jag kan bara hålla med dem faktiskt, jag har landat på en stabil väg nu, och jag ser den vägen klart framför mig. Ändå var jag orolig i slutet av augusti, rädd för vad som skulle hända med mig när sommarens solbränna började blekna och kylan trängde på.

Inte så konstigt att jag var rädd, jag kan helt ärligt inte säga att jag minns en bra höst. Denna årstid är för mig så starkt förknippad med ångest och ensamhet, att det nästan känns som ett synonym till hösten. Förra hösten kulminerade det till en helt ny nivå som hela kroppen minns och reagerar på av blotta tanken på hur det var. De senaste dagarna har jag flera gånger besökt mitt bloggarkiv och läst inläggen från september-december de senaste åren. Ångesten har varit oumbärlig varje höst, därför känns det rentav lustigt att jag inte ens har en klump i magen vid det här laget. Det känns ovant och jag vet nästan inte ens hur jag ska bete mig när jag inser att det mörknar strax efter middagstid och termometern har visat minusgrader dygnet runt senaste dagarna utan att jag ens reagerar. Det känns inte som att livet håller på rinna ur mig eller ens jobbigt att det är ett halvår innan solen börjar värma igen. Det känns okej.

Jag tycker till och med att det är fint! Jag ser hur naturen byter skepnad och ändrar sin skönhet, och jag upplever det inte alls lika grått och trist som jag annars minns att det brukar vara. Jag känner mig nästan nykär i hösten, för att det känns som jag för första gången i mitt liv får se den i sitt rätta jag och fått chansen att lära känna den. Antrar att de som läser det här förmodligen tänker att jag har blivit helt vrickad i skallen, men den risken tar jag. Jag vill bara försöka förmedla hopp om ljusare tider för dem som ser hösten som ett hot för sin egen existens. Kan hända att det är jag själv som trillar dit igen och behöver påminnas om hur jag hittills har upplevt denna höst, som har varit så radikalt olik alla andra tidigare höstar jag kan minnas. 

Jag bär på känslan av att om det har gått såhär bra för mig att tackla hösten hittills, så har jag i princip rott utmaningen i land. Även om jag inte kommer känna mig såhär positivt inställd resten av hösten är jag ändå inte orolig för de kommande månaderna. Även om jag riskerar att hamna i en dipp längre fram, tänker jag att jag omöjligt kommer falla så djupt att jag behöver vara rädd för det nu redan.