Mov jielede-tijje

Det är tungt nu.
Jag är tillbaka i det stadiet som jag beskrev i bloggen någon gång våren 2010- när man går runt med tårar som rinner över hela tiden. Det gör så ont i bröstet att det svämmar över. EA vill till fjälls i helgen, men det vill inte jag. Jasg vill dra täcket över huvudet och säga upp kontakten med omvärlden. Det kommer EA aldrig gå med på, för han åker tillbaka till stavanger på söndag. Kanske är det bra om han släpar med mig ut ändå...

Läser kommentarer som jag fått, tack snälla ni för att ni följer mig och peppar mig! 

Fina fina Saila! Jag önskar att du visste hur ofta jag tänker på dig. På allt du går igenom och hur mycket jag tror på dig. Håll ut, försök hitta de småglädjeämnena i din omgivning och låt klockan gå. När jag nu tittar på bilden på min lillasyster, så är jag fast övertygad om att om hon bara hållit ut lite längre så hade hon levt idag. Inte bara levt utan även funnit ut sätt att hantera sin ångest. Hon hade mått dåligt i några år, och det lät som en lång tid då. Men när jag nu ser tillbaka på det så är det en så kort tid i en människas liv. Tappa inte tron på att du kommer hitta livsglädjen igen! Även om det tar tid, så vet jag att din tid kommer. Du har så mycket talang som inte får gå till spillo och har en viktig plats att fylla. Skaffa en hund, skriv en bok, åk skidor, titta på renar, lek med dina syskonbarn och vänta ut tiden. När det är som värst så tänk på att "det finns en plats i skogen, som bara den som gått vilse kan finna", du vet något som många andra vet. Vilket du en dag kommer ha nytta av, inte minst i ditt skrivande. Massor av kärlek!! Kramar//Anna-Maria

Du är en helt fantastisk människa Saila, kom ihåg det!

och vad skulle vi göra utan dig? du är en klippa!

Massor med kramar <3

Saila, jag tror att den där tjejen kommer fram ibland. För du är där. Mer levande än oss alla andra i mellanmjölkens land. Du är där! Mitt ibland oss. Och även om du mår dåligt ibland, så känns du mer levande än alla andra i hela världen mitt i allt. Jag blir alltid lika glad att träffa dig, vet ibland inte om det är för tacksamheten för att du ännu är ibland oss eller för att du bara ger mig hopp och styrka! <3
Unna, unna Sailas. Fina du!

Ibland är livet på livsflotten långsamt med få landstigningar, men minnet av de du gör är det som du kommer minnas. De fina stunderna finns där och går aldrig att ogöra, men livet förändras och så vill man nog ha det. Din sjukdom kanske gör kanske att landstigningarna blir fler och kortare än andras. Å andra sidan skaffar du många ögonblick och många vänner på vägen.

kom igen saila! du är stark, jag tror på dig.
du verkar som en stark tjej, sätt upp mål vad du vill göra med ditt liv, funkar för mig i svåra tider. allt är svårt men vem har sagt att det ska vara enkelt?
jag beundrar dig och gillar din blogg. det är nog många som gör det, man får tänka till och fundera när man läser.
ps. du är cool

Jag får ont i hjärtat nu.. :( Kämpa på lilla vän, du är oersättlig för så otroligt många, för mig och många med mig! Du vet att du är en av mina "barn", jag önskar jag kunnat bära lite av din smärta åt dig.. Men jag kan inte. Du måste göra det och jag vet att du kan! Det är en skyldighet du har mot alla som har dig kär och inte minst dig själv!
kraaaaaaaaaaam <3 (hoppas du kan känna den 70 mil bort)

Ikväll var sjön spegelblank och det doftade vår. Naturen visade sin allra vackraste sida på den plats som snart ska bli mitt hem. Det var så himla fint. Jag tog ett djupt andetag, och det jag kände var- ångest.

Varför denna ångest?
Inte är det då för att jag ska flytta, det ser jag fram emot, mer än allt annat just nu. Varje dag längtar jag. Så det är inte det som är orsaken... Utan jag känner mig kluven. Jag är fruktansvärt trött om dagarna, samtidigt som jag skulle fått en massa gjort. Vissa saker har legat länge, som pappersarbete. Annat gäller framtiden. Vad och hur ska jag göra med den? Sommaren, hösten, ekonomin? Det är sådant som jag går och grubblar på. Sedan är det den allra närmsta framtiden- jag var inte på jobbet idag. Lyckades inte övervinna tröttheten imorse. På eftermiddagen skjutsade AJ mig till psykologen iaf, det var tur för jag hade aldrig orkat köra de 24 milen t.o.r själv...

Efter den lilla stadsturen är jag helt slut, och jag funderar om jag kommer orka till jobbet imorgon. Jag får ångest av att vara hemma, mer ångest än den ångest som får mig att stanna hemma faktiskt... När jag inte orkar till jobbet kommer tankarna och ångesten- om jag inte orkar jobba 25% ens, hur ska jag då kunna bli något? Så kommer funderingarna över framtiden. Har jag ens någon framtid när jag inte klarar det här lilla ens?

Så var det den kommande helgen. Beslutsångesten. Jag vill åka till Riksgränsen på Sáminuorras förbundsmöte. Det hade varit så kul att träffa alla människor igen och känna av den positiva energin. Och jag som ska avgå från styrelsen också, det hade varit kul med ett ordentligt avslut... Men jag vet ärligt talat inte om jag orkar, det är väldigt långt dit, och helgen kommer bli intensiv om jag åker. Vilket kommer leda till en väldigt trött Saila, som också betyder en väldigt svag Saila.

Dagens insikt: Jag är deprimerad. På riktigt. Jag hade sådan tro på våren den här gången. Trodde på den så stenhårt att jag har förträngt smärtan i bröstet. Men nu slår det tillbaka, och jag känner mig så matt att jag helst vill försvinna. Psykologen säger att jag ska ta djupa andetag när ångesten kommer. Men jag vill hellre sluta andas helt.

Maj 2010
20:e maj. Ett säkert tecken på att jag mår dåligt är när jag sätter igång och lyssnar på broder daniel. Då gör det ont i själen, det smärtar och jag önskar det gick att ta bort. Men som sagt, broder daniel har förmågan att kunna mildra min smärta. Jag får utlopp för känslorna och kan ta nya tag sen. Just nu tilltalar deras låttext mig:

I wont last long

Soon, I will be gone

It's all the same to me

there is nothing to see

När jag lyssnar på den tänker jag oftast att jag skulle vilja försvinna. Men inte för alltid. Jag kan komma tillbaka när jag har fått sommarlov va?

24:e maj. Döden är överallt just nu. Var jag än vänder mig så finns den där. Påtaglig, en fiende som jag aldrig kommer bli vän med. Jag kommer alltid få ont i magen när jag hör talas om döden. Men i vissa perioder är det värre. Som nu. Jag såg kick ass på bio igår. Det är en komedi, och den var faktiskt rolig ibland. Men det som satte mest intryck i mig var alla som dog. Jag kunde inte släppa dem med tankarna, även om de inte hade några stora roller i filmen så kunde jag inte släppa dem. Tänk, nu dog de plötsligt och ingen brydde sig, filmen bara fortsatte. Precis som verkligheten är.


Maj 2011
9:e maj. Förutom vårkänslorna som nu sprätter i kroppen på var och varannan människa växer också min klump i takt med att det grönskar omkring mig. Det är inte bara med ångest som symptom den visar sig, utan också de vakna nätterna, det flitiga användadet av kortet som gärna går överstyr. Jag talar inte om det normala oansvaret kring ekonomi (när jag mår bra har jag inga problem), utan när jag försöker köpa mig ur känslan. Shoppar som bedövning, samma vad vad jag köper. Jag vill därifrån, samma var jag är, så vill jag därifrån. Fly, fly undan. Det är så mycket bättre där ingen känner mig, tänkler jag när jag är tillsammans med mina närståede. Sedan sitter jag ensam i lägenheten och tänker att det vore så mycket bättre om bara någon, kunde hålla om mig. Ta bort smärtan. I skogen vill jag bort och i stan vill jag hem till skogen. Ingenstans är det egentligen bra. Men jag klarar inte stanna.

25:e maj. Det här hade kunnat vara en dra-täcket-över-huvudet-dag om jag bara kunde skita i allt.
Men bilden av en liten tjej ihopkrupen under mitt täcke stämmer inte överens med bilden av den framgångsrika kvinna med vass penna och snyggt presskort som jag faktiskt strävar efter.
Därför klev jag upp denna bedrövliga dag. Gud hjälpe mig att överleva den också!

Maj 2012


Det slutade med två roliga kvällar på krogen. Jag fick äntligen dra på mig mina killer heels, känna mig snygg, farlig och riktigt awsome tillsammans med en vän som jag delat så otroligt mycket med under de 19 år som hon har varit min tvillingsjäl.  Så mycket skratt, så mycket lycka!

Så nu sitter jag här och kan inte sluta le, jag har fått mersmak av livet den här helgen. Framför mig väntar en fin vår, det är jag övertygad om.

Helgens soundtrack, Dire Straits - walk of life

if I die young, bury me in satin
lay me down, on a, bed of roses
sink me in the river, at dawn
send me away with the words of a love song

lord make me a rainbow, I'll shine down on my mother
she'll know i'm safe with you, when she stands under my colors
oh, and life ain't always what you think it's gonna be, no
ain't even gray but she buries her babies

the sharp knife, of a short life
well, i've had, just enough time

if I die young, bury me in satin
lay me down, on a, bed of roses
sink me in the river, at dawn
send me away with the words of a love song

the sharp knife, of a short life
well, i've had, just enough time

and i'll be wearing white, when I come into your kingdom
i'm as green as the ring on my little cold finger
i've never known the loving of a man
but it sure felt nice when he was holding my hand

theres a, boy here in town
says he'll, love me forever
who would've thought forever could be severed by
the sharp knife, of a short life
Find More lyrics at www.sweetslyrics.com
well, i've had, just enough time

so put on your best boys
and i'll wear my pearls
what I never did is done

a penny for my thoughts
oh no, i'll sell 'em for a dollar
their worth so much more, after i'm a goner
and maybe then you'll hear the words I been singing
funny when your dead how people start listening

if I die young, bury me in satin
lay me down, on a, bed of roses
sink me in the river, at dawn
send me away with the words of a love song

the ballad of a dove
peace and love
gather all your tears, keep 'em in your pocket
save 'em for a time when you're really gonna need 'em

the sharp knife, of a short life
well, i've had, just enough time
so put on your best boys
and i'll wear my pearls

Efter en lång jobbig vårvinter kände jag att det var dags för mig att göra något som jag tyckte var kul, något som jag inte gjort på länge och saknat. Jag kände att jag behövde ny energi och dessutom saknade jag en vän alldeles extra. Så jag ringde Jennie, min trogne vapendragare, som samma morgon var hemkommen från en vecka på Kreta.


Det slutade med två roliga kvällar på krogen. Jag fick äntligen dra på mig mina killer heels, känna mig snygg, farlig och riktigt awsome tillsammans med en vän som jag delat så otroligt mycket med under de 19 år som hon har varit min tvillingsjäl.  Så mycket skratt, så mycket lycka!

Så nu sitter jag här och kan inte sluta le, jag har fått mersmak av livet den här helgen. Framför mig väntar en fin vår, det är jag övertygad om. 

Helgens soundtrack, Dire Straits - walk of life

Jag fick ett sånt där ångestanfall igen. Skjut mig vad ont det gör! Det hjälpte inte att skrika strupen hes och lungorna tomma. den där smärtan, jag kan inte andas med den. Jag kan inte överleva såhär. Men så finns den där jävla prestigen, tjurigheten som är ett genetiskt arv starkare än mitt lappeblod. Det krävs så mycket innan envisheten ger med sig och släpper prestigen.

I flera dagar nu har jag varit orkeslös, tung i kropp och själ. haft stora problem med värk i leder och muskelknutar som följd av att jag helst bara ligger ner. Maten smakar inte längre och jag känner inte hunger, tur att jag inte är ensam, att min omgivning håller sig till regelbunda måltider. Annars hade jag kanske tynat bort. 

Att kliva upp på morgonen är plågsamt, för jag vet att ännu en lång dag väntar. Lusten att leva finns knappt kvar där inne. Dagarna är otroligt händelselösa och långtråkiga. De ger mig ångest att inte göra nåt men samtidigt har jag gett upp hoppet om mig själv och har överhuvudtaget ingen ork att ta tag i mig själv. En ond cirkel har bildats.

Imorgon ska jag träffa min psykolog och min läkare samt sköterska tillsammans med min mor. Det är jag och mor som begärt det, eftersom jag hittills under mina fyra år inom psyk inte haft något vårdplaneringsmöte, eller en riktig vårdplanering. Min läkare har liksom bara skrivit ut läkemedel efter läkemedel utan att något större resultat har uppnåtts, och jag känner mig mest som ett experiment...

Slutligen vill jag förtydliga att jag i mitt förra inlägg aboslut inte påverkad av alkohol, utan syftade på vad människor kan såra när de öppnar munnen i alkoholens rus.

I veckan när jag körde till jobbet en morgon från vinterlandet, 9 mil enkel resa- blev jag sådär omänskligt trött igen. Ögonen började gå i kors, bilen höll inte rak kurs (denna väg är mycket mer trafikerad än den vanliga) tillslut föll ögonlocken igen titt som tätt utan att jag kunde kontrollera det. Jag nickade till flera gånger innan jag insåg att jag var tvungen att stanna- även om jag var sen till jobbet redan.
Så jag stannade och slumrade till i några minuter.


Samma kväll skulle jag berätta det för EA, men då kom jag inte ihåg vart jag hade stannat... Jag är väl känd med vägen, kan namnet på varje krök i princip, men ändå blev det helt blankt när jag skulle berätta. Först dagen därpå mindes jag.


Mitt minne förändrades drastiskt efter mina ECT-behandlingar i dec-10. Läkaren sa att det bara skulle vara tillfälligt, men nu har ett år och 3 månader gått, och mitt minne är fortfarande väldigt dåligt. Jag har dessutom blivit mycket virrigare och mer disträ sedan dess. Ibland ångrar jag att jag gick med på att genomgå ECT, men samtidigt så hade jag inte så mycket till val just då. Det känns ännu surare att behandlingen dessutom inte gav något resultat... Vad hjälper det att ångra och vara bitter? Hoppas fortfarande att det ska bli bättre med tiden, för nu känner jag mig bara förtvivlad och less när jag tänker på det.

För några dagar sedan satt jag i bilen och körde ensam längs en skogsbilväg. Tankarna gick sin vanliga gång, varken dystra eller muntra. Plötsligt slår det mig att det är  den 30:e! Jag inser att jag har missat både Antas och Jonas årsdag, paniken blir ett faktum. Fattar inte hur det gick till. Paniken gör mig förvirrad och jag kan inte tänka klart, försöker komma ihåg datumen, men inte ens det kommer jag ihåg.

Jag blir ledsen, hemskt ledsen. Och rädd, håller jag på glömma dem båda? Nej, jag får inte glömma! Tårarna rinner och mitt körsätt blir mer destruktivt. Efter en stund lugnar jag ner mig jag inser tillslut att det är bara mars än. Jag har inte missat någon årsdag.

Jag har alltid undrat hur man som lokförare tacklar ett självmord. Här nedan bloggar lokföraren som körde på Linnéa:

Känner på mig att det här inlägget kommer att bli långt..
Trodde inte att det skulle hända så tidigt in på mitt nya jobb, har trots allt jobbat på SL i nästan tio år utan att råka ut. Har jobbat på SJ i vadå, sex månader?

Iallafall, häromdagen körde jag tåg med handledare, som vanligt kan tilläggas. Vi pratar om saker handledaren råkat ut för under åren på jobbet, han är tacksam att han inte har haft någon person som hoppat framför sitt tåg på alla dessa år.

Kör runt en svag krök och ser rörelse långt fram, det ser ut som om någon ska springa över spåret framför.

Jag signalerar ”tåg kommer” med tågets tyfon. Personen vänder sig mot mig men stannar kvar, mitt i spåret. Det tar mig en plågsam mikrosekund som känns som veckor att konstatera att personen inte kommer att kliva ur spåret framför mitt tåg.

Tror jag säger ”Nä, dra åt helvete!” eller nåt liknande och nödbromsar tåget.

Ser att det är en flicka, kanske tjugo år som står där..

Min handledare reser sig från sin stol och rör sig mot mig, allt går så långsamt. Jag förstår omedelbart vad han menar och vänder huvudet bort mot sidorutan precis innan smällen når mina öron. Antar att hon redan var där som jag sa, i helvetet alltså. För första gången i mitt liv sänder jag en kort bön där och då till en högre makt att hon hamnade i en bättre värld. När vi stått still en stund, antagligen bara ett par sekunder, inser jag att jag fortfarande trycker ned tyfon-pedalen med foten. Telefonen ringer direkt när vi stannat, det är ombordpersonalen som redan befarat det värsta som undrar. Jag bekräftar, säger att jag ska prata med ”fjärren” och att detta kommer att ta ganska lång tid plus att det är mycket viktigt att ingen går ur tåget. Lägger på och lyssnar på hennes smått darriga utrop om ”olyckshändelse” och liknande, kommer inte ihåg vad hon säger mer. Ringer fjärren och berättar vad som hänt, dom skickar räddningstjänst, polis, kamratstödjare och ersättande personal. Tror jag gör ett utrop och förklarar vad som just nu sker och när eventuellt vi kan åka så folk kan komma hem till sina nära o kära. Tror jag gjorde ett sånt iallafall..

Det är en sval kväll mot natt, mitt ute i verkligheten. jag står och pratar med räddningsledaren bredvid loket, i makadamen. Varmt, jag fryser.. Säger att jag nog är shockad, brukar nästan aldrig frysa. Kliver upp i loket igen, tittar inte bakåt, inte framåt, tittar nog inte alls. Slår som vanligt huvudet i den alldeles för låga dörrkarmen in till maskinrummet, sätter mig i förarstolen igen. En taxiresa senare och timmar i olika rum så sitter jag i en taxi till, på väg hem. Hela kvällen och hela natten, det enda mina äron hör är den där smällen, gång på gång på gång på gång..

Det har gått flera dagar nu, jag hör smällen lite då och då bara. Vreden har lagt sig, bara en ledsnad är kvar..

Åkte den sträckan häromdagen för första gången sen dess, saktade ned till krypfart och släppte ut en ros genom fönstret.

En enda, röd ros.